Första världskrigets efterverkningar är långt ifrån över

För mer än 30 år sedan, under åren kring 1990, deltog jag i flera bokprojekt betitlade »historiens återkomst«. Vid den tiden hade historien legat dold under ett tjockt lager av internationell iskyla ända sedan den tidiga efterkrigstiden. Den betydelsebärande historien, präglad av variation, mångfald och alternativ, hade inte haft något att säga oss i en stabilt bipolär, systembyggd tid. Men nu var det dags för det stora tövädret: de europeiska kommunistpartierna föll som dominobrickor, liksom Berlinmuren, och Sovjetunionen splittrades i fjorton nationalstater och en rysk federation. Förutsättningarna för det kalla kriget fanns inte längre. 

Begreppet »historiens återkomst« var ett uttryck för ett positivt och ljust historiemedvetande. I en turbulent tid såg vi tillbaka på en dyster global och europeisk historia av ideologisk splittring, kärnvapenhot, ombudskrig och icke-demokratiska regimer, men bara för att sedan vända blicken framåt, mot bättre tider. Stora delar av Europa skulle ju förvandlas från diktaturer, maktstater och kommandoekonomier till demokratier, rättsstater och marknadsekonomier. Eller snarare återgå, det vill säga knyta an till den försovjetiska nationella historien, nu när sovjetimperiet var historia. Att det i många fall saknades konstruktiva historier att gå tillbaka till glömdes ofta bort. Man behövde inte tro att historien skulle ta slut och att den liberala demokratin överallt skulle stå som segrare, men för många av oss innebar 1990-talet ändå förväntningar och framtidstro mot en konfliktfylld historisk grund.

När ekonomhistorikern och Rysslandskännaren Martin Kragh nu återigen förklarar historien återkommen, en historiens återkomst 2.0, är världen en helt annan. Det är visserligen en historia med ett till det yttre likartat historiskt ramverk som målas upp, med fokus på de stora brytpunkterna i de två senaste århundradenas internationella historia: Wienkongressen efter det tidiga 1800-talets Napoleonkrig, första världskrigets fortsättning i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska våldsregimerna, andra världskrigets övergång i det kalla krigets delade värld, och den korta och förhoppningsfulla men ändå instabila perioden av Pax americana när det kalla kriget synbarligen var över. Men ändå är det mesta annorlunda. Splittringen på global nivå är tillbaka, kalla kriget och det ryskdominerade imperiet, i nya skepnader, likaså. Demokratin och rättsstaten är på många håll under press. En aggressiv nationalism är tidens lösen, inte minst i flera av de europeiska länder som förvandlades 1990. Krigstillstånd som vi inte sett maken till sedan andra världskriget råder, och den västdominerade världsordning som kändes så stabil och säker för tre decennier sedan finns inte längre. 

Boken har föga av ny kunskap att erbjuda en professionell historiker med den internationella samtidens konflikter som arbetsfält.

Det vore förstås förvånande och onaturligt om det historiska perspektivet inte hade förändrats sedan 1990-talet. Att Kraghs historia har en starkt realpolitisk slagsida ter sig ofrånkomligt; han definierar själv, utifrån ett 1800-talsperspektiv, realpolitik som en kamp- och överlevnadsidé där makt har företräde framför regler och principer. Det är en idé om maktens »algoritm« och »spelplaner« som han låter genomsyra hela boken. Årtalen 1815, 1919, 1945 och 1989 utmynnade i fredsprojekt då men är det inte längre. Kraghs historieskrivning präglas i stället av rubriker som »ödestimmen«, »våldets imperium«, »det förflutnas demoner« eller »en era av ofred«. För en recensent med rötter i den förra återkomstperioden kan det verka något variationslöst och dystert. Risken med mindre flexibla teoretiska positioner och mönster som antyder »historiska lärdomar« är ju att de gärna blir till självuppfyllande profetior. I ett av de verk som tar ett liknande grepp på historien som Kragh – Bo Stråths Europe’s Utopias of Peace (2016), som Kragh inte omnämner – får den andra sidan av historien om warfare, nämligen welfare och jakten på ett stabilt och fredligt Europa, betydligt större utrymme. Ett bredare perspektiv kan ge också en dyster tid som vår lite lyster.

Det finns emellertid också likheter mellan böckerna från min och Kraghs tid. Realpolitiskt gör vi båda en stor sak av »ödestimmen« eller »urkatastrofen«, det vill säga första världskriget. Med ett 1990-talsperspektiv kändes det som att dess extremt långvariga och blodiga verkningar, konflikterna i Mellanöstern, på Nordirland, i Kaukasusområdet och på Balkan, samt alla motsättningar kopplade till den sovjet­union som knappast kommit till utan första världskriget, äntligen hade kommit till vägs ände. Med Kraghs nutida perspektiv är verkningarna långt ifrån slut, vilket han empiriskt demonstrerar och visar med avslutande hänvisning till den franske premiärministern Clemenceaus bevingade ord från fredskonferensen i Versailles 1919: »Det är lättare att starta ett krig än att avsluta det.« 

Dessutom har båda tiderna varit präglade av ett stort intresse för en historisk dimension som kunnat bistå människor med tolkning och mening i en föränderlig och osäker tid. Kraghs bok är av sådant slag. Boken har föga av ny kunskap att erbjuda en professionell historiker med den internationella samtidens konflikter som arbetsfält. Men den fyller säkert en viktig funktion genom att hjälpa en bredare historieintresserad allmänhet att orientera sig i vår konfliktfyllda värld. Det är en skickligt berättad och välformulerad europeisk historia, kryddad med relevanta och intresseväckande iakttagelser. 

Krigstillstånd som vi inte sett maken till sedan andra världskriget råder, och den västdominerade världsordning som kändes så stabil och säker för tre decennier sedan finns inte längre.

I mina ögon hade han emellertid gärna kunnat stanna upp i det historiska förloppet oftare än vad han gör, för att vända och vrida på tolkningar som inte är självklara och som skulle kunna bringa annat ljus i en fråga där vi bara får ett enda svar: Kraghs. Om jag vore han skulle jag gjort halt betydligt längre vid perioder då historien antyder att det funnits andra vägar än de som ledde till nästa maktpolitiska urladdning. En sådan är åren mellan första världskrigets efterhistoria och andra världskrigets förhistoria, 1924–1929, med dess paneuropeiska idéer, fredsrörelser, tyska återhämtning och relativa internationella samförstånd. Det är visserligen inte så att Kragh helt utelämnar sådana epoker, men de blir till parenteser och får ingen chans att framstå som realistiska utvecklingsalternativ. 

De historiska lärdomar som han då och då drar, några mer pricksäkra än andra, vore värda att ytterligare diskuteras och renodlas. Insikten att USA drog lärdom av mellankrigstidens isolationistiska idé om att låta den gamla världen sköta sig själv, genom att anamma en mycket aktivare internationell hållning efter andra världskriget är viktig och historiskt välgrundad, men den har onekligen fått mycket nytt och motsägelsefullt material att relatera till i vår tid. Men dessa invändningar väger lätt. Kanske hade boken till och med förlorat en del av den allmänna tillgänglighet och tydlighet som den tveklöst har.