Varför hyllas ungdomlighet i det svenska offentliga samtalet medan erfarenhet väger tyngre i länder som Tyskland? Fredrik Persson-Lahusen går till läggen för att se om denna bild stämmer. Med hjälp av en tillbakablick tecknar han en tes om ett Sverige som sökt sin värdegemenskap utanför Europa vilket medfört att allt vad historia heter vänds ryggen – och visst har det satt spår i det offentliga samtalet.
I samma stund som familjen flyttade till Sverige började min tyska hustru uttrycka sin förvåning över att konfronteras med profilerade politiker som kunde misstas för gymnasister, för att inte tala om de oräkneliga nöjesjournalister som syns på kultursidorna i landets prestigetidningar. Jag intog inledningsvis nationell försvarsställning, invände att tidskrävande bildning och erfarenhet kanske inte väger fullt så tungt här som i hennes hemland, men så har ingen heller sedan Refaat El-Sayeds glansdagar fått för sig att pråla med doktorsfjädrar av tvivelaktigt ursprung. I det tyska etablissemanget sker det däremot titt som tätt. Visst skulle det vara kul att få lyssna till Ingvar Carlsson som politisk kommentator, men Altkanzler Helmut Schmidt var egentligen rätt gaggig när han på slutet tyckte till om världsläget i valfri tv-studio, även om kedjerökandet på tvärs mot alla förbud var uppfriskande.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
