Hitlers världsbild formades i München

Vapenstilleståndet trädde som bekant i kraft den 11:e november 1918. Efterbörden av bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917 och krigsårens motsättningar präglade Europa även de närmast följande åren i form av nya krig och revolutioner. De drygt fyra årens bittra och kostsamma strider hade inte bara resulterat i miljontals döda och stor materiell förödelse. Medan eliterna hade gått i krig för att försvara den rådande ordningen, blev resultatet i mångt och mycket det motsatta. Många monarker och furstar tvingades bort från sina troner, medan en ny typ av politiker, som varit otänkbara före 1914, vädrade morgonluft.

Den av den tidens politiker som tilldragit sig mest intresse är Adolf Hitler. Om honom har det publicerats åtskilliga hyllmeter, varför det kan tyckas som om ännu en bok om Hitler och hans ideologiska utvecklingsgång är överflödig. Idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin påtalar emellertid i Hitlers München att de många tidigare verken till trots, saknas det alltjämt många pusselbitar för att få klarhet i de vägval som den blivande diktatorn gjorde före, under och efter första världskriget. Vilka faktorer bidrog till att hans politiska åskådning radikaliserades i det efterkrigstida München, med en uttalad antisemitism som ett av de mest karakteristiska kännetecknen? Hur ska man förklara att han bar en röd armbindel vid den socialistiske journalisten och revolutionsledaren Kurt Eisners begravning i februari 1919, medan han i slutet av samma år närmade sig det parti som sedermera skulle bli (ö)känt som det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet? 

Boken kan närmast beskrivas som ett slags kollektivbiografi i vilken en mängd personer passerar revy, från tusenkonstnärer och furstar via författare och konstnärer till politiker och militärer.

För att kunna få svar på dessa och andra frågor betonar Nordin vikten av sund källkritik. Att acceptera Hitlers egna utsagor när få andra källor finns att tillgå är inte att rekommendera. Även en noggrann källkritiker kan dock låta sig luras. Som uppsalahistorikern Mikael Nilsson påpekat (Dagens Nyheter 4/6 2018) är ett antal av de dokument som återfinns i Eberhard Jäckels källutgåva Hitler – Sämtliche Aufzeichnungen 1905–1924 förfalskningar. I några av fallen utgår Nordin från falsarierna i syfte att nyansera eller omtolka tidigare forskares slutsatser om Hitlers politiska bana och ideologiska ståndpunkter. I ett svarsinlägg någon vecka därefter medgav Nordin att han inte haft kännedom om de falska dokumenten, men att påpekanden resulterat i ett tillägg till kommande upplagor. Hänvisningarna till de falska dokumenten är förstås problematiska, men frågan kvarstår vilken betydelse dessa misstag ska få för ett samlat omdöme av Hitlers München. Om Nordin blott och bart hade varit inriktad på att sätta Hitler i centrum för sin historieskrivning vore det ett betydande dilemma. Ambitionen är dock huvudsakligen en annan, eftersom han anlägger ett mycket bredare perspektiv. Boken kan närmast beskrivas som ett slags kollektivbiografi i vilken en mängd personer passerar revy, från tusenkonstnärer och furstar via författare och konstnärer till politiker och militärer. 

Detta grepp bidrar också till att Nordin förmår blåsa nytt liv i historien om Adolf Hitlers tidiga politiska karriär. Genom att framhålla Bayerns långa tradition av oavhängighet och den djupt rotade misstron mot Preussen som frodades i München, tecknas en politisk karta som ofta har förbigåtts eller behandlats otillräckligt i tidigare forskning. Även Hitler delade avogheten mot Preussen och såg München som ett betydelsefullt politiskt centrum. Den revolt som han ledde 1923, vilken har gått till historien som ölkällarkuppen, skulle, om den varit framgångsrik, kunnat fungera som en språngbräda för att sedermera vinna makten i resten av Tyskland. I stället för en marsch mot Rom, som hade fört Benito Mussolini till makten, tänkte sig Hitler efter ett maktövertagande i München en marsch mot Berlin, menar Nordin. 

Missnöjet över Versaillesfreden resulterade bland annat i att många nationalistiska tyskar såg Lenin som en förebild och de flesta av dem sympatiserade därför med Sovjetryssland i kriget mot Polen.

I så måtto handlar Hitlers München om att frambringa en genius loci, platsens ande, som Nordin hänvisar till redan i förordets första mening. Förvisso skulle sambanden – eller bristen på sådana – mellan de många aktörer som ryms mellan pärmarna emellanåt kunna förtydligas, men mestadels bidrar de många perspektiven till att fördjupa bilden av den utveckling som gjorde Hitlers framgångar möjliga. Saken blir inte sämre av att Nordin har en god grund att stå på. I samtiden framförde tyska intellektuella en uppdelning mellan å ena sidan tysk ”kultur”, förankrad i natur, estetik, intellektuell klarhet och god smak, och å den andra sidan en ytlig, materialistisk och opportunistisk ”civilisation”, förhärskande i länder som Storbritannien, Frankrike, Italien och USA. Denna diskussion hanterade Nordin med säker hand redan i Filosofernas krig – Den europeiska filosofin under första världskriget (1998). I flera avseenden kan Hitlers München betraktas som en fristående fortsättning på den förra boken. Därtill är Nordin väl förtrogen med Thomas Mann, Bertil Malmberg och Max Weber, för att nu nämna några gestalter ur det rika persongalleriet. 

Den i allt väsentligt kronologiska uppläggningen fungerar utmärkt eftersom den bidrar till att klargöra orsak och verkan. En av de främsta förtjänsterna med Hitlers München är analysen av den politiska oron under mellankrigstiden, med revolutioner och motrevolutioner, samtidigt som det fanns utrymme för tillfälliga allianser mellan ideologiska extremer. Missnöjet över Versaillesfreden resulterade bland annat i att många nationalistiska tyskar såg Lenin som en förebild och de flesta av dem sympatiserade därför med Sovjetryssland i kriget mot Polen. I det sammanhanget framstår Hitlers kombination av nationalism och socialism, eller snarare antikapitalism, i ett förklarat ljus. Likaså är det uppenbart att hans hätska antisemitism hade en god grogrund i München både före och efter första världskriget. 

Vad som även framgår med all önskvärd tydlighet är det höga pris som München betalade efter det nazistiska maktövertagandet i januari 1933. Den behöll visserligen i flera avseenden sin position som den nazistiska rörelsens huvudstad och fick genom förhandlingarna om Sudetlandet 1938 en tillfällig position som en diplomatisk nod, men i allt väsentligt var det Berlin som blev Tysklands centrum efter Weimarrepublikens undergång. Däremot var Berlins funktion som ett konstnärligt och litterärt centrum förbi. 

Även om München utsattes för förödande bombanfall står en del byggnader från 1920- och 30-talet som är nära förknippade med Hitlers tid i staden kvar, inklusive huset i vilket hans stamställe Osteria Bavaria var beläget. Låt gärna Hitlers München inspirera till ett besök för att utröna platsens ande som den ter sig i dag.

Publicerad i Respons 2018-4