Islamogauchisme – en term utan vetenskaplig förankring

Vad är det att vara islamogauchiste, islamvänster? Enligt den franske utbildningsministern Jean-Michel Blanquer är en kollega till mig vid Sciences Po, den flerfaldigt prisbelönade statsvetaren Nonna Meyer, islamvänster. Blanquer är känd som hårdhudad förespråkare för ordning och reda i skolan, för de intagningsprov som skapar höga murar till högre utbildning i Frankrike, och som en av dem som valt en hård tolkning av republikanska ideal och laicité. 

I april i år röstade Blanquer och andra parlamentariker igenom en förändring av det så kallade slöjförbudet som innebär att det nu i praktiken är förbjudet för beslöjade mammor att hämta sina barn i skolan eller följa med skolbarnen på utflykt. Till vänster ses detta som organiserad rasism och som en del i en upptrappning av symboliskt våld mot Frankrikes muslimska befolkning, och till höger ses det som ett nödvändigt försvar av republikens värderingar. Det är viktigt att betona att det faktiskt finns belägg för att rasistiska uttryck riktade mot muslimer ökat i det franska samhället, precis som antisemitismen också ökat. Däremot finns inga belägg för att franska universitet skulle vara bastioner för islamogauchisme. 

Nonna Meyer har ägnat ett helt liv åt att undersöka Nationella fronten och verka mot både islamofobi och antisemitism. Stämpeln islamogauchiste fick hon i samband med att hon kandiderade för posten som ordförande i den stiftelse som kontrollerar den så kallade Fondation nationale de la science politique. I ett inlägg på nätet, som sedan åberopades av Blanquer, anklagades Meyer för att ha försökt ge begreppet islamophobie vetenskaplig legitimitet. Konflikten, som kan vara svår att förstå för en svensk publik, handlar i grunden om den franska elitens rätt till sina högborgar, till de institutioner som ger dem både inflytande i politik och media, och reträttpositioner i form av professurer och undervisningsstolar när politiken går åt annat håll. På Sciences Po utspelade sig mellan 2013 och 2015 en uppslitande strid just mellan institutionens stiftelse och den forskarkår som i dag, efter femton år av internationalisering av fransk samhällsvetenskap, har en helt annan uppfattning om akademin än den som historiskt präglat de så kallade grandes ecoles. 

I svensk debatt har två inlägg om islamogauchisme förekommit. Det ena ett inlägg i SvD av Johannes Heuman. Det andra en kort text i Bulletin av statsvetarprofessorn i Uppsala, Johan Tralau. Båda förbigår viktiga delar av kontexten, och den diskussion av begreppets innehåll som förs i Frankrike. De understryker att den franska forskningsministern Veronique Vidal i svallvågorna av halshuggningen på en fransk gymnasielärare, Samuel Paty, begärt att universiteten själva utreder förekomsten av islamogauchisme på landets lärosäten. I februari ställde ministern ett uppdrag till forskningsorganisationen CNRS att utreda vad som på universiteten är legitim forskning, och vad som i stället är militantisme, aktivism. I en tv-intervju beskrev Vidal vänsterislamismen som en utbredd röta. När hon tvingades precisera detta påstående i en debatt i parlamentet kopplade hon först ihop postkoloniala studier med de arga män som viftade med sydstatsflaggor vid kuppen mot Kapitolium den 6 januari, och därefter citerade hon utan namn och lärosäten forskare, som själva sagt sig hindras att utöva sin forskning av islamogauchister. 

Den franska rektorsorganisationen protesterade omedelbart. Och CNRS gjorde ett mycket kraftfullt uttalande, när man svarade att islamogauchisme är en term utan vetenskaplig förankring och med kraft fördömde dem ”som försöker använda termen för att i själva verket ifrågasätta den akademiska friheten genom att stigmatisera vissa vetenskapliga områden och perspektiv”. Man påminde även om att vetenskapens roll är att främja kunskapen, och påpekade allvaret i att den ansvariga ministern ifrågasatte de postkoloniala studier som bidragit till den både teoretiska och empiriska förståelsen av diskriminering. Enskilda lärosäten, inklusive Sciences Po, reagerade också omedelbart med att kraftigt ta avstånd från en politisk kritik av vissa vetenskapsområden. 

Begreppet islamogauchisme har förstås en historia, och den visar att begreppet å ena sidan saknar definition, å andra sidan klibbar sig fast på sätt som blir förödande för den enskilde och styrande för en stundtals hysterisk samhällsdebatt.

I sin diskussion av islamogauchisme refererar både Heuman och Tralau att ministern begärt en utredning om islamogauchisme på universiteten, men de gör det genom att behandla existensen av islamogauchisme som ett faktum. De lägger ingen vikt vid att begreppets empiriska lödighet ifrågasätts av Frankrikes tyngsta vetenskapliga institutioner. Man kan fundera över syftet med en sådan selektiv läsning. Jag menar att det är olyckligt att spä på falskheter som redan dominerat fransk mediedebatt, och som går på tvärs den bild som kommer från samhällsvetenskapen själv, där franska forskare ger uttryck för att man arbetar aktivt, teoretiskt och empiriskt med alla former av rasism. En läsning som accepterar påståendet att islamogauchisme existerar reducerar, menar jag, det viktiga bidrag som humaniora och samhällsvetenskap faktiskt står för, och bidrar, avsiktligt eller oavsiktligt, till att försvåra för det som i denna debatt ofta går under den elastiska beteckningen ”fri forskning”. 

Begreppet islamogauchisme har förstås en historia, och den visar att begreppet å ena sidan saknar definition, å andra sidan klibbar sig fast på sätt som blir förödande för den enskilde och styrande för en stundtals hysterisk samhällsdebatt. I Frankrike finns en sorglig klangbotten för hysteri. I Sverige skulle vi kunna tillåta oss mer analytisk reflektion. Här kan man oroa sig för att vårens debatt om ”vänsteraktivism” på universiteten har samma struktur som den franska. Att begreppet islamogauchisme saknar tydlig innebörd och använts på andra sätt än det var avsett för är dess upphovsman, Pierre-André Taguieff, den förste att erkänna. I en bok 2002 varnade Taguieff för ett nytt samröre mellan de altermondialistiska krafter som fanns i den nya vänstern, och en ny politisk och starkt västfientlig islam representerad av exempelvis den kontroversielle filosofen och teologen Tariq Ramadan. Taguieffs bok var en konservativ reaktion mot ett radikaliserat globaliseringsperspektiv inom vänstern, och beskrev protesterna mot USA:s invasion av Irak och Israels ockupation av Västbanken som att en ny islamvänster enats i sitt hat mot judar.

Under det tidiga 2000-talet tilltog i Frankrike en både akademisk och politisk diskussion om arvet efter det franska imperiebyggandet och om hur kolonialismen på många sätt fortfarande var, och är, en blind fläck i fransk humaniora och samhällsvetenskap. Samtidigt kan man understryka att de postkoloniala studierna vid denna tid verkligen lyste med sin frånvaro i Frankrike och att det tog långt in på 2010-talet innan franska historiker tog sig an globalhistoria eller rasismens historia i den franska republiken. Man kan ge ett exempel här: i den franska historikern Pierre Noras praktverk Lieux de memoire, till exempel förekommer inga minnesplatser som handlar om den franska kolonialismens historia. När de postkoloniala perspektiven väl tog sig in på universiteten kopplade de ihop kolonialismens historia med den pågående skärpningen av de sekulära värderingarnas plats i republiken, på sätt som chockade den franska högern. Detta stod i direkt relation till att förortsproblematiken exploderade i kravaller och upplopp från 2005 och framåt. 

I Frankrike såväl som i Sverige har ropen på att inte bara skolan utan också universiteten skall bidra till att förankra vissa värderingar tilltagit, och forskare har många gånger protesterat genom att hävda att forskning inte är statlig värdeproduktion. 2016 reagerade hundra antropologer, etnologer och religionsvetare i Le Monde på en text av den fransk-algeriske författaren Kamel Daoud, sedan länge i konflikt med islamister och själv hotad till livet, i vilken han beskrev islam som en kvinnofientlig och repressiv religion. Det föranledde den dåvarande inrikesministern Manuel Valls att anklaga dessa för islamogauchisme. I Valls svar fanns för första gången anklagelsen om de postkoloniala studiernas inflytande på universiteten. 2017 var Valls kandidat i primärvalet mot socialisten Benoit Hamon, och bland Valls anhängare användes nu begreppet islamogauchiste som nedgörande beskrivning av en valkampanj som försökte koppla ihop en brokig vänster från tidens så kallade sociala forum, antirasismen, den radikala studentrörelsen UNEF, och den gröna rörelsen. Dessa rörelser samlade just dem som den franska journalisten Mathilde Cluzio beskriver som de som inte riktigt kände sig som Charlie 2015, det vill säga de som i stället identifierade sig med den tunisiske polis som avrättades på trottoaren utanför Charlie Hebdo. 

Samtidigt som det politiska klimatet hårdnat i Frankrike efter attentaten visar forskare att känslan av solidaritet och övertygelsen om republikanska värderingar bland exempelvis lärare, forskare och journalister faktiskt är stark. Exempelvis har mina kollegor Florence Faucher och Vincent Tiberj visat att det sedan 2015 funnits ett växande gap mellan politiseringen och befolkningens värderingar, där inte minst attackerna mot Bataclan i november 2015 skapade en känsla av samhörighet. När så den franska gymnasieläraren Samuel Paty halshöggs utanför sin port kom ju rädslan för terrorn tillbaka med full kraft. Reaktionerna från lärare och forskare var nyanserade. Franska gymnasielärare uttryckte sin sorg, men också sin yrkesheder, och man kan inte rimligen hävda att universitetsforskare genom att påpeka att terrorismen också har en inhemsk grund gjorde sig skyldiga till apologetik. I parlamentet tog dock flera, inklusive Blanquer och Vidal, till orda och hävdade att franska intellektuella var ”complices” till radikal islamism och att de postkoloniala studierna bäddat för en allians mellan universitetet och islamisk terror. De har blivit motsagda av exempelvis språkfilosofen Albin Wagener som visat att islamogauchisme är ett begrepp som använts av en mycket specifik klick av mediala högerpersonligheter, som exempelvis feministen Caroline Fourest eller filosofen Alain Finkelkraut. Wagener påpekar att begreppet rent språkligt påminner om historiska begrepp som ”judebolsjevism”, som också det användes mot vänsterintellektuella. 

Sammantaget är det sannolikt helt onödigt att både söka efter en enhetlig definition av begreppet islamogauchisme i fransk debatt, och att tro att det på något sätt skildrar en verklighet på universiteten. Det vi borde fundera över är varför universiteten i dag blir projektionsyta för samhälleliga fantasier, och vad som blir konsekvenserna av att universitet och forskningsinstitutioner tvingas redogöra för sina medarbetares värderingar och politiska ståndpunkter. 

Publicerad i Respons 2021-3