Inkännande om vanliga kinesers glädje och sorg

Redan den kinesiska flygplansmaten rör upp starka känslor för Fredrik Önnevall när han återvänder till Kina för första gången sedan slutet av 1990-talet. Jag känner direkt igen mig i hur dofter och smaker kan få sådana effekter. Maten, visar det sig, är ett genomgående tema i Fredrik Önnevalls bok I huvudet på Kina – Ett reportage om kärlek, makt och drömmar i mittens rike. Även mötet med farbror Lin som han bor hos under sin studieperiod i Beijing är väldigt fint skildrat. Denne buttre man med »väderbiten uppsyn« välkomnar honom med en kort nick, men så snart de klivit in hans lägenhet möts Önnevall av en »ljuvlig matdoft«. Han beskriver det som att kärlek visas »inte genom känslor utan i omsorg«. 

När jag läser I huvudet på Kina kommer jag ganska snart att tänka på en annan bok, nämligen Kineserna av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist. Den utkom första gången redan 1985 men har senare reviderats och tryckts om flera gånger. Det är förmodligen Önnevalls blandning av personliga berättelser och mer analytiska avsnitt som får mig att associera till Kineserna. Det finns också andra likheter, exempelvis att både Önnevall och Leijonhufvud tillhör den mycket begränsade grupp svenska journalister som har lärt sig tillräckligt bra kinesiska för att kunna kommunicera med kineser utan mellanhand. 

Det är 40 år mellan böckerna men de har delvis liknande ambitioner: att tränga igenom stereotyperna och okunskapen, ibland rent av ointresset, som råder kring Kina i Sverige. Enligt Önnevall finns det »en uppsjö välskrivna böcker på temat om vad som händer när Kina tar över världen. Detta är inte en sådan bok«. Det är mycket lovvärt. Glädjande är också att han efter många år i Sverige återvänt till Kina för att studera kinesiska. Önnevall, och människorättsexperten Malin Oud som citeras i bokens epilog, har en viktig poäng i att kontakterna med Kina måste fortsätta, trots regimens ökande repression och övergrepp på den egna befolkningen.

I boken varvar Önnevall egna texter om olika företeelser i det kinesiska samhället med berättelser han samlat på sig, främst genom att medverka i den kinesiska podcasten »Gushi FM«. Att medverka i en podcast visar sig vara ett genidrag. När han pratar på kinesiska om sitt liv som student i Kina på 1990-talet och senare som korrespondent för SVT under 2000-talet får han sig tillsänt hundratals ljudfiler och meddelanden från personer som blivit berörda. Många vill dela med sig av sina livshistorier. Efter att jag läst boken passade jag på att lyssna på Önnevalls inslag på »Gushi FM«, och det är lätt att förstå att han slog an hos lyssnarna. Här finns kärnan i det budskap som jag uppfattar att han vill förmedla med sin bok, nämligen vikten av att vara »nyfikna på varandra«, som han skriver i förordet, och en vilja att nå fram till det djupast mänskliga, bortom kulturer och gränser. 

Önnevall har valt att dela in boken i tematiska kapitel med överskrifter som »Vördnaden«, »Klyftan«, »Förnedringen«, »Öppningen«, »Vändpunkten« och »Utvägen«. Kapitlen innehåller Önnevalls personliga reflektioner och erfarenheter, främst från studietiden i Kina 2023–2024 men också från tidigare vistelser i landet. Upplägget funkar bra och texten är välskriven och engagerande. Varje tema sätts i ett större socialt och historiskt sammanhang och kompletteras med kinesiska livsberättelser. I kapitlet »Traumat« får läsarna lite oväntat möta den svenske psykologen Thomas Olsson som introducerat transaktionsanalys i Kina, vilket ger en intressant vinkel på personliga och nationella trauman i Kina. Under Mao-epoken sågs psykologin som en närmast pseudovetenskaplig, »borgerlig« disciplin och under kulturrevolutionen försvann den nästan helt och hållet. 

Till varje tematisk kapitelöverskrift finns också ett kinesiskt ord som ungefär överensstämmer med den svenska titeln, men ingenstans förklaras varför dessa skrivtecken finns med eller vad de betyder. Detsamma gäller skrivtecknet på omslaget. Det är ett verb som betyder »vada«, »passera« eller »korsa«, oftast i relation till vattendrag men även metaforiskt. Är tecknet på omslaget Fredrik Önnevalls eget val eller är det förlagets? Finns det en tanke bakom? Utan förklaring rimmar det inte alls med bokens övergripande ansats att bidra till djupare förståelse, utan blir i stället mest ett konstigt exotiserande inslag.

Redan i bokens inledning betonar Önnevall konfucianismens stora inflytande på kinesisk kultur, och det är förstås riktigt. Samtidigt blir framhävandet av dess betydelse ibland en alltför lättvindig förklaring till olika företeelser. Förmodligen har han valt att lyfta fram just detta arv för att få en tydlig linje i sina resonemang, men den kinesiska traditionen är rikare än så. De stora inhemska religiösa traditionerna, daoismen och olika former av folkreligion, nämns inte alls i boken. Buddhismen, som sedan närmare 2000 år starkt påverkat det kinesiska samhället, nämns på en sida och då i förbifarten i en passus om att tibetansk buddhism blivit trendigt bland han-kineser.

I själva verket måste konfucianismens »återkomst« under senare år förstås mot en vidare bakgrund. Den är delvis genuin men svarar även mot en medveten politik från parti­statens sida. Valda delar av konfucianismens livsfilosofi passar väl in i det stabila, auktoritära, statskapitalistiska men även välfungerande Kina som kommunistpartiet försöker skapa. Konfucianismen passar också perfekt in i den bild man gärna vill förmedla utåt av att allting i Kina har »kinesiska särdrag« − mänskliga rättigheter, demokrati, religion och så vidare, samt att Kina vilar på 5000 år av kontinuerlig civilisation. Parti-staten vill alltid ha tolkningsföreträde i frågan om vad som är »kinesiskt«.

Under Mao-epoken sågs psykologin som en närmast pseudovetenskaplig, ›borgerlig‹ disciplin och under kulturrevolutionen försvann den nästan helt och hållet.

Styrkan i Önnevalls bok är att man som läsare kommer nära vanliga kineser och deras vardag, deras funderingar över livet och deras glädje och sorg. Man blir övertygad om att det faktiskt går att förstå varandra över kultur- och landsgränser, att Kina och kineserna inte är så främmande som det kan verka. 

Just därför reagerar jag på några avsnitt som berör relationen mellan stat och individ som skaver mot bokens huvudsakliga ärende. Önnevall nämner en influencer som råkade ut för en kritikstorm och »gjorde följarna vansinniga« när hon inte skrev »före detta« innan hon nämnde franska koncessionen i Shanghai. Här hade Önnevall gärna fått skriva fram parti-statens betydelse för samtalsklimatet ännu tydligare. Denna episod blir nästan obegriplig om man inte beaktar hur parti-staten och dess nättroll styr opinionen. Nät­trollen dyker upp på ett annat ställe i boken, en »armé av små rosa nätkrigare«, som Önnevall kallar dem, men i den passagen görs ingen koppling influencerns inlägg. 

Sociala medier är strikt övervakade i Kina och mycket innehåll censureras bort per automatik, men när det passar det större narrativet tillåts ofta just »patriotiska« åsikter att flöda fritt, vilket influencerns öde är ett typiskt exempel på. För övrigt är det oftast helt oproblematiskt att tala om just »Franska koncessionen i Shanghai« utan att lägga till prefixet »före detta«. Det är så uppslagsordet skrivs på Baidu, Kinas motsvarighet till Wikipedia. Önnevall tar även upp Wechat som han kallar »en kinesisk motsvarighet till Messenger«. Men plattformen är mer än så. Det är en betaltjänst, en social mediekanal, ett kommunikationsverktyg och en nyhetskälla − allt i ett. Man kan också beställa biljetter, mat, taxi och så vidare via mini-appar i appen. Det kan helt enkelt vara svårt att leva utan Wechat i dagens Kina. Men haken, som inte får glömmas bort, är förstås att man samtidigt lämnar ut sin personliga information och stora delar av sitt liv till ett verktyg för parti-statens övervakning.

I bokens inledning nämner Önnevall att Kina strävar efter en »multipolär värld« men stannar vid att begreppet står för en önskan att »bryta USA:s dominans«. Det stämmer visserligen, men på vilka villkor? Att göra Kina till den nya dominanten är knappast samma sak som att göra världen »multipolär«. 

Han återkommer till detta tema senare i boken när han kommer in på kinakännaren Nadège Rollands resonemang kring den »sinocentriska världsordningen«, eller som han själv så passande uttrycker det, en »Kinavänligare värld«. Den hör snarast samman med kinesernas behov av att »tillrättalägga nederlagen i det förflutna«, som Önnevall uttrycker det. Han illustrerar detta med en anekdot om hur han som student 1997 fick hoppa in och spela västerländsk »skurk« i en film som utspelar sig under 1800-talet. Han berör även »de hundra åren av förnedring« som perioden mellan opiumkrigen på 1840-talet och folkrepublikens grundande 1949 ofta kallas i officiell kinesisk retorik. »Förnedringen« är till och med titeln på ett kapitel i boken.

Önnevall skriver att kineserna »inte glömt och inte lagt det bakom sig«. Med detta syftar han inte på kommunistpartiet utan på kineser i allmänhet. Jag har svårt att förstå Önnevall på något annat sätt och det blir djupt problematiskt. Med ett sådant påstående motverkar han sitt syfte, att bidra till ökad förståelse för Kina och dess befolkning, och tillskriver i stället »kineserna« en viss hållning. I själva verket ingår »förnedringen« i den världsbild som parti-staten fört fram under lång tid och som lärs ut i skolor och på universitet. Självklart blir den en del av hur många pratar och tänker, men hur djupt sitter denna världsbild? När man lever år efter år i det system som råder i Kina vet man väl vilka ord man bör och ska använda och när, och en diskussion kan låta helt olika beroende på sammanhang och hur väl man litar på motparten.

I huvudet på Kina är trots detta en läsvärd bok. Önnevall berättar inkännande om livsöden och företeelser som från en svensk horisont kan kännas mycket avlägsna, men det blir ändå nära och mänskligt. Jag hoppas att han snart återvänder till Kina och fortsätter sin berättelse.