I begynnelsen var ordet men strax därefter kom översättarna

All läsning är tolkning. Det finns ingen text som är så klart och entydigt skriven att det inte krävs ett om än aldrig så litet moment av arbete från läsaren. Detta tolkande sker alltid i en kultur präglad av vissa kunskaper, förförståelser och föreställningar, ibland även rena fördomar. Men ingen läsning är så krävande, så grundlig (och faktiskt grundläggande!) som översättningen. Det gäller att behärska två språk så väl att man kan avgöra vad som på språk A motsvarar ett ord eller uttryck på språk B. Enkla ord som betecknar entydigt begripliga saker som finger, fot, gata, port går väl an. Men så snart det handlar om mer abstrakta begrepp börjar möjligheterna att rakt av överföra en text från det ena språket till det andra att svaja. I värsta fall måste man rentav konstruera nya ord för att översätta en text, vilka i sin tur behöver förklaras.

Den romerske statsmannen Cicero brottades med dessa problem när han översatte grekiska filosofiska texter till latin, och skapade nya latinska ord för att göra filosofin mer direkt tillgänglig för romerska läsare. Latin var ju den tidens folkspråk, vilket det var även för översättarnas skyddshelgon sankt Hieronymus, som översatte Bibeln, faktiskt i enlighet med bland annat Ciceros idéer om översättning och nyskapande av ord. Hieronymus förklarar själv i sina brev, som försvar mot kritik han fått, att det inte går att översätta Bibeln ord för ord, utan att översättningen måste sträva efter att överföra meningen i texten. Så skapade han Vulgata, en av den västeuropeiska kulturens absolut mest grundläggande texter, förmedlad, filtrerad och färgad av översättningen.

Kanske hade det varit lika bra att ansluta till den radikala islamiska synen på översättning: Koranen kan inte översättas, punkt.

Den som på litet mer allvar börjar fundera över språk och på översättningens roll för utvecklingen av ord, och därmed för förståelsen av världen, och som vill veta mer om saken från en svensk horisont måste läsa Nils Håkansons Dolda gudar – En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Håkanson är själv översättare och har skrivit en avhandling om svenska översättningar av ryska romaner. Att han förenar sin egen erfarenhet av översättningsarbete med teoretiska insikter och stora historiska kunskaper, gör honom som klippt och skuren för att skriva en bok som denna. Han har dessutom under flera år varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, vilket gett honom väldiga möjligheter att fördjupa sig även i enskildheter, som de flesta knappast ens skulle kunna hitta fram till.

Han börjar med Bibelns ökänt trixiga ”ordet”, det där som var i begynnelsen, hos Gud, i Gud, i världen och så vidare. Det går tillbaka på det grekiska begreppet ”logos”, vilket inte bara innebär ”ord”, som det ordagrant också kan betyda, men som bär på ett helt filosofiskt arv av innebörder, vilka kan radas upp som mening, lag, förnuft – och i kristen teologi alltså ytterst Guds förnuft. Kanske hade det varit lika bra att ansluta till den radikala islamiska synen på översättning: Koranen kan inte översättas, punkt. Men då hade vi gått miste om all den spekulation som under årtusendena förbundit utvecklingen av filosofi, vetenskap och religion med det översättningsarbete, som varit så centralt i den europeiska civilisationen. Översättningarna via arabiska av Aristoteles grekiska präglade till exempel medeltidens filosofi på ett omistligt sätt, tills byzantinska scholares började välla in efter Konstantinopels fall 1453. Man fick då i Venedig och Florens och Rom tillgång till originaltexterna, och renässansen fick sin allra viktigaste vitamininjektion i form av, ja, översättningarna, som bland annat Marsilio Ficino sysslade med. Jag dras iväg av min egen entusiasm över ämnet…

Det som gör Håkanson så lysande är att han hela tiden växlar mellan det principiella och det konkreta exemplet, det övergripande och den inte sällan roande detaljen. Redan i första kapitlet samsas Bibeln, Koranen och ”ordet” med en dansk brödrost. Eller bör den hellre kallas smörgåsgrill i översättning till svenska? Vi har tydligen olika frukostvanor i respektive broderland, vilket ställer en översättare inför svåra val – även när det gäller något så konkret som brödrostar. En sådan osäkerhet kan innebära många svettiga timmar för den som har till uppgift att överföra innebörden i en mening från ett språk till ett annat. Men, som Håkanson förklarar, översättarna har inte alltid varit så noga. Vi talar om ett genomgående underbetalt och överarbetat skrå, befolkat dels av män i karriären, för vilka översättandet varit en merit i strävan efter högre ämbeten, dels av både män och kvinnor som haft det som en knapp försörjning, ibland kanske som en sorts nödutgång. Många är också de författare som drygat ut sina inkomster med arvoden för översättningar, som de genomfört med varierande entusiasm.

Återkommande tycks både förlagsredaktörer och översättare själva ha tyckt att det är i sin ordning att förenkla, förkorta och förbättra de böcker de arbetar med.

Det finns fler spår i boken som är både roande och intressanta. Översättarnas sakta framväxande status som yrkesgrupp är en. Tätt knuten till denna utveckling är även synen på vad en översättning bör vara. Idealet att det ska vara en trogen överföring till, i vårt fall, svenska av verk skrivna på andra språk är inte så självklar som det kan tyckas. Återkommande tycks både förlagsredaktörer och översättare själva ha tyckt att det är i sin ordning att förenkla, förkorta och förbättra de böcker de arbetar med. Inte minst litteratur med lägre status, som deckare och barnböcker, tycks ha behandlats med en vårdslöshet som gör att den som, i likhet med mig, tror sig ha läst de stora klassikerna under uppväxten, hickar till och ser sig om i sin gamla bokhylla. Är det där verkligen Robert Louis Stevensons roman, den som jag älskade så högt, eller har jag läst ett ihoptryckt, halvt om halvt censurerat mischmasch, anpassat efter sed och moral för uppväxande gossar mellan 1930 och 1950 eller så? Exemplen i Håkansons bok är nedslående, men också roande.

Men de översatta versionerna har också blivit en del av vårt litterära arv. Även om den där Alexandre Dumas, Jules Verne eller J. R. R. Tolkien du läste som liten inte är en trogen översättning av originalet har den format både dig, mig och vår svenska litteratur. Håkanson ställer frågan hur denna litteratur av, ska vi kalla det ”filtrerade översättningar”, påverkat hur svenska författare skriver deckare, barnböcker och ungdomsromaner. Ett av de mest kända exemplen på en sådan ”filtrering” är Åke Ohlmarks översättningar av Tolkiens Sagan om ringen, som delvis är så långt ifrån originalet att författaren själv blev osams med sin översättare – men denne fortsatte att hävda sin rätt att tolka verket på svenska efter eget huvud! Konflikten mellan författaren och hans översättare spårade ur fullkomligt; även jag själv minns från mina spädaste tonår hur de kulminerade i att Ohlmark anklagade Tolkien för att syssla med svart magi, ”ritualmord och onaturliga sexorgier”. Och ändå är det fortfarande Ohlmarks hober, och inte Erik Anderssons hobbitar, som lever kvar, åtminstone i min generations medvetande. Detta trots att den senares översättning är överlägsen, och dessutom mer korrekt, vilket ju är en fördelaktig sak om man vill göra ett verk tillgängligt på ett annat språk.

Ett annat historiskt fenomen, som verkar rätt bisarrt för oss i dag – även om det ibland fortfarande förekommer i vissa nyhetsartiklar – är översättaren som inte framträder som sådan, utan som upphovsman. Inte minst i Sverige har dramatiker och författare av olika slags folklustspel under 1700- och 1800-talet gärna tagit en tysk eller fransk förlaga, stuvat om handlingen så att den skulle passade samtida svenska förhållanden, bytt namn på personerna och blandat översatta delar med egna påhitt. Vad ska det kallas? Bearbetning? Stöld? Även sådant ingår i vår litterära historia och det gäller långtifrån bara i Sverige.

Ett besläktat fenomen, som Håkanson inte nämner, eftersom det väl egentligen faller utanför hans ämne i denna bok, är fingerade översättningar. Det vill säga när en bok, för att väcka extra intresse, påstås vara översatt från ett annat språk fast den egentligen är ett originalverk. Det är en fiktion som ligger nära romantikens vurm för upphittade brev och dagböcker, som ibland återkommer även i vår samtid. Det finns många möjligheter att ta ut svängarna i denna fascinerande litterära trafik mellan språk.

Redan Gustav Vasas Bibel översattes, enligt Håkanson, till en stilnivå som skulle verka litet gamblare* än det språk som var gängse i 1500-talets Sverige. Bibeln, i alla de översättningar som gjorts under århundraden, är jämte Psalmboken, det viktigaste verk som finns på svenska. Diskussionen om valet av stilnivå, återskapandet av verkliga eller föreställda äldre ord, liksom nyskapandet för att göra begrepp gångbara på svenska, har ofta kretsat kring olika bibelöversättningar. Så har det fortsatt ända in i vår tid. Vi har litet liknande problematik kring Bibeln som kring Ohlmarks Tolkienöversättningar eller C. A. Hagbergs översättningar av Shakespeare; så många älskade och spridda citat och ordspråk förmedlats till oss via de gamla översättningarna, och de har oavsett kvalitet satt sig och blivit en del av vårt svenska kulturarv. Det kan nästan upphöjas till en sorts modell för all slags kulturell tradering och överföring mellan länder och regioner: de små missförstånd och rena fel som följer med på vägen blir med tiden väsentliga delar av hur traditioner formas, sprids och förvaltas. Det mest korrekta är inte alltid det bästa, eller kanske ens det sannaste. Det beror på vilka behov som ska fyllas.

Men hur långt kan man gå utan att förvränga originalverket, när man arbetar med att redigera och aktualisera en text som skrivits på det egna språket?

De dolda gudarna i bokens titel är inte översättarna, som man skulle kunna förledas att tro, utan författarna, vilka dragit sig tillbaka till ett högre plan, medan översättaren som en demiurg skapar det verk som den läsande allmänheten får sig till livs. Men motsvarar vår Dostojevskij verkligen den ryska? Håkansons jämförelser mellan de olika val som översättare har gjort belyser verkligen hur olika tolkningar av samma meningar och stycken kan se ut, och hur ordval påverkar infärgningen av en hel roman. Något som slår mig under läsningen är hur världslitteraturens klassiker genom nya översättningar ständigt kan förnyas. Ovidius, Dante och Shakespeare kan på det sättet ånyo bli aktuella för läsare, medan våra inhemska klassiker, till och med en sådan som C. J. L. Almqvist, riskerar att glida oss ur händerna, för att språket helt enkelt inte känns tillgängligt för nya generationer. Visst kan språket förnyas, gamla stavningsformer ändras, uttryck förenklas. Men hur långt kan man gå utan att förvränga originalverket, när man arbetar med att redigera och aktualisera en text som skrivits på det egna språket? Håkansons bok är inte bara mättad med fakta, sakkunskap och ren underhållning (för oss som går igång på sådana här saker), den får en också att vilja tänka vidare.

Håkanson skriver med överväldigande sakkunskap i en flytande stil som inte väjer för komplikationer, men som heller inte heller söker upp dem för att göra sig viktig. Rent stilistiskt är boken en ren fröjd att läsa, utmärkt av en skönt avspänd, litet distanserad ton, som faktiskt påminner om de bästa engelska sakprosaförfattarnas förmåga att skriva klart, tydligt och matnyttigt, med humor och personligt temperament, utan att ställa sig själva framför texten. I det avslutande kapitlet, som handlar om den senaste tidens utveckling och hur översättarna fått respekt och rättigheter, samtidigt som kvaliteten på översättningarna har ökat, träder författaren dock fram i helfigur. Och han är inte glad när han skriver om hur litteraturens digitalisering och ljudböckernas fixering vid ”enkel, handlingsdriven spänning och annan utpräglad underhållning gör det föga troligt att den pågående utvecklingen kommer att främja den kvalificerade översättningslitteraturen”. Litteraturen som konsumtionsvara gynnar inte nödvändigtvis den skönlitterära prosans utveckling. 

Håkanson framför också en förödande kritik mot kritikerna för deras oförmåga att bedriva översättningskritik. Jag delar verkligen hans uppfattning här, men skulle vilja påstå att vi i dag har en generell kris för den svenska kritiken. Kultursidornas prioriteringar, och därmed, får man väl anta, även förlagens, ligger nedströms från kändisjournalistiken. Personporträtt, marknadsföring av egna skribenter, hemma-hos-reportage och en oändlig mängd krönikor tar utrymme från kritiken. Än värre är att det inte längre tycks finnas någon insikt vare sig på kulturredaktioner, förlag eller kanske ens hos författarna själva, om vilken vital del av det kulturella kretsloppet som kritiken faktiskt har utgjort under de århundraden när skönlitteraturen var central i vårt kulturliv. Även kanondiskussionen kommenterar Håkanson genomtänkt och inspirerande, utifrån insikten att en så betydande del av vår svenska kanon, vare sig man vill kalla den så eller inte, faktiskt är översatt. Kort sagt (om det inte redan framgått): denna bok är bra och bör läsas av alla.

* Red. trodde först att detta var ett skrivfel men kontrollerade med skribenten som motiverade stavningen med att Heiden-stam en gång skrev om Gripsholms slott: ”Anno Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare.” Principen om trohet mot originalet får väl gälla i denna text om översättningar…

Publicerad i Respons 2021-6