Intet kan komma ur intet – Harold Bloom och den mästerliga traditionen

The great poems, plays, novels, and stories teach us how to go on living, even when submerged under forty fathoms of bother and distress. If you live ninety years you will be a battered survivor. Your own mistakes, accidents, and failures at otherness beat you down. Rise up at dawn and read something that matters as soon as you can.

Harold Bloom
Take Arms Against a Sea of Troubles, 2020

Kritikern Harold Bloom var en av vår tids mest uppmärksamma läsare. Hans litteratursyn präglades av en visionär blick, och hans högkänsliga spårsinne läste genast av energin i en text. Som romantiker satte han det estetiska värdets suveränitet framför andra aspekter hos en litterär text. Bloom ville bli förändrad, drabbad, slagen till marken av en kraft som saknar namn. Han hade ett inspirerande sätt att tala entusiastiskt om den litteratur han ansåg vara värd att hålla i minnet. Lägg därtill att han var en fenomenal stilist.

Bloom föddes 1930 och växte upp under enkla förhållanden i ett barnrikt textilarbetarhem i New York. Språket i den ortodoxt judiska familjen var jiddisch men han lärde sig tidigt även hebreiska och i sexårsåldern engelska. Han har berättat hur han redan som barn läste en bok på engelska med samlade dikter av Hart Crane. Mötet med Cranes poesi var en omvälvande upplevelse och utgångspunkten för ett liv i litteraturens tjänst. Som ung studerade han vid Cornell University, Pembroke College i Cambridge och slutligen Yale University i New Haven, där han 1983 blev Sterling Professor of Humanities. Han stannade vid Yale livet ut.

Till Blooms mest inflytelserika verk brukar räknas The Anxiety of Influence från 1973, The Western Canon – The Books and School of the Ages 1994 och How to Read and Why 2000. The Western Canon gavs ut i svensk översättning av Staffan Holmgren av bokförlaget Symposion år 2000 under titeln Den västerländska kanon – Böcker och skola för eviga tider. Året därpå gav Wahlström & Widstrand ut Hur du ska läsa, och varför, även den översatt av Holmgren.

Nu har bokförlaget Stolpe i en lovvärd satsning givit ut Den västerländska kanon på nytt i en vackert formgiven volym. Delar som lyfts bort ur den tidigare svenska utgåvan finns med här, bland annat bokens bakvagn med det omfattande appendix som avslutade den engelska utgåvan. Där finns en gedigen lista över omistliga böcker, lång nog att fylla ett helt liv med läsning. Utöver allt detta finns ett initierat förord av Carl-Johan Malmberg och ett efterlängtat personregister, vars frånvaro gjorde den förra utgåvan svåranvänd. Även för ägare till den förra utgåvan är det här alltså en klok investering.

I den litterära kanon Bloom ställer upp utgör William Shake­speare den absoluta höjdpunkten. Hans verk är hjärtat i hela Blooms värderingssystem, och zenit i författar­skapet är enligt Bloom dramat King Lear. Här uttrycks genom ett genialt poetiskt språk djupa psykologiska och filosofiska insikter på ett oöverträffat sätt. Shakespeare blir ett sätt att tänka, en egen filosofi.

I hela filosofins historia finns det ingen kognitiv originalitet som tål en jämförelse med Shakespeares, och det är både ironiskt och fascinerande att lyssna till hur Wittgenstein försöker lista ut huruvida det finns en genuin skillnad mellan det shakespeareska sättet att återge tänkandets process och processen själv.

Kring Shakespeare utbreder Bloom, genom intrikata påverkansresonemang i alla riktningar, de kanoniska namn han håller för de främsta i den västerländska litteraturen. Dessa är inte alltid arrangerade kronologiskt utan efter andra principer, ofta estetiska. För helhetsbildens skull vill jag nämna alla tjugosex, varav endast fyra är kvinnor. Dante Alighieri, Geoffrey Chaucer, Miguel de Cervantes, Michel de Montaigne, Molière, John Milton, Samuel Johnson, Johann Wolfgang von Goethe, William Wordsworth, Jane Austen, Walt Whitman, Emily Dickinson, Charles Dickens, George Eliot, Leo Tolstoj, Henrik Ibsen, Sigmund Freud, Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Franz Kafka, Jorge Luis Borges, Pablo Neruda, Fernando Pessoa och Samuel Beckett. Utöver dessa namn myllrar det av författarreferenser och hän­visningar till andra forskare och kritiker. Och som en självklar fond står antikens Grekland och Rom, som genom litteraturens historia ständigt sufflerat senare författare.

Men redan invändningar mot innehållet i en kanon visar att man i någon mening erkänner den.

Vad begreppet »västerländsk« innebär är som bekant en komplicerad fråga. Bloom tycks inte avse en särskild kultur­krets eller geografi, utan bygger sammanställningen av namn på iakttagelser av olika traditioner, korsvisa inflytanden och ­estetiska släktskap. Det är naturligtvis både problematiskt och exkluderande. Redan epitetet »västerländsk« väckte alltså berättigad indignation när Bloom gav ut sin bok 1994.

I Blooms inflytandeteori är begreppet agon centralt, särskilt från boken The Anxiety of Influence och framåt. Han har lånat ordet från den antika grekiskansἀγών, ett ord som använts för att beskriva kamp inom idrottstävlingar, men ordet förekommer även som benämning på den centrala konflikten i en tragedi. För Bloom står ordet för den kreativa, existentiella och estetiska kamp som förs mellan en författare och hens föregångare. Emily Dickinsons uppgörelse med Ralph Waldo Emerson är ett återkommande exempel, och i Den västerländska kanon finner man det elaborerade kapitlet »Joyces agon med Shakespeare«. Det kampen ofta gäller är en frigörelse från traditionen, från förebilder och konventioner, ytterst ett försök att bli en vida läst författare, med tiden inordnad i en litterär kanon.

Bloom hävdade med emfas och med all rätt att litteraturkritik är en konstform. Bland hans förebilder finns en rad kritiker, bland dem den enligt Bloom omistlige Samuel Johnson, eller Dr Johnson, som han brukar kallas. Emerson och William Hazlitt är två andra som utövat stort inflytande på Blooms tänkande. Ytterligare en är medeltidshistorikern Ernst Robert Curtius, som visat hur olika topoi, retoriska ­figurer och stilistiska mönster, vandrar från antiken genom medeltiden och vidare in i modern europeisk litteratur. En av de kritiker Bloom håller högt i sin samtid är engelsmannen Frank Kermode, ur vars bok Forms of Attention från 1985 han citerar i bokens mäktiga ouvertyr:

En kanon, som upphäver skillnaden mellan kunskap och omdöme, som ska medverka till att något lever vidare och som är gjord så att den ska motstå tidens härjningar men inte den rationella analysens ingrepp, kan naturligtvis dekonstrueras; tycker man att det bör gå att klara sig utan en sådan konstruktion är det troligt att man kommer på hur man ska gå tillväga för att jämna den med marken.

Bloom talar i sina sena böcker om »The School of Resentment«. Till denna »förtrytelsens skola«, som Holmgren valt att kalla den på svenska, räknar Bloom flera litteratur­teoretiska inriktningar som bidragit med nya perspektiv och läsningar av litteraturen, inte bara av marginaliserade författarskap utan även av klassiker. I förtrytelsens skola skriver han in exempelvis marxister, Foucaultinspirerade nyhistoricister och dekonstruktörer av allehanda slag. Hos Bloom finner de ingen nåd. Det är ändå min övertygelse att han måste ha insett deras betydelse för en ny blick på litteraturen. Blooms kriterier för kanoniska verk är förvisso ­estetiska, inte ideologiska. Men man är imbecill om man tror att litteratur skapas helt oberoende av sin historiska, sociala eller politiska kontext. Själv har Bloom kallat sig »övertygat vänstervriden« och »anarkosyndikalist«, två hållningar som rimligen borde ha formats i en politisk kontext.

Man kan givetvis ha olika syn på behovet eller värdet av en kanon, men en sak borde förena såväl Blooms anhängare som hans kritiker: han tvingade fram en nödvändig diskussion om kvalitet, om inkludering och exkludering. Viktiga invändningar restes av bland andra Edward Said, som kritiserade det snäva eurocentriska perspektivet och i Blooms kanon såg ett slags intellektuell kolonialism. Men redan invändningar mot innehållet i en kanon visar att man i någon mening erkänner den. Standardmått och rangordningar finns ju inom de flesta discipliner, såväl konstnärliga som vetenskapliga, men i vissa kretsar möts listor av de här slagen med en större känslighet. Att det mesta är politik är en gammal sanning.

Det är ingen djärv gissning att Blooms något pompösa framtoning kan ha bidragit till att reta upp en del av hans belackare. I en mängd intervjuer i radio och tv kan man lyssna till magistrala utläggningar om litterär kvalitet, ofta framförda i ett mästrande tonfall med halvslutna ögon. Vältaligt går han till storms mot de kritiker som påstår att estetiska värden är en borgerlig mystifikation.

Det är betecknande för litteraturstudiets förfall att man blir betraktad som en särling om man är av den bestämda uppfattningen att det litterära inte är underordnat det filosofiska, och att det estetiska inte går att reducera till ideologi eller metafysik. En estetiskt grundad kritik för oss åter till diktens autonomi och den ensamma människans suveränitet, till en läsare som inte är ett samhälls­kreatur utan det allra djupaste jaget, vårt yttersta och vårt innersta.

På flera avgörande punkter är jag oenig med Bloom. Likafullt är det ett bildande nöje att läsa honom, i synnerhet böcker som Den västerländska kanon och Hur du ska läsa, och varför. Med åren blev Bloom allt mindre debattlysten, och det är kanske till slut som kritiker och outtröttlig lärare han gjort sina största insatser. Ända till slutet undervisade han oförtrutet vid Yale. Det sista mötet med studenter hölls fyra dagar före hans död den 14 oktober 2019; han var då 89 år och svårt sjuk. Föga förvånande handlade seminariet om Shakespeare.