Hellre appar och knappar än stål och betong

Minervas uggla flyger kanske inte alltid i skymningen, men ofta efter en rejäl sovmorgon. Det tar tid innan samtiden fastnar i skrift. Det gäller också den remarkabla utveckling av förmögenheter som följt i nätekonomins spår. De amerikanska teknikmiljardärerna är väl undersökta, men deras svenska motsvarigheter har länge gått under radarn. Men deras svenska motsvarigheter har länge gått under radarn: Daniel Ek bakom Spotify, Niklas Adalberth bakom Klarna, Pär Svärdson bakom Adlibris, Niklas Östberg bakom Foodora. Varumärkena är kända, personerna inte lika mycket så. Nu rasar det emellertid in böcker om den nya ekonomins matadorer, dem som vi möter mer eller mindre dagligdags när vi knappar in betalningar efter nätköp, när vi beställer hem restaurangmat, när våra barn (eller kanske rentav vi själva) spelar eller ägnar oss åt nätburet dobbel. De finns världen över, dessa exploatörer av de nya ekonomiska spelreglerna, men inte minst här och nu, i Sverige.

Porträtten i Jon Mauno Petterssons och Erik Wisterbergs bok Sveriges nya miljardärer känns igen från flera andra böcker på samma tema, några av dem recenserade här i Respons. Ambitionen är möjligen litet vidare i denna bok, nämligen att sätta miljardärerna i ett samhällspolitiskt och samhällsekonomiskt sammanhang, men för detta syfte får läsaren själv dra strecken mellan prickarna. Boken är, trots den kritiska och samhällsfilosoferande tonen, huvudsakligen en journalistisk rapport. Den har grävande ambitioner – någon enstaka miljardär blev också rasande och hotfull, vilket litet kokett rapporteras i bokens inledning – och innehåller också inåkningar i större samhällsfrågor om förmögenheter, ojämlikhet och samhällskontrakt. Men i allt väsentligt är den tänkt som en samling initierade insiderreportage, byggda på den sedvanliga metoden av anonyma informanter och enstaka direktintervjuer, där vi lär oss en hel del om arbetstider, fritidsvanor, syn på pengar, omvärld och framtid.

Men trots – eller kanske just tack vare – den journalistiska nerven står boken gott och väl på egna ben, som en samling avbildningar av samtidens ryttare. Temana för porträtten varierar litet, men i huvudsak följer de samma struktur och samma berättelse. Det är den svåranpassade utkantssvenske ungdomens egensinniga vandring vid sidan av de upptrampade spåren som tecknas. Litet tvär, litet marginaliserad, finner han (det är män vi talar om, kvinnor figurerar, men huvudpersonerna är med ett undantag män) en väg som går från teknik över marknad till välstånd. Här talar vi inte om genomsnittsnöjda utan om personer som skiftar mellan risk för utslagning och globala genombrott. Högskolestudier förekommer, men huvudsakligen som språngbräda och som social träning – erfarenheter från KTH och Handels är vanliga, men de fungerar främst som rundningsmärken snarare än som slutstationer. Kortare, enstaka erfarenheter av yrkesarbete byts snabbt ut mot egeninitierad exploatering av en nisch i det ekonomiska landskapet – till exempel gränsytan mellan spel och digitalisering, den elektroniska handelns behov av betalningslösningar, explosionen av spelande bland barn, unga och vuxna, eller förändrade matvanor.

Miljardärerna fångar upp de där spåren, de där gliporna mellan vad som är och vad som skulle kunna vara. De ackompanjeras i den jakten av riskkapitalister, som söker nya expansionsmöjligheter och gärna gasar på i digitaliseringens spår – med pensionspengar och lågräntekrediter i botten. Ett annat genomgående drag är ambitionen att undersöka möjligheter till tidig exit, att driva upp bolagen till en betydande grad av attraktion för att sedan antingen ”kliva av” eller bli uppköpt. Med tanke på hur dominerad den digitala ekonomin är av några få spelare av typen Microsoft och Amazon finns det ingen föreställning om att själv växa till himlen.

Det är den svåranpassade utkantssvenske ungdomens egensinniga vandring vid sidan av de upptrampade spåren som tecknas.

Vad kan man som läsare göra av dessa berättelser? En sak handlar om Sverige som samhällsekonomisk spelplan och den påfallande viktiga roll som just Sverige som plats och miljö spelar. En annan sak är det historiska perspektivet. Detta är ju inte första gången i historien som en vräkig klass av företagare växer fram, som tar få eller inga hänsyn till nationellt pietet eller försiktighet. För femtio år sedan skrev Gustaf Olivecrona en uppmärksammad bok om ”de nya miljonärerna”, personer som red på den tidens våg, masskonsumtionen. Då var det byggmästare, blomsterförsäljare, möbelhandlare, platsfabrikörer och liknande, som kortslöt den ofta lokala och rätt ineffektiva marknaden för vardagsvaror och på samma gång sköt in en kil av folklig tillgänglighet i den ekonomiska eliten. De – Ingvar Kamprad och Erling Persson var de mest kända – var också frispråkiga och utmanade god ton och etablerade hierarkier. De kom från ingenstans och sköt i höjden med affärsmetoder och inom affärsområden som inte riktigt kändes igen i storföretagens och storskalighetens Sverige. Det är litet av samma villkor som gäller för dagens nyrika, samma sociala roller, samma syn på affärer, samma syn på normer och ideal.

Porträtten går alltså att foga in i en större berättelse om samhällsutvecklingens drivkrafter, spelet mellan individ och struktur, mellan inneslutning och uteslutning. Här finns personlig revanschism. Här finns sjukdomar – påfallande många har drabbats av livshotande tillstånd och det finns något jagat över dem alla, också över dem som undkommit sjukdom – och en ödesmättad syn på rikedom som något flyktigt. Här finns ett grundläggande främlingskap mot stora strukturer och ett främlingskap inför skola, högskola, företag, banker och stat. Här träder också fram en sorts nietzscheansk syn på sig själv som outtröttlig och jagad, ett ideal som sprids inom bolagen: en Foodora-anställd fick det lakoniska meddelandet ”stay strong stay cool” som avskedsbesked efter alltför långsamma matleveranser.

Här träder också fram en sorts nietzscheansk syn på sig själv som outtröttlig och jagad, ett ideal som sprids inom bolagen: en Foodora-anställd fick det lakoniska meddelandet ’stay strong stay cool’ som avskedsbesked efter alltför långsamma matleveranser.

Det är en mycket personcentrerad värld, det är personliga kvaliteter och personliga drivkrafter som är viktiga, som ska få spira, men också exploateras: ”Hos oss behöver du ingen formell utbildning, hos oss handlar det om att kämpa”, är ett typiskt citat i denna riktning. Och här finns, precis som i Olivecronas 1960-tal, en spänning mellan stad och landsbygd. Mycket av den nya ekonomin har säte i Stockholm: det är dit teknikföretagen söker sig, men metropolerna är långtifrån allt för dem. Det finns betydande avtryck också från platser som Heby (Svärdson), Linköping och Umeå (Östberg), och en blick för att omvandla historiska, geografiska underlägen till globala fördelar. Och de har alla en rastlös inställning till expansion, mellan branscher och mellan länder, och utmärks av en sorts ohämmad ambition och brist på blygsamhet. Slutligen finns här odödligheten som drivkraft – de vill alla skapa strukturer för att sprida det goda exemplet, kanske bli filantroper som Adalberth som med stiftelsen Norrsken ämnar stärka entreprenörskap världen över, eller hitta andra sätt att sprida sin egen berättelse, sin egen väg från armod till rikedom. Tilltron till samtidens strukturer, stat och politik, är däremot liten. Om politik över huvud taget nämns är det som en arena för kamp och ambition. Miljardärerna står därför för något slags sociallibertarianism; de rör sig litet lagom halsbrytande mellan empati och fascination av utslagning som drivkraft.

På samhällsnivå finns alltså några intressanta spänningar som friläggs i boken. På samma sätt som Olivecronas miljonärer plöjde vid sidan av efterkrigstidens ekonomiska modell, är dessa nya miljardärer också anomalier, som hellre producerar appar och knappar än stål och betong, hellre ser sig som gerillakrigare än att verka utan att synas. Och på samma sätt som Olivecronas miljonärer var tätt sammanflätade med samhällsmodellen och gav vanligt folk möjlighet att möblera nytt, bo billigt och ha en flärdfull vardag, är dagens miljardärer egentligen en utväxt av en svensk samhällsekonomisk modell. De har haft tillgång till samhällets resurser inom utbildning, omsorg, de har verkat i ett land som legat långt framme i teknikspridning. Det tunga arvet från Ericsson och Televerket, med kommunikation som symbol för framåtskridandet, har lagt en solid grund för dagens teknikentreprenörer, på samma sätt som den förhållandevis icke-auktoritära skolan och den kostnadsfria högre utbildningen spridit en attityd av lekfullhet och möjlighetsutforskande som format denna generation av frifräsare.

Deras hållning till Sverige är likaledes högst ambivalent: någon betalar mycket i skatt, men andra ser om sitt hus och flyttar pengar till trygga platser utom räckhåll för svensk omfördelningspolitik. Samtidigt spelar Sverige en fortsatt viktig roll för dem, ofta som en nod i ett globalt nätverk som också rymmer Silicon Valley, någon europeisk metropol och i förlängningen Kina och Asien som expansionsyta. Sverige är alltså oproportionerligt viktigt för teknikentreprenörerna – som kraftkälla, experimentplats eller bara som kulturell bas. Det där med Sverige som hemort är litet oklart och oartikulerat i porträtten, men Sverige tycks spela en fortsatt viktig roll, även när globala planer smids.

Sverige har visat sig vara en alldeles särskilt god miljö för ny teknik att växa i och därmed också för nya rikedomar. Hur denna relation, detta beroende, mellan nationella förhållanden och individuell förmögenhet, ska utformas framöver, är ingen fråga som verkar bekymra teknikmiljardärerna.

Den globala teknikdrivna ekonomin må sträva efter att upphäva både tid och rum, men den behöver alltså en jordmån, en mylla att växa ur. Sverige har visat sig vara en alldeles särskilt god miljö för ny teknik att växa i och därmed också för nya rikedomar. Hur denna relation, detta beroende, mellan nationella förhållanden och individuell förmögenhet, ska utformas framöver, är ingen fråga som verkar bekymra teknikmiljardärerna. Men det bör vara en viktig angelägenhet för den stat, det samhälle, som ju faktiskt verkar vara oundgänglig för dem. De företag som dominerar svensk ekonomi i dag är inte sällan de som växte fram ur 1960-talets masskonsumtion; på samma sätt kanske det blir så att teknikföretagen konsoliderar sig och fortsätter att ha Sverige som bas. Men det förutsätter nog en mer artikulerad och utmejslad syn på Sverige än att det är de kommunala musikskolornas och fritidsgårdarnas förlovade land, där alla får misslyckas – så som den framträder i bokens porträtt. Samtidens samhällsmodell lämnar ju inte lika mycket utrymme över till sådant, utan tenderar att sortera och stänga in människor i helt olika världar i samma land. Segregationen riskerar med andra ord att kväva den sociala mobiliteten. Här om något finns att göra för teknikmiljardärer som vill bli hågkomna.

Publicerad i Respons 2020-2