Många har tagit sig ur fattigdom men inkomstklyftorna vidgas

Det finns en marknad för allt, också för vetenskapliga arbeten. Som vilka varor som helst kan de göras attraktiva på en marknad som bärare av idéer och begrepp, som i sin tur kan paketeras på ett sätt som möter den stora publikens förväntningar, trots allt tal om falska nyheter och kunskapsskepsis. 

Den stora flykten av Angus Deaton är en utmärkt illustration av denna längtan efter trovärdiga budskap. Boken – med en titel hämtad från en Hollywoodfilm från 1960-talet om en grupp som bryter sig ut ur ett nazistiskt fångläger – presenteras av förlaget litet braskande som en genomgång av hur världen blivit fundamentalt bättre för en överväldigande majoritet av jordens befolkning, men också som ett receptblock mot den kvarvarande ojämlikhet som präglar vår värld. Det är den perfekta mixen av alarmism och optimism, diagnos och terapi. Den stora flykten är alltså inte ur ett fångläger utan ut ur fattigdom och begräsningar. Med den eggande titeln och anknytningen till populärkultur ska boken inte bara tilltala tålmodiga kolleger – Deaton har som Ekonomipristagare sin givna publik där – utan också av företagare, medborgare, skollärare, influencers, eller vilken nyfiken grupp som helst som vill hänga med – alla de som ser på världen och undrar: vad kan göras? 

Den marknadsföringen är dock litet bedräglig. Boken är huvudsakligen en grundlig översikt av nationalekonomisk – och angränsande – forskning om ojämlikhet, hälsa och välmående. Gott och rejält görs genomgångar av inkomstutveckling, livslängd och hälsa, och mer subjektiva mått på livskvalitet och välbefinnande i olika delar av världen. Den har också ett personligt tilltal; Deatons egen far får illustrera denna stora flykt, när han tog sig ur kolgruvearbetet, främst via – låter Deaton den yngre förstå – personliga ambitioner och strävanden. 

Deatons egentliga ärende är inte i första hand att leverera den samlade analysen av ”den stora flykten” eller för den delen att förklara levnadsöden som hans egen fars. Den stora flykten – om nu alltså flykt är rätt beskrivning, frigörelse eller språng är mer träffande – är en komplex och sammansatt historia, med många sammanhängande faktorer i samspel: institutioner, handel, historiskt arv, politiska konfliktytor. Och Deatons far, även om historien om den strävsamme fadern är gripande, fick nog framför allt en knuff framåt av andra världskriget, som öppnade mängder av möjligheter för unga män, strävsamma eller inte, att både utbilda sig och göra en resa mellan klasser och mellan yrken. Ibland är faktorerna utanför den enskilde så stora och starka att livet ändrar riktning – individen må uppfatta det som att hon flyr, men i själva verket bärs hon fram på en mäktig våg. 

Syftet är nog snarare att visa att världen rör på sig, att det skett en remarkabel utveckling under kort tid i historien. Det är vackert så. Deaton kan visa på mängder av mått och data: utvecklingen av längd, vikt, ålder, hälsa, välbefinnande. Människan har gått från att vara rädd för sin överlevnad, som vilket rovdjur som helst, till att bli skapande och utvecklande, med sitt eget öde i sina egna händer. Händer som alltså växer, år för år, med bättre näring, bättre sociala förhållanden, större tillit och färre risker. 

Litet i förbigående kommenterar också Deaton det faktum att den globala ekonomin skapat en obalans i kontrollen över ekonomin.

Deaton är en nationalekonom som faktiskt varseblivit de senaste decenniernas zigzag-liknande utveckling. Somt har blivit bättre: miljarder människor har tagit sig ut ur fattigdom, svårbemästrade sjukdomar kan hanteras och livslängd och levnadsvillkor förbättras radikalt. Annat har blivit sämre; till exempel bevittnar vi skarpt ökande inkomstklyftor, inte minst i USA. Litet i förbigående kommenterar också Deaton det faktum att den globala ekonomin skapat en obalans i kontrollen över ekonomin. I tidigare guldåldrar var ägarna – kupongklipparna – de huvudsakliga vinnarna, i dag är det ”stjärnorna” som drar vinstlotten. Dessa stjärnor, vd:ar, finansmatadorer och andra, är de som uppfattas som värdeskapare, och det är de som kontrollerar ägarna, snarare än tvärtom. 

Det är förstås inte första gången i kapitalismens historia – redan på 1930-taket talades det om ”direktörernas revolution” – men makten och resurserna som står till förfogande för en liten grupp av anställda är historiskt unik. Denna situation påverkar hela ekonomins sätt att fungera, slår sönder fördelningsambitioner och omformar städerna. Den riskerar att upphäva effekterna av den fundamentala samhällsomvandling som Deaton porträtterat, genom vilken livschanser och möjligheter utvidgats till att nå (nästan) alla, snarare än vara ett privilegium för några få. 

Denna utveckling syns i stort och smått. Deaton har själv förts från Yorkshire till Princetonuniversitetet, som är en magnet för vetenskapliga talanger från hela världen, inklusive gruvarbetarsöner från Yorkshire. En examen från Princeton är närmast en garant för en plats i den ekonomiska eliten i USA, men den kostar runt en halv miljon kronor om året. En kvarts resa från Princeton ligger ett av New Jerseys delstatsuniversitet. Där kostar utbildningen en femtedel av vad den gör på Princeton. Där byggs inga samhällseliter; man utbildar en grupp av låg- och medelavlönade med stagnerande inkomster. Så har också den sociala mobiliteten i USA stannat upp och med den hoppet om fortsatta snabba språng för nya grupper i samhället. Deaton nämner problemet, men når inte riktigt ända fram. Det han beskriver är ju främst den remarkabla utveckling som välfärdsstatens utveckling under 1900-talet skapat, med tillgänglig sjukvård, utbildning, läkemedel, bostäder och annat. 

En examen från Princeton är närmast en garant för en plats i den ekonomiska eliten i USA, men den kostar runt en halv miljon kronor om året.

Det största Problemet med boken är emellertid inte diagnosen, utan terapin. Den är nämligen påfallande vag och handlar mest om en repetition av nationalekonomisk fundamenta. Staten ska hålla fingrarna borta. Det gäller särskilt den del av offentliga åtaganden som går via bistånd. En av Deatons käpphästar är biståndets fördärvlighet. Han finner knappt ord för hur skadligt det är. Särskilt hårt går han åt dem som, likt den omvände och tidigare ultraliberale ekonomen Jeffrey Sachs, vurmar för en annan global ordning, där utvecklingsländers behov sätter måttstocken för biståndet. Sachs är en vältalig förespråkare för ett bistånd som utgår från identifierade mål och behov och leder pengar dit direkt, snarare än via omständliga biståndsprogram eller genom mer eller mindre korrupta regimer. 

Men oavsett form finner bistånd ingen nåd hos Deaton. Det lägger snarare hinder i vägen för utveckling, skapar misshushållning och befrämjar en elit som främst söker berika sig i stället för att sprida välståndet. Biståndet är egentligen en kolonial rest av att vilja hjälpa snarare än frigöra. Så kan det absolut vara. Problemet är bara att Deatons patentlösning – utveckling och spridning av kunskap – inte är jämnt fördelad över världen. Princetonuniversitetet har forskningsresurser på ungefär samma nivå som hela Moçambiques ekonomi. De nordamerikanska universiteten lockar talanger och eliter från de afrikanska länderna, medan de inhemska universiteten är präglade av ett kolonialt arv och huvudsakligen avsedda att utbilda en lojal elit av statstjänare, inte att utveckla och sprida ny kunskap. 

Om nu vägen till utveckling går via individer som lär sig och utvecklas i sin miljö går det knappast att bortse från hur ojämnt spridd denna kunskap är och vilka oerhörda klyftor som präglar den globala kunskapens värld. Samma sak med hälsa. Sjukvård och läkemedelsutveckling är i dag präglat av privilegierades behov i vår del av världen. Det finns få motkrafter till denna utveckling, i vilken köpkraft trumfar behov. Visst kan man som Deaton hävda att statlig styrning av sjukvårdsforskning riskerar att skapa byråkrati och stelbenthet. Men dagens system medikaliserar lönsamma, vaga problem och ignorerar sådana som verkligen skulle göra den stora flykten möjlig. Här gör mecenater som Bill och Melinda Gates eller för den delen Facebookparet Chan-Zuckerberg stora insatser, men det förefaller orimligt att global hälsa enbart ska vara ett ansvarsområde för miljardärer.

Den stora flykten framställs övertygande hos Deaton. Beväpnad med oändliga mängder data, egna och andras, kan han visa på utvecklingens kraft och djup. Vägen framåt, nästa stora språng där hela världen får njuta jämlikhetens frukter, är mer osäker. En del framsteg framstår rentav som ifrågasatta och hotade. USA har fastnat i en polariserad samhällsutveckling, Europa verkar ha svårt att se migrationen från Syd och Öst som en hävstång för både individer och länder. I Asien syns de väldiga hälso- och välståndsframstegen i Indien och Kina, men en motsvarande utveckling väntar ännu på att se dagens ljus i andra delar av kontinenten, eller för den delen i Afrika. Det finns mycket kvar att göra, men att en så etablerad, inbäddad och upphöjd akademiker säger detta betyder något. Gott så, även om Den stora flykten inte lär bli någon fruktansvärd projektil mot de globala orättvisorna. 

Publicerad i Respons 2019-4