Marknadsekonomin har koloniserat universiteten

Den tyske sociologen Richard Münch analyserar universitetens utveckling mot akademisk kapitalism. Universiteten har blivit till företag som konkurrerar om resurser, forskare och studenter. Men det är bättre också för ekonomin om vetenskapen får följa sina egna principer.

Universitetet är statt i snabb förändring. Den generation akademiska lärare och forskare som nu går i pension lämnar en institution som på många viktiga sätt skiljer sig från den de mötte som unga studenter för nästan ett halvsekel sedan. Under deras verksamma tid har paradigm kommit och gått, nya lärosäten har grundats, studenterna har blivit fler och administrationen har svällt. De senaste tio till femton åren tycks emellertid en mer grundläggande omvandling ha påbörjats. I mångt och mycket handlar det om att universitetet på allvar har dragits in i den globala konkurrensen. Internationella rankinglistor och återkommande utvärderingar för in ett moment av ständig tävlan i den akademiska vardagen. Med bibliometriskt baserade mätningar omformuleras kriterierna för vad som skall räknas som god vetenskap. På samma gång knyter både länder och överstatliga organisationer enorma förhoppningar till universiteten. De skall vara motorer i den regionala och nationella ekonomin, de skall generera idéer och innovationer, de skall tillhandahålla dagens och framtidens utbildning.

En som har tänkt mycket över universitetets förvandling är den tyske sociologen Richard Münch. I en räcka artiklar, debattinlägg och böcker har han underkastat tendenser inom den akademiska sfären en kritisk granskning. Han verkar i en lång tysk tradition av att diskutera universitetets idé, men det han har att säga gäller lika mycket i övriga Europa som i Tyskland.

Richard Münch föddes i det lilla samhället Niefern i utkanten av Schwarzwald strax efter Tysklands kapitulation i maj 1945. Han räknas som en av de mer betydande och produktiva tyska sociologerna i generationen efter Jürgen Habermas och Niklas Luhmann. Münch disputerade vid tjugosex års ålder, blev professor vid tjugonio och innehade under nästan två decennier en lärostol i Düsseldorf. Sedan mitten av 1990-talet är han verksam vid Otto-Friedrich-Universität i Bamberg. Den nordbayerska staden, mer bekant för sitt smakrika rököl Aecht Schlenkerla Rauchbier än sina akademiska traditioner, huserade faktiskt ett universitet redan under trettioåriga kriget, men det nuvarande är en avsevärt nyare skapelse, grundat så sent som på 1970-talet. Ett av dess särmärken är detsamma som Münchs: jämförande, empirisk samhällsforskning.

’Mitt i allt detta förvandlas universitetet från att ha varit ett säte för utbildning och vetenskap under ledning av den akademiska gemenskapen till att bli ett företag som verkar efter ekonomiska principer.’

I början av sin bana var Richard Münch den ivrigaste tillskyndaren av Talcott Parsons strukturfunktionalism i Västtyskland. Så småningom inriktade han sig mot komparativa studier av modernitetens kulturer, för att under 1990-talet alltmer ägna sig åt att karaktärisera det samtida samhället. Men de senaste fem åren har hans blick alltså varit vänd mot universitetsvärlden. I rask takt har han publicerat tre böcker i den anrika tyska bokserien edition suhrkamp: Die akademische Elite (2007), Globale Eliten, lokale Autoritäten (2009) och Akademischer Kapitalismus (2011). Sammantagna utgör de en svit på 1 200 sidor, en generalmönstring av dagens forsknings- och utbildningspolitik. Vad har föranlett dessa böcker? frågar jag honom.

”I mitten av 1990-talet slog OECD fast att forskning och utbyggnad av högskolesektorn var nyckelfaktorer för att skapa sysselsättning och tillväxt i det så kallade kunskapssamhället. Europeiska unionen anslöt sig till dessa tankegångar när man i Lissabonstrategin satte upp som mål att Europa skulle bli den mest konkurrenskraftiga, kunskapsbaserade ekonomin i världen. Bolognaprocessen, som har haft som syfte att skapa ett enhetligt europeiskt högskolelandskap, har bidragit till att koppla samman vetenskaplig forskning, högre utbildning och ekonomisk tillväxt. Av detta följer en upplösning av den gamla modellen med en åtskillnad mellan grundforskning och tillämpad, industriellt nyttig forskning, det vill säga det som inom vetenskapssociologin kallas mode 1. I dess ställe kommer mode 2, där de två formerna av kunskapsproduktion ständigt flätas samman. Mitt i allt detta förvandlas universitetet från att ha varit ett säte för utbildning och vetenskap under ledning av den akademiska gemenskapen till att bli ett företag som verkar efter ekonomiska principer. Här äger således en fundamental samhällsförändring rum, och för mig som sociolog blir det en viktig uppgift att förklara denna process. Dessutom har jag i trettioåtta år varit professor i sociologi och upplevt hela förvandlingen. Med mina publikationer vill jag bidra med reflexion.”

Richard Münch ägnade sin första bok, Die akademische Elite, åt de stora satsningarna på ”vetenskaplig excellens” som har gjorts i en rad länder under 2000-talet. Formerna och beteckningarna har skiftat (i Sverige har de bland annat kallats Linnéstöd och strategiska forskningsområden), men det går att urskilja ett gemensamt mönster, en underliggande logik.

I Tyskland kom det stora spetsforskningsprogrammet att benämnas ”Exzellenzinitiative des Bundes und der Länder zur Förderung von Wissenschaft und Forschung an deutschen Hochschulen” eller kort och gott Exzellenzinitiative. Efter långa förhandlingar mellan förbunds- och delstatsregeringarna genomfördes 2005–2006 den första urvalsomgången. Tre lärosäten – Karlsruher Institut für Technologie, Ludwig-Maximilians-Universität i München och Technische Universität i München – ansågs ha särdeles goda framtidsutsikter och dubbades till ”elituniversitet”. Därutöver identifierades ett tjugotal framstående forskningsmiljöer (Exzellenzcluster) och ungefär lika många forskarskolor inrättades. Från Kiel i norr till Konstanz i söder, från Aachen i väster till Dresden i öster, strömmade extra pengar från Berlin – låt vara att de klart starkaste flödena gick i riktning mot södra och västra Tyskland. Åren därpå, 2006–2007, var det dags för nästa omgång av excellentprogrammet, med resultatet att bland andra Freiburg, Göttingen och Heidelberg också kunde titulera sig Eliteuniversität. Under 2012 kommer den tredje rundan att avslutas och ytterligare medel allokeras.

Vilken var bakgrunden till Exzellenzinitiative? frågar jag Münch.

”Om man betraktar vetenskapen som ett globalt projekt, där många forskare på ett flertal orter samverkar för att vidga den vetenskapliga kunskapen, är det fullständigt oväsentligt i vilka länder detta arbete utförs. Mot bakgrund av OECD:s nämnda dagordning görs emellertid allt fler jämförelser av hur mycket olika länder spenderar på forskning och utbildning liksom den ekonomiska expansion som dessa investeringar anses ge upphov till. Samtidigt har de internationella rangordningarna av universitet, bland annat de som genomförs av Jiao Tong-universitetet i Shanghai och Times Higher Education, satt fokus på jämförelsen mellan lärosäten. Därigenom har universitetens placering på internationella rankinglistor i sig blivit ett strategiskt mål för forskningspolitiken. Detta gäller överallt och i Tyskland snarast med viss försening. Genom att tillföra extra medel till ett antal universitet eller vetenskapliga miljöer har Exzellenzinitiative som syfte att få dem att stiga i placering och öka den tyska synligheten. I Tyskland går inte mindre än fyrtio procent av forskningsmedlen till vetenskapliga institutioner som ligger utanför universiteten, inte minst Max Planck-instituten. Mycket enastående forskning bedrivs här, men den tas inte alls i beaktande i Jiao Tongs bedömning. Följdriktigt har en del pengar förts från dessa institut till de nya elituniversiteten.”

”Vetenskaplig excellens” definieras alltså utifrån kriterier som har med internationell synlighet att göra. Ett problem är att det är institutioner, inte individer, som hamnar i blickfånget. I Tyskland, säger Münch, finns det fler framstående enskilda forskare än i jämförbara länder som Frankrike, Storbritannien och i viss mån USA. I sig är detta snarast en fördel eftersom det ökar mångfalden och konkurrensen, men om man bedöms efter global synlighet är det onekligen en nackdel. I de akademiska rankingtabellerna är det universitetens allmänna storlek, styrka inom naturvetenskap, medicin och teknik samt genomslag i den engelskspråkiga världen som fäller avgörandet.

När Münch analyserade hur det tyska spetsforskningsprogrammet tog form blev det uppenbart att liknande kriterier var utslagsgivande som i den internationella rangordningen. Den vetenskapliga kommission som stod bakom urvalet var till övervägande del sammansatt av forskare med engelska som modersmål, vilket måste ha försvårat en självständig bedömning av allt det som var publicerat på tyska. Om man noggrant hade studerat utfallet i rankinglistor och beaktat vilka som var de stora, traditionella tyska universiteten hade man tämligen väl kunnat förutse hur medlen skulle fördelas, hävdar Bambergsociologen.

”Exzellenzinitiative har varit framgångsrikt i så måtto att resurser har koncentrerats till ett fåtal miljöer och att deras internationella exponering har ökat. Samtidigt har en redan befintlig tendens förstärkts: en liten grupp forskare får för mycket medel, en stor grupp får för lite. Sambandet mellan investering och utfall blir inte optimalt. Eftersom lärostolssystemet alltjämt härskar i Tyskland får det till följd att somliga professorer får ännu mer makt, medan andra dräneras på resurser. Denna hierarkiska struktur hämmar förnyelsen av forskningen. De pengar som har lagts på excellensprogrammet hade mycket hellre kunnat finansiera fasta tjänster för yngre forskare.”

För Münch är omgestaltningen av forskningspolitiken bara en del i en mer genomgripande förändring av universitetet. I boken Globale Eliten, lokale Auktoritäten breddar han synfältet och granskar vad som händer när utbildning omdefinieras som humankapital.

”Sedan slutet av 1800-talet föreligger det, inte minst i Tyskland, en grundläggande konflikt mellan å ena sidan ett idealistiskt utbildningsbegrepp, där målet är att tillägna sig en bildningskanon som har definierats av en elit, och å andra sidan ett realistiskt utbildningsbegrepp, där målet är att skaffa sig en yrkesutbildning som går att använda på arbetsmarknaden. I Tyskland har universitetet och gymnasiet av hävd stått som representanter för det klassiska idealet. Under inverkan av OECD och dess internationella kunskapsutvärdering PISA (Programme for International Student Assessment) förändras normerna och den nationalekonomiska humankapitalteorin träder fram som ett alternativ även för den kvalificerade, teoretiska utbildningen. Om utbildning knyts så hårt till ekonomi är risken stor att betydande delar av utbildningsspektrumet försvinner och samhället som helhet, inklusive ekonomin, förlorar mycket av sin minnes- och framtidsberedskap. I extremfallet reduceras utbildning till att enbart handla om de basala färdigheter som är föremål för mätning i internationella tester.”

För många tyska betraktare har Bolognaprocessen blivit en bekräftelse på att det gamla tyska bildningsuniversitetet slutgiltigt har skjutits i sank. Under 2000-talets första decennium infördes över hela Europa denna nya utbildnings- och examensordning för att främja rörlighet, anställningsbarhet och överhuvudtaget kontinentens konkurrenskraft. I de flesta europeiska länder förverkligades reformen utan nämnvärt motstånd, men i Tyskland utlöste processen häftiga ordväxlingar i offentligheten och gav upphov till ett stort antal skrifter, från Karl-Otto Edels Bologna-Schwarzbuch till mer kritiskt reflekterande böcker om universitetets förändring. Motståndet tog sig även handgripliga uttryck. I Mainz avgick exegeten Marius Reiser i protest mot vad han såg som en nivellering av de akademiska studierna. Vid upprepade tillfällen gick studenter ut på gatorna för att demonstrera och kulmen nåddes med den stora Bildungsstreik 2009. Varför rör Bolognaprocessen upp så starka känslor i Tyskland? frågar jag Richard Münch.

”I motsats till i många andra länder har Bolognaprocessen i Tyskland inneburit en kulturrevolution, eftersom den djupgående har förändrat studiestrukturen, universitetets självförståelse och därigenom själva utbildningsbegreppet. Tidigare säkerställde universitetet med hjälp av professorerna studiernas vetenskapliga kvalitet. Det kunde liknas vid en förvaltare som garanterade att en viss examen motsvarade vissa kunskaper. Med den nya kandidat- och masterstrukturen har utbudet blivit oöverskådligt. Professorerna har försökt att pressa in så mycket som möjligt av det gamla stoffet i den nya ordningen, trots att studenterna nu bara har sex terminer på sig att slutföra det som tidigare fick ta åtta till nio terminer. Samtidigt inser studenterna att deras kandidatexamen inte är mycket värd. Det som räknas är en master. Djupare sett springer dock missnöjet ur insikten om den växande diskrepansen mellan investering och avkastning. Protestvågorna har visserligen ebbat ut, men de underliggande orsakerna är fortfarande för handen. När som helst kan demonstrationer bryta ut igen.”

I debatten om Bolognaprocessen har Wilhelm von Humboldts namn dykt upp gång på gång. Den preussiske utbildningsreformatorn blir för många ett korrektiv till 2000-talets marknadsanpassning och nyttokult. Richard Münch ger inte mycket för festtalsretorik och Humboldtapoteos, men han inskärper att det finns två historiska omständigheter som gav det moderna tyska universitetet dess särprägel. För det första var föreningen av utbildning och forskning en verklig institutionell nyskapelse. Under 1800-talets lopp uppstod därigenom en fruktbar dynamik som i högsta grad bidrog till det tyska universitetets storhetstid. För det andra var Tyskland länge ett decentraliserat rike med rivaliserande maktcentra. Varje furste och sedermera delstat var angelägen om att befrämja sina egna universitet samtidigt som studenter och professorer inte var bundna vid en region utan ledigt rörde sig över hela det tyska kulturområdet. Ur dessa förhållanden uppstod kraft och kreativitet.

”Även i dag finns det i jämförelse med Frankrike och Storbritannien ett större antal bra universitet i Tyskland som alltjämt strävar efter att förbinda forskning med utbildning. Trots att båda dessa länder har koncentrerat mer av sina resurser till ett fåtal framstående forskningsinrättningar hävdar sig Tyskland väl i konkurrens med dem. Det gäller dock inte om man jämför med USA. Det var där som man i början av 1900-talet tog efter det bästa i den tyska modellen och sedan successivt vidareutvecklade den genom att införa forskarutbildningar, ersätta Lehrstühle med departments och gynna framväxten av ett stort antal förnämliga forskningsuniversitet, privata såväl som statliga. Denna förändringsbenägenhet har tillsammans med blotta storleken av det amerikanska universitetsväsendet gjort USA till den helt dominerande vetenskapsnationen under efterkrigstiden. I Förbundsrepubliken gled forskning och utbildning alltmer isär när mass-universitetet växte fram under 1960- och 1970-talen. Det tyska lärostolssystemet var dessutom till sin natur konservativt och lade hinder i vägen för dem som ville etablera nya ämnen. Här finns några strukturella förklaringar till varför de amerikanskauniversiteten överglänser de tyska, men inte varför brittiska toppuniversitet gör det. Att Oxford, Cambridge och University College London hamnar högre upp i Jiao Tongs tabeller kan bara förklaras med språklig bias. ”

I fjol utkom Richard Münchs tredje bok om den högre utbildningen, Akademischer Kapitalismus. Han återknyter här till resonemang som han har fört i tidigare verk men vidareutvecklar det begrepp som finns i titeln: akademisk kapitalism. I Marx och Engels hemland har kapitalismkritik naturligtvis bedrivits under lång tid, och långtifrån bara av vänsterintellektuella. För Max Weber, Rudolf Steiner, Otto Strasser, Maria Mies och åtskilliga konservativa, kristna, feministiska och gröna tänkare har en analys av kapitalismen legat till grund för den egna samhällsfilosofin. Jag frågar Münch hur han menar att den akademiska kapitalismen skall förstås.

”Den akademiska kapitalismen överför den kapitalistiska ekonomins principer till vetenskapens och utbildningens domäner. Universiteten blir till företag som konkurrerar om forskningsmedel, framgångsrika forskare och intelligenta studenter. Eftersom de sammanlagda resurserna bara kan växa i begränsad omfattning kommer de starkare att tränga ut de svagare i den akademiska periferin. Följden blir att de mest prominenta lärosätena tilldrar sig mer uppmärksamhet bara i kraft av sin status. Deras publikationer citeras mer, deras materiella och symboliska kapital förmeras, deras position i den akademiska världen blir mer framskjuten. ”

Matteuseffekten – efter Matteusevangeliet 25:29 – gör sig sålunda gällande i stor skala: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” I den akademiska kapitalismen ackumuleras alltid en vunnen fördel med konsekvensen att forskningsmedel fördelas alltmer ojämnt, argumenterar Münch. Till den akademiska kapitalismens logik hör också det faktum att den vetenskapliga kunskapen inte automatiskt tillkommer det allmänna. Särskilt inom vissa discipliner med lukrativ potential förhindras rön och upptäckter genom patent och licenser från att nå största möjliga spridning. Sist men inte minst medför den akademiska kapitalismen att maktförhållanden kastas om. När universitetet förvandlas till ett företag blir de enskilda lärosätena de mäktigaste aktörerna på det akademiska fältet, medan den vetenskapliga gemenskapen, som inte känner några institutionella gränser, förlorar i inflytande. Inom universitetet tillskansar sig samtidigt universitetsledningen mer makt på bekostnad av fakulteterna och professorerna.

”De nya spelreglerna gör det särskilt bekymmersamt för humanister och samhällsvetare. För att konkurrera om medel måste de ständigt bevisa att deras forskning är samhällsnyttig. Från studier av vetenskapen vet vi att de storskaliga finansieringsformer som har blivit vanligare de senaste åren verkar menligt på kunskapsutvecklingen. I biomedicin och nanovetenskap görs de verkliga genombrotten av små forskargrupper om två till sex personer som får tillfälle att arbeta självständigt. I humaniora och samhällsvetenskap är detta sant i ännu högre grad. Här spelar de enskilda forskarpersonligheterna en helt avgörande roll. Men som jag har sagt är det i Exzellenzinitiative och andra liknande program institutionen och inte individen som bedöms.”

I debatten om universitetet blir det uppenbart att det härskar en offentlig Streitkultur i Tyskland. Argument bryts mot varandra, motståndare hudflängs, sällan lämnas utrymme för nyanser och kompromisser. För en svensk betraktare är det uppfriskande att bevittna holmgångarna. Allteftersom tröttas man dock av litaniorna; det är många klagomål och få konstruktiva idéer. Också Richard Münch anlägger i sina böcker genomgående ett kritiskt betraktelsesätt. Hur ser han på den tyska debatten?

”Kritik av förändringarna av högskolesystemet utmålas gärna som ett fasthållande vid föråldrade strukturer eller som ett försvar av professorskårens traditionella privilegier. Det ligger något i det. Den som klagar över en reform är i regel en del av den gamla ordningen. Och det är svårt att presentera ett löftesrikt alternativ till en förhärskande idéströmning. Det är just det som utmärker en hegemoni: ett dominerande tänkesätt framstår som det enda möjliga. Här måste emellertid det kritiska tänkandet sättas in. Vi måste visa att nyliberalismen kringskär oss. Framför allt måste vi göra klart att varje samhällsområde bör fungera i enlighet med sin egen logik. Marknadsideologin får inte kolonisera alla sfärer. Också ekonomin gynnas om vetenskapen får följa sina egna principer.”

En svår men betydelsefull uppgift är enligt Münch att skapa en bred förståelse för de outtalade sociala grundreglerna i vetenskapen. Dessa är inte desamma som i det ekonomiska livet. I stället är den vetenskapliga utvecklingen beroende av en tanke om utbyte av gåvor och gengåvor. Münch beskriver det som att en ung forskare beviljas tillträde till vetenskapssamhället om han eller hon kan lämna ett substantiellt bidrag till den samlade kunskapen, i första hand genom en doktorsavhandling. Som belöning får den nydisputerade sina äldre kollegors erkännande. Denna utväxling av gåvor är kringgärdad av tre outsagda överenskommelser: 1) målet är mer kunskap, inte ära; 2) mellan gåva och gengåva finns det inte nödvändigtvis ett nära tidsmässigt samband; 3) prestationen står inte i någon entydig relation till priset. I den ideala vetenskapen görs således ingen uppdelning i vinnare och förlorare. I den akademiska kapitalismen utses de ideligen.

Så vad bör göras? frågar jag avslutningsvis. Kan du se några positiva tecken?

”Som jag har sagt tidigare får vi inte stirra oss blinda på de stora institutionerna eller forskningsanläggningarna. Det är de enskilda personerna som driver kunskapsevolutionen framåt. För mångfalden och öppenheten är det bättre om dessa forskare är spridda. Finansieringen måste återigen inriktas mot mindre anslag. Det finns en växande insikt om de negativa aspekterna av de stora excellentprogrammen, även bland dem som har något att säga till om. Den så kallade Tonnen-ideologie, där kvantitet går före kvalitet, måste överges. I humaniora och samhällsvetenskap måste forskningen hamna i centrum på nytt. Det tyska vetenskapsrådet (Wissenschaftsrat) har strävat efter att utarbeta ett mer differentierat rankingsystem som kan ersätta de endimensionella metoder som hittills har funnits. Det är en ansats som inger visst hopp.”

Publicerad i Respons 2012-1