Lektion i hur svår konfliktlösning kan vara

I Norden tror vi oss ofta ha svaret på hur konflikter i andra länder ska lösas. Fred och samförstånd ligger närmast i våra gener, som diplomaten Ingemar Lindahl uttrycker det. Han pekar också på vår naivitet, distans och kyliga logik. Ofta har vi svårt att förstå de emotionella bottnarna i en konflikt av existentiell natur, att det finns dolda agendor och att det som sägs inte alltid är det som menas. I Notes from the Graveyard of Diplomats ger Lindahl oss en nyttig lektion i diplomatins villkor och hur svår konfliktlösning kan vara. I dagboksform får vi följa honom under åren 2002–2004 när han var Sveriges särskilda sändebud med uppgift att observera Cypernförhandlingarna och ge svenskt stöd.

Sedan självständigheten 1960 har Cypern präglats av konflikten mellan grek- och turkcyprioter. Efter en turkisk invasion 1974 är landet delat med en gräns tvärs över ön rakt igenom huvudstaden Nicosia med den turkcypriotiska minoriteten i norr och grekcyprioterna i söder. Förhandlingar om ett enande har mer eller mindre pågått under 45 år och alla sakfrågor har tröskats. Många entusiastiska diplomater har engagerat sig och tyckt sig se öppningar, men de har alla blivit lika besvikna. Konflikten har därför beskrivits som en begravningsplats för diplomater – ”graveyard of diplomats”.

Cyperns kommande EU-medlemskap ansågs år 2002 ha skapat förutsättningar för en lösning. EU ville inte ha en frusen konflikt innanför sina gränser och en ny regering i Turkiet ville närma sig EU. Mot denna bakgrund hoppades Lindahl att han skulle få uppleva ett genombrott. Vi får göra honom sällskap under två år som slutar i besvikelse och närmast bitterhet över att också detta försök fallerat.

Lindahl är mer än en diplomat. Han är poet, författare och har breda kulturella intressen. Under sitt uppdrag hinner han ta del av den cypriotiska kulturen och historien – både den grekiska och den turkiska – och på så sätt ökar hans insikter i konfliktens natur. Vi får följa förhandlingarna, men också Lindahls egna funderingar med utvikningar till andra områden av filosofiskt och kulturellt intresse och han ger oss stämningsbilder i form av poem, både sina egna och andras. Ibland tar han hjälp av Marcel Proust för att försöka hantera sin frustration över människans natur. 

Lindahl lyssnar gärna på FN-medlaren Álvaro de Sotos professionella optimism. Samtidigt träffar han pessimister som påminner om hur länge sakfrågorna tragglats mellan parterna. ”De har lyssnat till samma sång sedan årtionden.” Han citerar Henry Kissinger när denne kommer till FN:s generalförsamling: ”Först träffar jag den turkiske ambassadören, därefter den grekiske och därpå den cypriotiske ambassadören och sen går jag till min terapeut.” Men framtiden i EU och tryck utifrån, från främst EU och FN, skulle nu hjälpa parterna att komma överens. Processen ser lovande ut med utsagor från de inblandade att de tror på en lösning. Undantaget är turkcyprioternas ledare Rauf Denktash, som till sist överspelas av Ankara och av att en stor del av den egna befolkningen vill se en framtid i EU. Det är länge tacksamt för grekcyprioterna att skylla på honom när de själva inte är särskilt angelägna om framsteg. De håller skenet uppe för att inte försvåra sin anslutning till EU.

Vi får följa Lindahl på många möten, ibland kanske litet för många. Vi får del av hans träffsäkra beskrivningar av de centrala aktörerna. Han reser ivrigt mellan Nicosia-Ankara-Aten och Stockholm med flera platser och förlitar sig, som svenskar brukar, på sina brittiska kontakter. De har mycket information att ge, men det visar sig till sist att det brittiska intresset för en lösning är begränsat. Britternas baser på ön skulle omedelbart ifrågasättas efter en fredsuppgörelse och de behövs särskilt så länge Storbritannien deltar militärt på annat håll i Mellanöstern. 

Förhandlingarna tycks röra sig framåt mot ett slutdatum, innan Cypern blir EU-medlem den 1 maj 2004. Den FN-plan som läggs fram har då fått principiellt stöd från de viktigaste partierna i den grekcypriotiska delen och från en ny turkcypriotisk ledning i norr, som lyckats sätta Denktash åt sidan. Men ännu återstår folkomröstningar på båda sidor av ön.

Turkcyprioterna röstar ja, men bland grekcyprioterna blir det ett klart nej. Lindahl kan inte dölja sin ilska gentemot president Papadopoulos som torpederat en ja-röst på den grekcypriotiska sidan. Han har spridit lögner för att misskreditera den FN-plan som han tidigare i princip sagt sig acceptera. Lindahl funderar kring lögner och dubbelspel i politiken och finner att Levanten med sin bysantinska bakgrund och olika folkgruppers försök att överleva genom att dölja sanningen, skulle vara ett bra studiefält.

Lindahl funderar kring lögner och dubbelspel i politiken och finner att Levanten med sin bysantinska bakgrund och olika folkgruppers försök att överleva genom att dölja sanningen, skulle vara ett bra studiefält.

Det är fel att bara skylla på Papadopoulos. Inte heller hans koalitionspartner Christofias gav sitt stöd till avtalet, varefter det var dödsdömt i folkomröstningen. Man kan lockas att tala om irrationalitet när man studerar en konflikt som den på Cypern och det är lätt att bli cynisk. Men människorna där har sin egen rationalitet och sina egna agendor. Grekcyprioterna har levt väl på sin sida av ön och är rädda för förändringar. Att behöva leva tillsammans och gemensamt styra ett enat Cypern tycks för många mer skrämmande än att fortsätta med en hård gräns tvärs över den gemensamma ön. De två folkgrupperna har levt åtskilda så länge att de blivit främmande för varandra, trots ett otal interkommunala projekt som organiserats av fredsivrare på Cypern och utifrån.

EU kunde inte köra över Grekland och bedriva effektiva påtryckningar mot grekcyprioterna. Det var EU-medlemskapet – utan sällskap av turkcyprioterna – som drev de grekcypriotiska ledarna, inte önskan om en lösning av konflikten. I det längsta spelade de med inför trycket från EU och FN. I epilogen skildrar Lindahl tre påföljande medlingsförsök, som också misslyckas. Ankara tappade tron på ett EU-medlemskap och sitt intresse för en uppgörelse. Grekcyprioterna var å sin sida nöjda med att ensamma få företräda Cypern i EU och konflikten förblev ”the graveyard of diplomats”. 

Publicerad i Respons 2019-5