Mellan det mänskliga och det digitala

Regler och begränsningar har alltid varit kreativitetens bästa vänner. Det är därför vi har versmått, bara för att ta det mest grundläggande. Många konstnärer och inte minst författare har genom årtusendena beslutat sig för att följa besynnerliga föreskrifter. Meter och rytm, liksom symmetri, ger tydlighet och harmoni, men att till exempel utesluta en viss bokstav, så kallat lipogram, som Georges Perec gjorde i sin roman La disparition (1969), som han skrev helt utan att använda den för det franska språket så viktiga bokstaven »e« verkar i förstone helt meningslöst. Likväl tvingas författaren att tänka en extra gång inför varje ny mening han eller hon skriver, och det är alltid bra − tidsödande men nyttigt. Daniel Sjölin skrev exempelvis sin roman Underskottet (2022) utan bokstaven »a«. I bägge romanerna görs olika typer av förluster närvarande genom frånvaron av vokalen. Mest imponerande i sammanhanget, rent tekniskt, är ändå Sture Pyk, som lyckades översätta Perec till svenska, Försvinna (2000), med bibehållet uteslutande av e. Det kan man kalla att skriva med dubbel tvångströja.

Men denna form för att ge sig själv en extra utmaning och skärpa sina tankar förekommer redan under antiken. På 300–400-talet e.v.t. lär poeten Tryphiodorus från Panopolis ha skrivit en version av Odysséen där han uteslöt en viss bokstav för varje sång, tills han gått igenom hela det grekiska alfabetet.

Skriften i sig är en teknologi som påverkat hur vi uppfattar världen, inklusive språket i sig.

Detta är bara en av de många associationer som löpande kommer till mig under läsningen av litteraturvetaren Jakob Liens stimulerande bok/doktorsavhandling Maskintankar – Sammankopplingar av människan och det digitala i svensk litteratur 1965–1980, med tidsspannet för undersökningen som självpåtagen begränsning, som förhåller sig till både det mänskliga och det digitala. Inte minst intresserar han sig för kombinationer mellan de båda som markerar, passerar och upplöser gränsen mellan människa och maskin – samtidigt som de naturligtvis skapar nya.

Redan i förordet poängterar Lien att skönlitteraturen inte bara skildrar, speglar och förmedlar utan även påverkar hur vi ser på världen, och därmed hur världen i någon mening är, eftersom all förståelse och i förlängningen alla beskrivningar kräver tolkning och ingen tolkning är förutsättningslös. Skriften i sig är en teknologi som påverkat hur vi uppfattar världen, inklusive språket i sig.

Tryckkonsten spred det skrivna ordet och gjorde det allmänt tillgängligt. Även om det tog ett tag har detta förändrat samhällena, religionerna och påverkat oss ända in i hjärnans fysionomi. Men frågan är om något steg i denna spridnings- och lagringsprocess har varit viktigare − åtminstone sedan den första kilskriften för mer än 5000 år sedan trycktes in i en lertavla − än det digitala. I förstone eftersom den nya teknologin förändrar hur tankar tänks och texter produceras, men i slutänden eftersom vi för första gången kan koppla bort oss själva och låta maskinen producera mening på egen hand, bortom mänsklig förståelse.

Det är värdefullt att ta del av hur författare, men också hur konstnärer och tonsättare – kanske särskilt de som verkade över alla dessa fält – förhöll sig till digitaliseringens nya möjligheter. Som Lien skriver inleddes den datoriserade fasen på sätt och vis med cybernetiken. Detta nya kunskapsområde byggde på den amerikanske matematikern och fysikern Norbert Wieners arbete under andra världskriget med att utveckla ett modernt styrsystem som väsentligt förbättrade luftvärnskanonernas precision.

Begreppet »cybernetik« myntade Wiener ett par år efter kriget, efter det grekiska ordet för styrman, kybernetesi. Kortfattat bygger det på regelmässig återkoppling, en »backfeed loop«, som skapar ett dynamiskt styrsystem som hela tiden anpassar sig efter rådande förutsättningar. Denna metod är grundläggande för den senare utvecklingen av datorer, programspråk och även artificiell intelligens. Och den blev även en inspirationskälla för såväl science fiction som det litterära avantgardet. En tidig svensk företrädare som Öyvind Fahlström rörde sig dessutom över så gott som alla estetiska fält och gjorde korskopplingar som fortfarande är inspirerande. Ett annat namn är Bengt Emil Johnson, vår svenske representant i den internationella konströrelsen Fluxus.

Medan science fiction oftast handlar om att beskriva vad saker kan innebära, extrapolera utveckling eller hypotetiskt testa olika scenarier, är det avantgardet som fångar in de tekniska, teoretiska förutsättningarna och tillämpar dem i sitt skapande.

Medan science fiction oftast handlar om att beskriva vad saker kan innebära, extrapolera utveckling eller hypotetiskt testa olika scenarier, är det avantgardet som fångar in de tekniska, teoretiska förutsättningarna och tillämpar dem i sitt skapande. I början av 1960-talet gjordes olika experiment med datorgenererad poesi, texter styrda av algoritmer. Lien citerar författaren Åke Wahlgren ur Aftonbladet 1963:

»Språket ska äntligen befrias från sin drängtjänst som mänskligt kommunikationsmedel« och »den nya poesin tilldelas en konkret egenexistens i stället för att fungera som abstrakt kartbild över verkligheten«.

Rent praktiskt kunde det innebära att poeter på olika sätt genererade språkmateria som de sedan kramade om till färdiga verk. Lingvisten Hans Karlgren gick steget längre och lät programmera sin dator så att den skulle producera nya ord »… fast i överensstämmelse med de regler som gäller för ordbildning på svenska«. Ett sådant nytt ord var »snurteng«. Det känns som om man nästan vet vad det betyder trots att det aldrig fick någon definition. Det påminner om den italienska traditionen med ett särskilda clownspråk som ljudmässigt låter precis som italienska men som nästan bara är nonsens. Både den leranimerade TV-serien Pingu och Linus på linjen dubbades med det »språket«. Andra tankar går till dadaismen, William Burroughs, Raymond Roussel och gruppen Oulipo som grundades i Paris 1960, vilken bland annat Georges Perec tillhörde. Det kryptiska namnet är en fransk förkortning på vad som kan översättas till »verkstad för potentiell litteratur«. Ibland är det som om konstens förmåga att testa gränserna faktiskt ger en fingervisning om vart vi är på väg, på ett ungefär.

Resultatet av denna form för konstnärligt experimenterande med ny teknik kunde också bli njutbart, som i »Telexdikten« nedan som citerades i en artikel i Svenska Dagbladet. Enligt Lien är den troligen producerad av Bengt Emil Johnson i samarbete med Benny Brodda, en matematiker som började programmera datorer redan 1960 och sedan, innan begreppet ens existerade, i realiteten blev Sveriges första datorlingvist. Han blev senare professor i ämnet vid Stockholms universitet:

Tvivlet byter ett speglande moln
Tvuarl yet uytere ett speglmande
mel
Tvuarl yet uyterer ett speglmnrsehel
Tjurar lyet uyterer ett spegel
menörsekhel
/…/
Njurar kryper under ett ämbete
med försikihet
Njurar kryper under ett ämbete
med försiktighet

Men det var inte bara i poesin som språkets gränser testades. En svensk pionjär på området var författaren och kritikern Torsten Ekbom, som dessutom var en av Sveriges främsta experter på 1900-talsavantgardet i bred bemärkelse. Han var också en mycket viktig introduktör, faktiskt närmast något av en folkbildare, som satte sig i sinnet att förklara och föra ut alla nya kulturyttringar som utvecklades under seklet. Jag har själv kvar ett par artiklar av honom som jag klippte ut ur Dagens Nyheter när jag var i tonåren, med en glupande hunger efter allt avantgardistiskt. Lien presenterar hans roman Signalspelet − en prosamaskin (1965) – en roman där, med Liens ord »gränserna mellan det konkret tekniska och det representerade och gestaltade på olika sätt tänjs ut och utmanas genom att frångå alla anspråk på mimetisk återgivning«. Det kallas roman, men är alltså en prosamaskin i vilken texten alstras på lite oklara grunder, men med tilltagande komplexitet. Ekbom verkar inte ha använt en dator i skrivprocessen, men däremot genererat texten på ett datorliknande sätt med hjälp av algoritmer.

Lien menar att Ekboms roman kan läsas som »ett utforskande av vad det kan innebära att skriva som en dator« och genom det överskrida gränsen mellan människa och maskin. Givetvis är det en typ av text som inte kan läsas med samma förväntningar som man läser normalprosa. Det är så långt från feelgood och storytelling man kan komma. Men för den som öppnar sig för boken är den verkligt givande.

Det är så långt från feelgood och storytelling man kan komma. Men för den som öppnar sig för boken är den verkligt givande.

Men Lien använder sig inte bara av experimentella verk. Även romaner som redan kan kallas klassiker, som Lars Gustafssons Tennisspelarna (1977) och P.C. Jersilds En levande själ (1980), analyseras utifrån sammankopplingarna mellan människan och det digitala. I Gustafssons roman används vad han kallade en computor − en dator − för att analysera Strindbergs Inferno. Genom analysen upptäcks att Strindberg faktiskt var förföljd, det var inte bara paranoida fantasier.

Jersilds bok å sin sida handlar om en hjärna som hålls vid liv frikopplad från kroppen, men sammankopplad med alltmer avancerad teknik. Romanen diskuterar på djupet vad ett medvetande är, eller till och med ett jag. Kan man ha ett jag utan en kropp? Kan man ha ett medvetande utan ett jag? Är hjärnan en »mjukdator« för vilken kroppen bara är en rätt opraktisk kostym? Hjärnan, som Jersild kallar Ypsilon, anser själv detta. Idén om en hjärna som lever frikopplad från kroppen är en elementär science fiction-figur, som varierats både i B-filmer och av den brittiske författaren Roald Dahl. Jersild lyfter dock in idén i en avancerad idéroman som samtidigt är en riktig bladvändare.

Lien tar även upp Nils-Olof Franzéns böcker om privatdetektiven Agaton Sax, Sveriges Hercule Poirot, fast för barn. I den sjunde boken om honom, Agaton Sax och bröderna Max (1965), skildras en datamaskin som Sax själv har byggt. Begrepp som hårdvara, mjukvara, samt cybernetik och alla de möjligheter maskinen kan ge om man kopplar samman den med andra medier och infrastrukturer beskrivs utförligt. En sorts folkbildning för barn, som på denna tid ännu måste ha verkat som en saga.

Lek behöver begränsningar, regler, men den kan inte lekas som om den har ett bestämt mål. Den måste få vara öppen, förutsättnings- och inte minst intresselös.

Barn lär sig att förstå världen och sig själva genom att leka. Idealt sätt är konsten, litteraturen och musiken ett lekande som hjälper oss att orientera oss i världen. Lek behöver begränsningar, regler, men den kan inte lekas som om den har ett bestämt mål. Den måste få vara öppen, förutsättnings- och inte minst intresselös. Det mest inspirerande med Liens bok är att den beskriver en fas i kulturhistorien då ingen visste vart den tekniska utvecklingen var på väg och när författare och andra testade de nya leksakerna och utmanade deras gränser med en glad nyfikenhet som fortfarande smittar. På senare år är det som om tekniken har kört om oss och att konsten i alla sina yttringar släpar efter snarare än ligger före utvecklingen. Vad är poängen med datamaskinspoesi och prosamaskiner om AI kan skriva precis som människor, nästan? Chatboten kan säkert imitera det gamla avantgardets uttryck bättre än de flesta författare som är verksamma idag. Jag kanske bara är nostalgisk över en gången tids numera välbekanta uttryck? Kanske speglas tekniken i dag i andra konstformer och på andra sätt? Antagligen är det så. Jag hoppas att det är så. Men för att förstå vår egen tid och dess möjligheter såväl som dess tillkortakommanden är det viktigt att se hur man gjorde förr, vilka som gick före och vart de lett oss. Jakob Liens bok Maskintankar är precis den guide till det förflutnas framtid, eller om det är framtidens förflutna, som vi behöver.