Konsten att leva under och vid sidan av makten

Finns det ett annat Ryssland? Otvetydigt, enligt två nyutkomna böcker om dagens Ryssland. Anna-Lena Laurén och Johanna Melén har skrivit varsin bok som kompletterar varandra på ett utmärkt vis. Båda är utrikeskorrespondenter och det både glädjer och värmer att de fortsätter i en gammal tradition, i vilken journalisten tar sig tid att reflektera över människans liv bortom storpolitikens rubriker. De visar också att denna politik påverkar och har påtagliga konsekvenser för enskilda människor.

Laurén samlar i Sammetsdiktaturen sina essäer i fyra delar: staten och samhället, språkets makt, sanning och motstånd samt sammetsdiktaturen i gungning. Med fenomenal stilkänsla och skarp analys tecknar hon en angelägen bild av utvecklingen i Ryssland. Hon tar läsaren med till platser fjärran från Moskva, samtidigt som hon gräver där hon står.

Det ryska civilsamhället är starkt, låt vara att det inte ser ut som hos oss med dagordningar, årsmöten och ansvarsfrihet för styrelsen. Konkreta problem i ens närområde ska lösas och då samlas motståndet direkt. Protesterna i Sjies i ryska Norrland är ett exempel. Moskva skulle lösa sina sopproblem med att skicka avfallet till en fjärran plats. Så var det tänkt, men man räknade inte med människorna där. Femtio hektar skog höggs ner utan tillstånd, men sedan tog det stopp. Ett protestläger byggdes upp av människorna i norr, Syktykvar, Archangelsk, Urduma, Ajkino. Laurén reser dit längs skumpiga skogsvägar och går sista biten, en och en halv kilometer med ”lervälling upp till anklarna”. Guvernören tvingas avgå till följd av protesterna – en sällsynt händelse i dagens Ryssland. Ännu är det oklart hur det går, men det lokala motståndet är massivt. Ett annat exempel på motstånd är Jekaterinburg, där invånarna protesterar mot att en kyrka ska återuppbyggas mitt i en av stadens få centrala parker. I Volokolamsk, en stad från 1100-talet, läcker den lokala avfallsplatsen svavelväte sedan Moskva börjat dumpa sina sopor där. Invånarna bevakar portarna till avstjälpningsplatsen och stoppar lastbilarna.

Ett levnadsöde som gripit henne är Jurij Dmitrijevs. Han är lokalhistoriker som dokumenterat offren för Stalins repression i Karelen i Sandarmoch. 1989 öppnade Michail Gorbatjov säkerhetstjänstens, NKVD:s, arkiv och Dmitrijev arbetar träget och börjar publicera detaljerade redogörelser för vad som hände. På sommaren leder han utgrävningar i området. Han hittar en massgrav 1997 med 9 000 dödade människor – ryssar, finländare, karelare, ukrainare, polacker. Varje år hålls en ceremoni över de dödade. Under Putins tid vid makten blir Dmitrijev alltmer påpassad av säkerhetstjänsten, FSB. Han åtalades för påhittade brott, friades, åtalades igen och just nu har han, 64 år gammal, dömts till tretton års fängelse. Hans detaljerade redogörelser, med namns nämnande av bödlarna passar inte in i den officiella historieskrivningen. Det kommer för nära. Men som Dmitrijev själv säger: ”Ett folk utan minne är inget folk.”

Det pyr av missnöje i regionerna, långt borta från Moskva. Det är ett större problem på sikt för den sittande politiska ledningen, menar Laurén. Och här är hon något viktigt på spåren, periferins betydelse i den hårt centraliserade staten. Russkij bunt, upproret, är en företeelse som genom historien kullkastat mången rysk makthavare.

Laurén sätter gärna fingret på det inkonsekventa och det paradoxala som är så vanligt förekommande i det ryska samhället. ”Sådant händer överallt” är en vanlig förklaring. Det spelar ingen roll om hon diskuterar Gulag och dess historia eller oligarkväldet i Ryssland eller president Vladimir Putins olika uttalanden med sina vänner. När ryska idrottare åker fast för systematisk dopning säger man att det är ett problem som förekommer överallt i världen. Det är en tradition från förr, i vilken kritik mot Sovjets förtryck mot mänskliga rättigheter besvarades med kritik mot till exempel de svartas situation i USA. Vi känner igen det i dag, när kritik mot den illegala annekteringen av Krim, bemöts med fördömanden av amerikansk politik. Förhållningssättet väcker genklang, skriver Laurén. ”Alla känner igen det och uppfattar det som logiskt”.

Samtidigt framhäver den politiska makten Rysslands unika roll i världen. Det är en tankeströmning som innebär att Ryssland har en inneboende uppgift att försvara kristendomen och ”åter” rädda det kristna arvet i Europa. Putin talar ofta om detta, inte minst i relation till Ukraina. Han säger att Krim är helig mark liksom områdena i Donbas. Även detta synsätt möter Laurén i sina diskussioner. Ryssland är unikt fast samtidigt inget speciellt. Det finns ingen motsättning och Laurén förklarar varför.

I Sammetsdiktaturen tar hon upp mängder med svåra frågor, men boken är också full av humor och kärlek till Ryssland. Laurén har en unik förmåga att på några korta sidor skildra både allvaret och glädjen i Ryssland. Hon förklarar vad man talar om och inte, reder ut vad ”njet” betyder, beskriver de många bottnar i begreppet ”bara ett tekniskt fel”. Det är roligt, spänstigt och underhållande, med stor igenkänningsfaktor.

Meléns bok, Mina ryska vänner, är en personlig reportagebok om hennes möte med Ryssland. Året är 1999 och hon ska läsa rysk litteratur vid universitetet i Sankt Petersburg. Till skillnad från andra utländska studenter väljer hon att bo på ett studenthem för ryska studenter, sex tunnelbanestationer söder om centrum. Det är ett äventyr som inte bara ger Melén insikter i vardagslivets mödor, utan även vänner för livet. Melén berättar rakt och rättframt med vännerna i centrum. Samtidigt är Rysslands politiska utveckling ständigt närvarande. Putins tid vid makten, hussprängningarna i Moskva 1999, engagemanget eller likgiltigheten för politik, löper som röda trådar genom boken. Efter tjugo år återvänder hon så till Ryssland och studenthemmet. Hon känner knappt igen sig.

Hösten 1999 skakades Ryssland av bombdåd i tre ryska städer där bostadshus sprängdes i luften. Drygt 300 människor dog i sprängningarna. I Rjazan upptäcktes ett förmodat bombdåd i sista stund. Kriget i Tjetjenien skulle snart inledas igen, och den officiella versionen var att tjetjenska terrorister låg bakom dåden. Samtidigt började rykten florera som gick ut på att den ryska säkerhetstjänsten, FSB, hade sprängt husen för att skapa en förevändning för en förnyad rysk offensiv. Melén återkommer till dessa dåd gång på gång och försöker bringa reda i den flora av konspirationsteorier och rykten som följt i spåren av hussprängningarna. Några säkra svar finns inte, men genom att många år senare intervjua flera ögonvittnen ger Melén perspektiv på historien.

Hon träffar Maksim Masjarov, en av två som överlevde dådet i Moskva. Han var då i tjugoårsåldern och hade flyttat in hos sin syster som köpt lägenheten. Föräldrarna var på besök. Över en natt förlorade han sin familj. När de träffas 2019 har Maksim egen firma, han är inte intresserad av politik och röstar inte i presidentvalen. Men om han skulle göra det skulle det vara på Putin, det finns helt enkelt inget alternativ. Maksim bryr sig mest om sin familj, sin hustru och de tre barnen. Han konstaterar: ”Det sägs att tiden läker alla sår. Men jag vet inte. Det kommer i alla fall nya glädjeämnen i livet.”

I Rjazan träffar Melén Natalja Petrovna som mycket väl minns händelserna kring det avvärjda bombdådet. Det upptäcktes av en busschaufför, Aleksej Kartofelnikov, som Melén får intervjua sedan Natalja hjälpt henne till rätt dörr. Han röstar på Putin, vem annars? ”Vi har ju bara en president”, säger han.

Av vännerna på studenthemmet är det Olga från industristaden Orsk vid Uralbergen och Lena från Penza hon hållit kontakten med över åren. Natasja och Sveta från Pskov återknyter hon kort kontakten med.

Under de tjugo år som gått är det många i Meléns bok som talar om hur mycket bättre allt blivit under Putins tid, om hur olika man ser på annekteringen av Krim. Men också om sitt ointresse för politik. Lena säger ”Vet du, i Ryssland har vi alltid levt liksom vid sidan av makten”.

Meléns bok är en mosaik av röster, människor och möten mot bakgrund av en politisk utveckling där smekmånaden mellan Ryssland och Väst är över och orosmolnen hopar sig vid horisonten. Hennes redogörelse för utvecklingen är en nyttig påminnelse om bakgrunden till dagens läge. Natasja, som minns Sovjettiden när det hette: ”De ger sken av att ge oss lön. Vi ger sken av att arbeta.”.Hon föreslår en ny variant för dagens Ryssland: ”De ger sken av saker är på ett visst sätt. Vi ger sken av att vi tror på det.”

I båda böckerna beskrivs på olika sätt Rysslands förändring i auktoritär riktning de senaste två decennierna, den politiska maktens fientlighet mot Väst, hur arbetet som journalist alltmer kommit att begränsas. Det andra Ryssland – öppet för omvärlden, fyllt av en känsla av frihet och framtidstro, strävan att bli ett ”normalt land” finns samtidigt kvar, låt vara att de som förespråkar detta inte kan göra sig gällande i dagens offentlighet. Det är värt att ha i åtanke i en tid när klyftan växer, konfrontation råder, och tonläget är högt.

Om man just blivit nyfiken på utvecklingen i Ryssland eller vill fördjupa sig litet mer är detta två böcker man bör läsa omedelbart.

Publicerad i Respons 2021-3