Har det som skulle hjälpa ungdomarna i själva verket stjälpt dem?

Samtidigt som jag läser den amerikanska författaren och före detta Wall Street Journal-kolumnisten Abigail Shriers Terapisamhällets barn som kom ut på svenska våren 2025 har dokumentärserien »Hatet« premiär på SVT. Den handlar om den omåttligt och obegripligt populäre influencern Joakim Lundell och hans många berättelser om sin traumatiska barndom: om att bli förnedrad, hotad och fosterhemsplacerad; om att leva med en mamma som han beskriver som ett »monster«. Den grävande journalisten Bo-Göran Bodin ifrågasätter Lundells historieskrivning, som han menar saknar stöd i socialtjänstens journalföring. Debatten har inte låtit vänta på sig; Bodins ifrågasättande väckte ramaskri bland Lundells många fans. Men om Abigail Shrier talade svenska och kunde ta del av »Hatet« skulle hon förmodligen nicka instämmande. Lundells cocktail av ångest, trauma och bortträngda minnen är precis det som Shrier beskriver som symptomatiskt för vår terapifixerade tid.

Den frågeställning som driver Terapisamhällets barn, med undertiteln Varför dagens unga inte blir vuxna, är den om varför dagens ungdomar mår så dåligt trots att de får mer terapi och medicin än någon generation före dem. De är föremål för oändliga förebyggande insatser och åtgärder mot psykisk ohälsa, de har förstående föräldrar som bemöter dem lågaffektivt, de har vilorum och fidget spinners och har undervisats i »self care« sedan förskoleåldern. Så varför mår de inte bättre? Varför växer de inte upp till starka, modiga och motståndskraftiga unga vuxna?

Svaret är, kort sagt, att det som var tänkt att hjälpa dem i själva verket har stjälpt dem. Deras föräldrar har klemat bort dem och därefter lämpat över sitt föräldraansvar på en girig terapiindustri som mer än gärna delar ut diagnoser och psykofarmaka som vore de smågodis.

Deras föräldrar har klemat bort dem och därefter lämpat över sitt föräldraansvar på en girig terapiindustri som mer än gärna delar ut diagnoser och psykofarmaka som vore de smågodis.

Det här är en linje som Abigail Shrier drivit tidigare. Terapisamhällets barn är uppföljaren till boken Irreversible damage från 2020 (inte översatt till svenska) som handlade om den lavinartade ökningen av könsdysforidiagnoser bland tonårsflickor. Där argumenterade hon för att fenomenet berodde på »social smitta«, främst via sociala medier, och att den grupp som drabbades var samma som tidigare försökte lösa sina problem genom att utveckla anorexi eller bulimi.

De där flickorna dyker upp igen i Terapisamhällets barn. Ofta tillhör de den vita, bemedlade amerikanska medelklassen, barn som egentligen inte borde ha så mycket att bekymra sig över. De har aldrig saknat vare sig föräldrakärlek, mat eller resurser. Ändå skär de sig i armarna och vägrar gå till skolan. Deras mammor och pappor är inte sena att anlita dyra terapeuter för att råda bot på sina telningars ångest. Och där begår de ett fatalt misstag, menar Shrier, som lutar sig mot begreppet »iatrogenes« – det vill säga sjukdomar eller skador som orsakas av läkarvård. Att sätta ett barn i terapi, eller utsätta henne för ett terapeutiskt förhållningssätt och språk, kan framkalla de symptom som skulle förhindras eller avhjälpas.

Det är en viktig invändning, och risken för iatrogena effekter av terapi ska inte minimeras. Alla som någon gång varit inlagda inom den psykiatriska slutenvården, eller tillbringat någon längre tid på en ätstörningsklinik, vet att somliga patienter institutionaliseras av sina vistelser. De börjar identifiera sig alltför mycket med sin sjukdom, tills den blir hela deras identitet och de blir rädda för ett liv utanför sjukhusets väggar. Och det är också sant att Generation Z i mycket hög grad anammat ett terapeutiskt språkbruk och tankesätt. De praktiserar »self care« och tar »mental health days«, det vill säga, de sjukskriver sig lite då och då på grund av lättare nedstämdhet. De identifierar sig gärna som »lite aspiga«, pratar om sitt »trauma« och delar ut triggervarningar till varandra.

Man kan följa denna skörhets utbredning i realtid på Tiktok, där företrädesvis amerikanska kvinnor visar upp sina »emotional support dogs« (som alltså inte är licensierade ledar- eller assistanshundar, utan helt vanliga gulliga byrackor) och filmar sina icke-epileptiska anfall – anfall som alltid tycks drabba dem på platser där många människor ser dem, så att de väcker maximal uppmärksamhet. Under covidpandemin trodde varannan unge på Tiktok att hon led av tourettes. Andra populära diagnoser är de en gång ovanliga POTS (ett tillstånd där kroppen får svårt att reglera blodtryck, vilket bland annat leder till snabb hjärtklappning), MCAS (ett komplext tillstånd som medför allergiliknande symtom i organ som huden och magen) och Ehlers-Danlos syndrom (en grupp ärftliga bindvävssjukdomar som bland annat påverkar lederna och huden). Ungdomarna somatiserar – det rör sig om så kallade funktionella neurologiska tillstånd som förut kallades för konversionssymptom och uppmärksammades av bland andra Freud.

Men dessa kultursjukdomar, som de väl får kallas, tyder ju på att de unga faktiskt inte mår så bra, och att de försöker hitta en begriplig anledning till sitt lidande. Att lokalisera det lidandet i den fysiska kroppen är kanske enklare än att säga att man har ångest – tråkigt, vanligt, överskattat. Kanske anar de också att de är enkla måltavlor för kritiker som Abigail Shrier. En fysisk sjukdom är ju svårare att invända mot än existentiell ångest.

Men dessa kultursjukdomar, som de väl får kallas, tyder ju på att de unga faktiskt inte mår så bra, och att de försöker hitta en begriplig anledning till sitt lidande.

Men varför mår de så dåligt då? Ja, inte på grund av några faktiska orsaker så som världsläget, ekonomin, klimatet eller något annat konkret. Inte om man får tro Shrier i alla fall. Covidpandemin skadade visserligen ungdomarna, det går hon med på, och detta eftersom vuxenvärlden fick panik och tvingade dem att leva isolerade. Men i övrigt härleds det mesta av deras lidande till en överdriven uppmärksamhet på de egna känslorna och förnimmelserna. Det normala mänskliga läget är resiliens, skriver Shrier. Även människor som varit med om riktiga trauman återhämtar sig oftast, och en svår barndom innebär inte att man måste bli heroinist.

Shriers slutsats blir att det egentligen inte är »något fel på våra barn«. Vi måste bara sluta skicka dem till psykologen för minsta lilla. I stället propagerar Shrier för ett slags sunt bondförnuft, en linje som i Sverige företrätts av röster som Anna Wahlgren och kanske hennes nutida inkarnation, Anna Björklund. Dumpa skärmarna och psykologerna, kasta medicinerna och släpp ut ungarna i skogen där de kan öva sig på att slå sig och bli skitiga.

Och för de flesta är det inget dumt råd. »Touch grass«, som man kan läsa i somliga kommentarsfält när någon beter sig för stirrigt och koleriskt på internet – gå ut i naturen och sök kontakt med verkligheten. Och skärmar behöver vi väl alla mindre av. Men så finns ju de barn och unga som faktiskt behöver hjälp – riktig, professionell hjälp. I en recension av Terapisamhällets barn i Psychology Today skriver läkaren och psykologen Leonard Sax om hur gränsdragningen mellan sjukt och friskt, mellan vanlig tonårsångest och patologisk sådan, inte är så enkel som Shrier vill göra gällande. Om den vore det skulle väl inga självmord missas? Visst – en del kommer söka efter mening i en diagnos. Men några av dem kanske verkligen har den där diagnosen, och det är inget som en opinionsjournalist kan avgöra.

Denna förenkling är en av bokens betydande svagheter. Den har några sådana. En annan är den anekdotiska bevisföringen – en typisk mening är »detta har jag fått berättat för mig«, med hänvisning till någon mamma i en kalifornisk medelklassfamilj. Nästan alla anekdoter stammar ur Shriers geografiskt och klassmässigt snäva cirklar, och fokuset är av förklarliga skäl i princip helt amerikanskt. (Svenska läsare kan gott bläddra förbi kapitlen som handlar om diverse utbildningsplaner i amerikanska skolor.) Som webbsajten Slates recensent skriver är de flesta exemplen dessutom tagna från Kalifornien, en stat som på många sätt inte är representativ för hela USA avseende politiska sympatier. Och argumentet att psykologer vill tjäna pengar på sköra barn fungerar nog bättre i USA med sina privata sjukvårdsförsäkringar; i Sverige gissar jag att de flesta överbelamrade BUP-kuratorer gärna hade sett att barnen gick och sportade i stället. Här är köerna katastrofala, och de flesta som behöver hjälp får för lite av den – eller ingen alls.

Den andra svagheten är Abigail Shriers ideologiska slagsida, som väl får sägas vara en funktion av hennes position inom det amerikanska kulturkriget. Boken är emellanåt tendentiös. Det är ett komplett åsiktspaket som saluförs; Shrier måste tvångsmässigt ta avstånd från klimatforskning och annat liberalt trams när hon ändå håller på. Det förväntade persongalleriet gästar; Jordan Peterson intervjuas förstås (verkligen ingen expert på psykisk hälsa, om man får vara lite elak).

Terapisamhällets barn blir till slut en blandning av klokt och halsstarrigt. Jo, nog är det sant att ingen tjänar på att känna efter för mycket, och att vi inte ska uppmuntra våra barn att gräva ner sig i sina negativa känslor. Men samtidigt behöver även barn ett språk för det jobbiga. På mina barns förskola finns en tavla med »känslomonster« som hjälper speedade fyraåringar att identifiera basala känslor som arg, glad, ledsen och rädd – ett viktigt steg i deras känslomässiga mognad och något som jag sett kan hjälpa dem komma ner i varv.

Och det behöver väl knappast sägas att föräldrar till barn med konstaterade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan låta den här boken stå kvar på hyllan. Shrier kan obekymrat skriva sådant som att adhd inte orsakar något lidande, och hon ger uttryck för föreställningen om att adhd egentligen bara är ett uttryck för pojkars normala »stökighet« eller resultatet av bristfällig uppfostran. Kom tillbaka när du träffat ett barn med svår adhd, Abigail.

Som andra har påpekat är bokens lösning på problemen med psykisk ohälsa inte heller vare sig ny eller revolutionerande. Abigail Shrier konstaterar att frihet är bra för barn, att de behöver få misslyckas och lära sig av sina misslyckanden, att de mår bra av gränssättning och ramar, att de måste få gå på nitar för att inse att de överlever ändå. Men kanske är detta i högre grad nyheter för amerikaner, som har blivit tvungna att uppfinna begreppet »free range kids« för det som i Sverige helt enkelt beskrivs som normal barnuppfostran – det vill säga att låta ungarna leka utomhus, klättra i träd, slå sig och bli smutsiga, eller få cykla till skolan utan en gps-sändare insydd i kläderna.

Vi behöver odla vår resiliens och lita till vår egen förmåga, som föräldrar och människor.

I grunden är jag sympatiskt inställd till Abigail Shriers projekt. Jag tror att det är bra för våra grannar i väst att ta del av hennes budskap, och jag tror, precis som Lyra Eriksson Lindbäck i Flamman, att den tid då det personliga traumat gällde som frikort är över. Vi behöver odla vår resiliens och lita till vår egen förmåga, som föräldrar och människor.

Men här i Sverige förgås familjer i väntan på tider hos BUP, ätstörningsvården och de neuropsykiatriska mottagningarna. Det är ändå ett större problem.