Guldet blev till sand

»Vi har guld i händerna! Guld!« Vi har äntligen ett analys­redskap som skär igenom lager av kvinnounderordning i historien och skalar bort de vackra orden, de beska orden, de förment vetenskapliga orden som skapat praktiker och sanningar och hållit kvinnor − och män − i strama genustyglar. 

Så kunde jag möjligen ha sagt någon gång på 1990-talet inför en skara studenter, barnmorskor, kommunalarbetare, landstingspolitiker, företagsledare, högerns kvinnoförbund, miljöpartister, fackföreningsledare, kvinnliga mellanchefer på Saab – med flera. Det fanns en enorm efterfrågan på sammanhang. Och jag kunde ha fortsatt:

Och dessa tyglar – denna ordning – eller vi kan ju kalla det för kontrakt, har inte bara reglerat könens ordning utan också genomsyrat samhällens ekonomiska, vetenskapliga, kulturella ordningar.

Guldet – det var genus. Begreppet som började användas lite försiktigt i början av 1980-talet – först i konkurrens med sammanställningar som »socialt kön« eller rakt av från engelskan, »gender«. Poängen var trots allt att betona det »tillskapade« könet. Varför ordet könsroll inte dög kan man fråga sig. »Roll« tyder ju onekligen på att »här spelas det teater utanför den biologiska determinismen«. Men som jag skrev i Maktutredningen från 1990:

Rollbegreppets förklädda oskyldighet blir […] tydligare när man påminns om att vi ju inte talar om rasroller eller klassroller (och man kan tillägga nationalitetsroller). Där har sociologerna accepterat och arbetar med makt­aspekter. 

Introduktionen av det nya begreppet hade otvivelaktigt också att göra med att varje nytt forskningsfält måste etablera sina egna begrepp. Genus var ett tvärvetenskapligt sådant. Det avspeglade kvinnoforskningens första fas på 1970- och 1980-talet, där den tredje vågens feminism brutit sig igenom det ena samhällsvetenskapliga eller humanistiska ämnet efter det andra med sin nya, oförställda, förbannade fråga: Varför är kvinnor förtryckta och underordnade? Där föste man helt enkelt undan ett av de stora hindren inom akademin – den att alltid behöva börja med att belägga och bevisa att så var fallet och så hanns det inte med mer och det blev som ett ekorrhjul.

Nä, nu var det pang på rödbetan. När jag ser tillbaka på den tidens forskning framträder den ena skimrande guldklimpen efter den andra. Här fanns till exempel Kate Milletts rasande uppgörelse med D. H. Lawrence, Henry Miller, Norman Mailer och Jean Genet i Sexual Politics från 1970, Gayle Rubins banbrytande The Traffic in Women från 1975 i vilken begreppet »the sex-gender system« myntades, där var Carolyn Merchants The Death of Nature från 1980, Marielouise Janssen-Jurreits Sexism – The Male Monopoly on History and Thought från 1982, Carole PatemansThe Sexual Contract från 1988 och min egen favorit, The Man of Reason av Genevieve Lloyd från 1984. Och det är bara ett litet urval.

All denna forskning från olika fält inom samhällsvetenskap och humaniora blev sammantaget en enhetlig berättelse. Utan tvivel en trist historia om manlig dominans och kvinnlig underordning. Så grovt. Så enkelt. Så Han – och hon. 

Jag formulerade min förståelse av det i artikeln »Genussystemet – Reflexioner kring kvinnors sociala underordning« i Kvinnovetenskaplig Tidskrift från 1988. Ett system styrt av två logiker − isärhållandet av könen och den manliga normen. Enkelt och beläggbart, onekligen. Det verkligt fascinerande − och det jag tror att vi i Sverige såg tydligast − var den särskiljande, segregerande logiken. Det uppenbara för oss var att detta historiska mönster uppstod på nytt och på nytt, så att det nästan kunde fungera som en prognos. 

Framställt så i stenstil verkar sambanden orubbliga. Mycket riktigt var det på denna punkt kritiken riktade in sig. Hur kunde förändring ens vara möjlig med en så pass deterministisk teori? Svaret, såsom vi formulerade det på den tiden, var att föra ner genuslogikerna till en empiriskt studerbar verklighet och betrakta den rådande genusrationalitetens former samt hur de påverkades av krig, politisk kamp, sjukdomar, ekonomisk utveckling och teknisk expansion, hur den varierade i olika grupper och klasser – ja, hela det existerande livet. På så vis kunde man urskilja vilka faktorer det är som skapar extremisering och ritualisering och vilka som ger möjlighet till förändring och rörelse.

Visst fanns det mycket att ifrågasätta i denna analys, och så skedde. Till kritiken om teorins inbyggda determinism kom en aktör-strukturdebatt där framför allt historiker drog fram den ena mäktiga kvinnan efter den andra som tydliga belägg på genussystemets analytiska tillkortakommanden. 

Den externa debatten rasade kring biologins primat. Kring »män från Mars« och »kvinnor från Venus«. Kring fynd i hjärnan som tydde på att corpus callossom, som förbinder hjärnhalvorna, hade en annan form i kvinnors hjärnor än män, eller hur det nu var. Kring testosteronet som redan i foster­stadiet tycktes forma den blivande lilla mannen till någon som ska dominera, styra, tänka. Kring ödesbestämda östrogenet som tvingar kvinnor till evig passivitet och underordning.

Det var mycket som sades där kring millenieskiftet, och även om vårt guld ifrågasattes både internt och externt så glänste det likafullt och efterfrågan var fortsatt stor.

Ty parallellt med att »kvinnoforskningen« etablerades, växte det politiska jämställdhetsfältet – alltså det politiska område som uppstod i och med att Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor instiftades 1973 och lades under statsrådsberedningen. Svensk feminism blev därmed institutionaliserad på ett unikt sätt och det är viktigt att påpeka att det under 1970-, 1980- och 1990-talet rådde en närmast idyllisk samsyn. Samarbetet flöt närapå sömlöst mellan den aktivistiska feminismen (exempelvis Grupp 8), den akademiska feminismen, formad i de olika universitetens fora för kvinnor och kvinnoforskning, och jämställdhets­politikens utförare: politiker, konsulter, ansvariga för olika företags jämställdhetsarbete etcetera. 

En trestegsraket onekligen som (mycket) förenklat kunde beskrivas som att aktivisterna formulerade frågor, akademikerna fördjupade dem, politikerna konkretiserade och implementerade dem. Det jag vill understryka var samsynen. I propositionen »Delad makt – delat ansvar« som antogs av den borgliga regeringen 1994 accepterades själva grund­premissen – kvinnounderordningen och genussystemet – rakt av. Åh, den legitimitet som detta gav! Tillitsfullt försökte konsulter och (en expanderande grupp) jämställdhetsarbetare ute på fältet tillämpa det senaste från genus­vetenskapen. Ta till exempel den svenska innovationen inom jämställdhetspolitiken som käckt kallades för jämtegrering: 

Strategin innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med i alla beslut i offentlig verksamhet, på alla nivåer och i alla steg av processen.

Alla var feminister. Och ett nytt årtusende kom. Skulle det bli feministernas – kvinnornas – millennium? 

Så blev det sannerligen inte. Tvärtom. Vad som leder fram till att det oskyldiga lilla ordet genus med sin guldpotential inom forskning och politik nu förses med giftstämpel, inte bara i Vatikanen som reagerade mot det lilla ordet redan på 1990-talet, utan hos en växande vredgad antifeministisk höger­populism, kräver sannerligen en ordentlig analys.

En början på en sådan analys skulle kunna peka på just framgången och dess pris. Ämnet genusvetenskap föddes och tilldelades ett eget rum. Denna institutionalisering innebar givetvis att trycket på att använda »guldet« inom norm­vetenskaperna minskade, eftersom institutionaliseringen kan ses som ett sätt att fösa hela området åt sidan – »step aside, little lady«. Därmed skapades förutsättningar för extremisering, vilket genusforskning om homosocialitet tydligt visat.

När begreppet »queer« så introducerades i slutet av 1990-talet fyllde det följaktligen behov som varje nytt forskningsområde har. Nu kom idéer om den »heterosexuella matrisen«, som var fyllda av subversiva antaganden om tvång och kontroll. »Norm« blev ett vagt och brett begrepp. »Normkritik« saknade ofta konkretion men signalerade att ordet »normal« skulle undvikas och i stället skulle man använda prefixet »cis«, tidigare »kvinnor« blev »ciskvinnor« och »män« blev »cismän«. 

Alla var feminister. Och ett nytt årtusende kom. Skulle det bli feministernas – kvinnornas – millennium?

Genusbegreppets användbarhet inom queerteori var given: det konstruktivistiska, det tillskapade – det »performativa« – var en självklar utgångspunkt och i och med genomslaget för Judith Butlers bok Gender Trouble från 1990 försvann kroppen, den omvandlades till »kroppen«, dold i teoriernas alltmer sinnrika väv som påminde om kejsarens nya kläder.

Själva ordet kvinna började bli tabu. Välvilligt kan man tolka detta som ett sätt att undvika att själv hamna i ett slags performativ akt där ordet kvinna i sig återskapar stereo­typen kvinna, den underordnade. Men att man i mångt och mycket rundade människans biologiska variationer blev alltmer uppenbart. Ur detta undvikande föddes det lilla ordet hen. 

Det sexuella begärets oändliga variationer och mångfalden av möjliga identiteter började dominera såväl teori­utvecklingen som forskningsområdet och aktivismen. Laddade förkortningar som hbtqi började bli ett uppmanande mantra – ett signum på radikalism. 

Genusordningens genant enkla dikotomi, det binära paret Han och Hon, utmanades därtill av andra maktordningar. Begreppet »intersektionalitet« fördes upp på den teoretiska catwalken och gav uppmärksamhet åt än den ena, än den andra underordningsmekanismen: ras, etnicitet, funktionsnedsättning, ålder med flera.

Tillitsfullt togs dessa nya begrepp emot och konkretiserades så gott det gick ute på företag, förskolor och skolor. Jämställdhetspolitikens exempellösa framgång gjorde den till en magnet för andra diskriminerade grupper. Och så blev Jämställdhetsombudsmannen till Diskrimineringsombudsmannen. 

Samtidigt marscherade den aktivistiska feministiska rörelsen mot sin undergång. Den gick via Stödstrumporna på 1990-talet till Feministiskt initiativ, som blossade upp 2014 och vann 3,1 procent av rösterna i riksdagsvalet, för att sedan sjunka ihop till en numera ganska obetydlig spillra. 

Denna undergångsmarsch borde beforskas. En hypotes kunde då vara att själva den feministiska grunden – kvinnornas underordning – luckrades upp till följd av den utveckling jag skisserat ovan. Intersektionalitetens breddning av rörelsens objekt i kombination med en betoning på kön som valfri vara resulterade i fragmentarisering och gränslöshet. Trans­personer kände sig äntligen välkomna inom feminismen, som i sin tur blev feminismer. Som en följd av utvecklingen avfärdades de kvarvarande konsulternas försök att konkretisera genus på företag och i olika institutionella miljöer som genusflum, och vårt guld blev alltmer till sand.

Men det är en ensidig förståelse som måste kompletteras med en omvärldsanalys. De feministiska framgångarna på olika nivåer – där alltifrån rätten att göra abort till att kunna inneha de mest prestigefyllda politiska uppdrag ingår – ­göder ett motstånd, en rädsla och ett hat mot just kvinnor som tar sig alltmer vidriga uttryck. 

Detta motstånd, dessa vidriga uttryck lyfts fram i antologin Striden om genus − Politik, vetenskap och social kamp, redigerad av Annika Berg, Åsa Eriksson, Lena Gemzöe och Stina Malmén. Det är sorglig läsning för en feminist. Ja, för alla med en humanistisk världsåskådning, byggd på jämlikhet och människors lika värde. Den beskriver i en rad olika artiklar det de kallar för ett »genusmotstånd« som finns världen över, ett begrepp brett nog att fånga in alltifrån irriterad skepsis mot genusförskolor till kvinnohatande anti-woke-­rörelser inom den så kallade manosfären. 

När nu kvinnorörelsen står inför
ett hot och ett hat man inte sett maken
till sedan rösträttsstridens dagar – ja, än värre än då – är den vapenlös och uppriven av interna bittra anklagelser.

Titeln antyder internt bråk kring själva begreppet genus – vem ska det få tillhöra? – men jag uppfattar innehållet mer som striden mot genus (förutom ett litet nyp mot gammel­feminister som antyds vara homofober). Och det är som sagt sorglig läsning. Att se de ljusa framtidsoptimistiska 1970-talsdrömmarna om frihet, jämlikhet och syskonskap övergå i svarta berättelser om en vredgad katolsk värld som med Vatikanen i spetsen redan 1996 rasade mot »genusideologi«, om en amerikansk höger som alltmer högljutt, alltmer hotfullt med familjen som sköld driver kampen mot allt den uppfattar som »woke« – mot antirasism, mot feminism och hbtqi-aktivism. 

Det sista, feminism och hbtqi-aktivism, pekar emellertid på en liten skär elefant som tassar omkring på sidorna. Det och:et utgör den ideologiska slagsida som finns underförstådd i boken: bara den feminism som förenar sig med hbtqi-rörelsen är riktig feminism. Att det pågår ett jättegräl mellan kvinnorörelsen och hbtqi-rörelsen, som tagit sig de främsta uttrycken i Storbritannien, nämns inte med ett ord i antologin. Ändå är det i denna splittring som den stora tragedin ligger. När nu kvinnorörelsen står inför ett hot och ett hat man inte sett maken till sedan rösträttsstridens dagar – ja, värre nu än då – är den vapenlös och uppriven av interna bittra anklagelser.

Våra framgångar föddes i den ljusa framtidens epok – motgångarna vi möter ska ses mot den mörka framtidens fond. Då krävs mer än halvkvädna visor och bittra revir­strider. Och kanske rent av lite strategiskt tänkande.

Min egen bok Genus − Om det stabilas föränderliga former kom ut redan 2001, men det var ändå för sent – den stora berättelsen om genusordningen hade vid det laget hunnit bli obsolet i det nya poststrukturalistiska tillståndet. Men i alla fall, jag bläddrar fram till sista sidan där jag skriver om den avslöjade »mannen«, maskulinitetens förfall:

Det är den nakne kejsaren vi ser, en plufsig halvgammal figur, med en känsla av panik när han fingrar på de osynliga byxornas guldbrokad. Eller låter jag mig luras av att han blivit så sjaskig i sin senmoderna tragik? I vilket fall som helst, förlusten av denna tusenåriga artefakt är emellertid varken smärtfri eller ofarlig. Vi bör vara på vår vakt.