Är folklig ultranationalism som syftar till nationens pånyttfödelse fascismens kärna? Fredriksson & Brolin svarar

I ett debattinlägg i Respons 6/2014 tog vi upp frågan om journalistiskt och politiskt missbruk av vetenskapen. Vi tangerade även den så kallade generiska fascism­teorins tillämpningsproblem och frågan om Sverigedemokraternas politiska karaktär.

Men främst kritiserade vi Henrik Arnstads tesdrivande journalistik om hotet från en växande högerextremism. Vi utgick från hans öppna anklagelse mot dem som tvekar att kalla SD för ett fascistiskt parti; de framställs som medansvariga för den fascistiska ideologins utbredning (”normalisering”). Vi visade att hans mobilisering av ”den moderna forskningen” resulterar i ett ohållbart resonemang om högerpopulistiska och fascistiska partier: ”samtliga dessa partier vill åstadkomma ungefär samma sak, från mellankrigstiden fram till i dag” (Arena 2/2014) och måste betecknas på samma sätt – de är alla ”fascistiska”. Med den utgångspunkten har Arnstad inga svårigheter att bevisa SD:s fascism och de tveksammas medlöperi.

Under större delen av förra året har vår kritik mot Arnstad i olika versioner erbjudits till och refuserats av tidningar som lanserat honom som auktoritet (mest notabelt Arena och Dagens Nyheter). När den väl publiceras i Respons har författaren precis hunnit göra en halv reträtt och anser att ”det är möjligt” att det är ”’fel strategi’ att kalla SD fascistiskt” (DN 21/12 2014). Men nu är det åter raka rör mellan SD och fascismen. Ånyo lyfter han fram Roger Griffin, den ledande företrädaren för en påstådd ”new consensus” inom vad Arnstad benämner ”den moderna forskningen” om fascism, en forskning så modern att svenska forskare inte känner till den. Griffin är upphovsman till den vida och vaga fascismdefinition som lockade Arnstad att kasta överbord distinktionen mellan högerpopulism och fascism. Nu är det tydligen dags att dra upp den igen!

Så begreppen får redas ut på nytt. Arnstads till synes väl sammanhållna replik sönderfaller vid närmare betraktande i tre delar. Den första saknas tyvärr; den skulle ha tagit upp kritiken vi riktat mot författaren för aggressiv, slarvigt formulerad och illa underbyggd vetenskapsjournalistik. Här bevärdigas vi inget svar, vilket torde innebära att kritiken är obefogad och bäst förbigås med tystnad. En andra del ger en snabblektion i konservatismens och fascismens historia i relation till demokratins och politikens utveckling från franska revolutionen till i dag. En tredje del beskriver Nazityskland och dagens Sverige­demokrater i termer av ultranationalistisk och antidemokratisk ideo­logi. Tillsammans belyser de båda delarna Griffins fascism­begrepp, anger kriterier och tillämpar dem i historisk och politisk analys.

Inledningsvis får vi beröm för att vårt inlägg visar att den svenska intellektuella debatten behöver ”en djupare förståelse” av både generisk fascism och begreppet demokrati. Låt oss därför än en gång försöka begripa detta som ingen svensk fascismforskare har förstått. Vi tror att nyckeln till insikt kan ligga i Arnstads argumentationsteknik: han vill bevisa sina principiella poänger med illustrerande och exemplifierande resonemang; han arbetar ogärna med teorier och definitioner utom när det gäller det generiska begreppet ”fascism”. Förutsättningen för framgång med en i huvudsak beskrivande metod är – förutom encyklopedisk kunskap – att man har historien och den politiska verkligheten på sin sida. Lyckas Arnstad övertyga om det blir hans teser lättare att svälja.

Men är ’folklighet’ ett väsentligt kriterium för fascism? Det kan möjligen passera som fascistiskt ’särdrag’ i förhållande till konservatism – knappast i förhållande till högerpopulism, folklighetens glada galoscher.

Tyvärr börjar det inte så bra. En inledande exposé över ”det långa 1800-talet” staplar egendomligheter som att ”samhället (folket)” (?) under l’ancien régime tänktes leva ”inom den privata sfären” (fanns det någon ”privat sfär” då?), och att franska revolutionen gav upphov till liberalismen (var det möjligen tvärtom?). Men det spelar mindre roll, för Arnstads poäng är den oväntade slutsatsen: ”demokrati kan därmed teoretiskt förstås som ett system, där hela samhället är inkluderat i ömsesidig dialog med staten”. En exposé över 1900-talet beskriver sedan fascismens uppkomst och särart i jämförelse med främst konservatismen, som med sin avsmak för ”pöbeln” sägs hävda att ”Staten, det är jag” (var det inte en pre-konservativ höghet som uttalade sig så?).

Till skillnad från konservatism är fascism, enligt Arnstad, en ”folklig” form av masspolitik. Folklighet är ett kriterium i Griffins fascismdefinition, som här åter citeras som kvintessensen av ”den moderna forskningen om ideologi”. Arnstad anser att folkligheten förklarar fascismens preferens för ”demokratiska parlamentariska val som metod att komma till makten”. Fascismen vill nämligen ha folklig legitimitet. (Vad är då förklaringen till att folkligheten upphör att ha denna verkan efter maktövertagandet, när fascismen plötsligt föredrar diktatur?) Men är ”folklighet” ett väsentligt kriterium för fascism? Det kan möjligen passera som fascistiskt ”särdrag” i förhållande till konservatism – knappast i förhållande till högerpopulism, folklighetens glada galoscher.

Här krävs ett annat kriterium, annars kan man få för sig att fascismen (likt populismen) vänligt ”omfamnar demokratin”. Det andra kriteriet introduceras via ännu ett exempel: en SD-riksdagsman avslöjar partiets ambition att växa och ta väljare från andra partier, ”som då riskerar att falla under fyraprocentsspärren”. SD förstår inte det odemokratiska i detta. Därav drar Arnstad slutsatsen att vi här har nyckeln till fascismens självsyn: ”Fascismen har aldrig uppfattat sig som antidemokratisk”. Exemplet är dubbelt lyckat: SD bevisas vara ”fascistiskt” och fascismen bevisas se sig som ”demokratisk”, låt vara i en högre, postparlamentarisk form bortom höger-vänster-skalan. ”Häri ligger den avgörande skillnaden mellan höger­populism […] och fascism”, skriver Arnstad. Denna avgörande skillnad är fascismens ”ultranationalism”.

I Arnstads/Griffins definition av ”generisk fascism” – folklig ultranationalism syftande till nationens pånyttfödelse – är ultranationalismen huvudingrediensen, själva kärnan. Den beskrivs här som ”en politisk övertygelse som har nationalismen som allt överordnat primat”; mycket mer sägs inte. Ingen diktatur, inget våld, ingen rasism, ingen manlighetskult, inget förakt för svaghet ingår i fascismens hårda kärna. Tycker Arnstad möjligen att det låter lite för mjukt och tandlöst eftersom han frågar: ”Vad är då problemet med detta?”. Och han svarar: ”Framför allt är ultranationalism inkompatibel med liberal demokrati.” Ty: ultranationalisten ”tar sig själv rätten att fritt exkludera medborgare ur den allt överordnade nationen, i praktiken alltid via rasism.”

Det som gör ultranationalismen politiskt ”problematisk” är alltså övertygelser – antidemokratism och rasism – som enligt ­Arnstad ”i praktiken alltid” kännetecknar denna den generiska fascismens huvudingrediens. Ändå ingår de inte bland kriterierna (ultranationalism, folklighet, nationell pånyttfödelse) som definierar fascismens ideologiska kärna, ”the fascist minimum”. De betraktas enbart som kontingenta, historiskt tillfälliga, trots att de ”i praktiken alltid” präglar fascistiska rörelser och regimer, fascistisk verksamhet och politik. Henrik Arnstad har förtjänstfullt identifierat det politiska problemet med sitt vida, vaga, mjuka fascismbegrepp: vem är rädd för en folklig pånyttfödelsemyt? De vetenskapliga problemen för en ”new consensus” baserad på Griffins definition hoppas vi få återkomma till.

Göran Fredriksson & David Brolin

Publicerad i Respons 2015-1