Litet dumhet är kanske inte alltid så dumt

Hur kan det komma sig att smarta organisationer som befolkas av tillsynes smarta människor ändå lyckats göra så mycket dumt? Det är i korthet den fråga som genomsyrar företagsekonomerna och organisationsforskarna Mats Alvessons och André Spicers uppgörelse med vårt moderna arbetsliv  Dumhetsparadoxen, som de kallar den. Man kunde förstås tänka sig ett antal enkla svar på denna fråga, men som man snart blir klar över har den många bottnar. Dumheten uppträder där man minst anar det. Till och med organisationer och företag som enligt egen utsago cirkulerar kring vetandets frontlinje tvingar in sina medarbetare i boxen och låter dem ägna sig åt okomplicerade och rutinartade arbetsuppgifter.

Ytligt är det en bok med hög igenkänningsfaktor. De flesta av oss har säkert haft anledning att rulla på ögonen inför HR-avdelningarnas eller bemanningsbranschens senaste påhitt. I detta gör inte Alvesson och Spicer läsaren besviken. Dumheter staplas på varandra. Man får lyssna till ledarskapskonsulternas högspända budskap, sucka över reklammakarnas försök att ge mening åt meningslösa produkter. Under läsningens gång kommer man på sig själv med att nicka instämmande. Man får sina misstankar bekräftade, drar sig till minnes egna nära-döden-upplevelser från ceremoniella personaldagar med oklara syften.

Möjligen kan man säga att det är en bok för de redan övertygade. I ärlighetens namn bildar väl bokens alla dumheter som räknas upp numera ett slags erfarenhetens baslinje. Visst var det väl redan i början av 1990-talet som vi började skratta åt Percy Nilegård? Därefter har den White Collar-humorn skördat många framgångar.

Det vetenskapliga anspråket ligger snarast i försöket att kartlägga dumhetens anatomi, om man kan uttrycka sig så. Vi får lära oss att dumhet innebär att krympa tankebredden, att stoppa huvudet i sanden, i specialiserat tunnelseende etcetera, men också att det finns många olika slags dumhet: ledarskapsgenererad dumhet, strukturgenererad dumhet, imitationsgenererad dumhet, varumärkesgenererad dumhet, kulturgenererad dumhet. Dumheten är som en efterhängsen skugga. Vem kommer undan? tänker man. Men häri ligger själva paradoxen som gett bokens dess namn – att ett visst mått av dumhet, åtminstone i det korta perspektivet, faktiskt är av godo. Den reducerar konflikter, skapar trivsel och vi-känsla. Ingen organisation överlever särskilt länge om alla smarta medarbetare är smarta hela tiden. Ibland måste de helt enkelt foga sig, sänka sig till ett medelvärde. Och visst, man kan tolerera en och annan visselblåsare eller stämningsförstörare, men om alla blåser i sina visselpipor hela tiden, om alla ständigt förstör varje god stämning, blir tillvaron snart olidlig.

Alvessons och Spicers motto tycks vara ett slags balans, en finkalibrerad eller välavvägd dumhet som är medveten om sig själv. De dröjer ofta vid denna gräns mellan lagom dumhet, som får saker att hålla samman, och överdriven dumhet, där allt går upp i rök. Många är de företag som gått under när dumhetens mekanismer fått breda ut sig. Litet mindre dumhet och Nokia  vår tids motsvarighet till Decca, skivbolaget som sade nej till The Beatles – hade alltjämt varit mobiltelefonen på allas läppar. Mönstret följer en grekisk tragedi. Först går allt bra, sedan får ledningen hybris och slutar ta till sig kritik. Beslut fattas med stöd i pimpade affärsplaner och kortsiktig vinstmaximering i stället för på grundval av noggrann analys och komplext tänkande. Dumheten sprids i organisationen, gudarna drar öronen åt sig. Sedan bär det snabbt utför. Andra, mer lagom dumma organisationer tar över tätpositionen.

Begreppet dumhet skövlar allt som kommer i dess väg, ungefär som en automatisk motorgräsklippare som inte nöjer sig med gräsmattan, utan tuggar i sig rosenrabatten och vinbärsbuskarna av bara farten.

Det mesta i boken är övertygande, om inte alltid så överraskande eller originellt. Jag har egentligen bara två funderingar. Den första har att göra med bevisföringen, som ibland är märkligt anekdotisk. Någon krönika i The Economist här, någon skissartat återgiven deltagande observation på ett företag där. Förvisso åberopas åtskilliga forskningsrapporter och teoretiska auktoriteter, men för mig är det inte alltid självklart hur de hänger ihop med bokens tema. I avsnittet om kognitiv bias citeras exempelvis en mängd psykologiska experiment som verkar beröra hur det mänskliga psyket fungerar, snarare än dess tillkortakommanden. Ett annat exempel är Herbert Simons begrepp begränsad rationalitet som – åtminstone i min värld – är en uppgörelse med drömmen om perfekta lösningar, snarare än ett försök att blottlägga förekomsten av funktionell dumhet. Sammantaget blir det nästan litet ”white man’s lament” över det hela. Det blir slapp samtidskritik, som om författarna utgår från att deras kulturella vantrivsel är så utbredd att de inte behöver övertyga läsaren om att de är något viktigt på spåren.

Vilket för över till min andra fundering som berör själva dumheten, som verkar stå för allt och inget. En bit in i boken blir läsningen nästan klaustrofobisk. Begreppet dumhet skövlar allt som kommer i dess väg, ungefär som en automatisk motorgräsklippare som inte nöjer sig med gräsmattan, utan tuggar i sig rosenrabatten och vinbärsbuskarna av bara farten. Stundom får jag faktiskt litet svårt att förstå varför vanliga, högst normala beteenden måste betecknas som dumma. I enskilda fall verkar mänsklighet vara ett bättre ord och då menar jag mänsklighet i dess skröpliga betydelse, alltså vad vi tvingas finna oss i som människor, vad vi måste stå ut med för att leva bland andra människor. Till exempel verkar det mänskligt snarare än dumt att låta sitt relativt enkla jobb genomgå en ”kunskapsmakeover” och förses med en ny ytlig etikett. Okej, det kanske är litet dumt, men inget man behöver gå i taket över.

Möjligen hade boken mått bra av något slags maktperspektiv. De flesta som i dag skriver under ett anställningskontrakt inser nog att de kommer att få stå ut med sin beskärda del av ytligt managementtänkande, ungefär på samma sätt som många av dem som skrev under ett anställningskontrakt under första halvan av 1900-talet var fullt medvetna om att de hade åtskilliga monotona timmar vid löpande bandet framför sig. Det finns förstås skillnader, men varje tid verkar ha sina alienerande plågor. Till exempel hade jag för egen del gladeligen bytt ut ”Live Cluedon” under ett teambuilding-helg på en kursgård utanför Stockholm för några år sedan mot några månader i Manchesters textilfabriker. Men vad har man egentligen för alternativ om man har råkat födas in i en ekonomi av excellenta forskare, influencers, You Tubers, TED-talkers, kommunikatörer, ledarskapsgurus, yogainstruktörer, kulturstrateger eller allmänna symbolanalytiker? Man gillar läget, ”satisfierar”, för att tala med Herbert Simon, och försöker hitta litet utväxling på det lilla kapital man tror sig förfoga över. Man får ha litet fördragsamhet. Som Strindberg visste att berätta: ”Det är synd om människorna.”

Jag är mer tveksam till den lösning som ligger som ett slags underström i Alvessons och Spicers bok: att vi alla med rätt skolning kan öppna våra kognitiva förmågor mot omvärlden och träda fram som ett slags organisationseffektiva övermänniskor. Det tiopunktsprogram i dumhetsbekämpning som lanseras mot slutet av boken känns i alla fall otillräckligt och hamnar i realiteten otäckt nära den kortfattade powerpoint-presentation som i bokens inledning får stå som symbol för vår tids dumhetsekonomi. Vissa punkter är förvisso harmlösa. Vem har inte blivit uppmanad att ”tänka utanför boxen” eller ”agera djävulens advokat”? Och ”bullshit bingo” spelas väl redan på de flesta arbetsplatser. Men ”inrättandet av en insatsstyrka mot dumhet” gör nog mer skada än nytta. Jag ser framför mig hur den lätt övergår i något slags Le Tribunal révolutionnaire. Huvuden börjar rulla på ett godtyckligt sätt.

Om jag tog mig friheten att tillföra en elfte punkt i programmet skulle den lyda som följer: Se upp för dumhet, men se även upp för dem som tror att den låter sig kringgås eller rent av utplånas.

Publicerad i Respons 2019-3