Mellan tornet och torget

En författare jag gärna läser är Eliot Weinberger. Weinberger är översättare av latinamerikansk skönlitteratur till engelska, men det är hans essäer jag fastnat för. Det är svårt att placera hans verk i en tydlig genre. Det kan handla om isländskt samhällsbygge, profeten Mohammeds drömliv, ett danskt handelsskepp som seglar vilse på väg till Indien under 1700-talet eller rasismens rötter i religiösa urkunder. Gränserna mellan historieskrivning, journalistik, litteraturkritik och prosadikt har konstfärdigt suddats ut. »Allt går att verifiera, allt är baserat på fakta«, skriver förlaget uppskattande men också lite ängsligt på baksidan av samlingen Karmic Traces (2000). Som om essäerna annars bara skulle framstå som… litteratur? Men det är de ju, i allra högsta grad. 

När jag sitter bland höbalarna på Rikstolvan under sommarens sakprosafestival Sakli(g)t funderar jag på om Weinberger hade passat i programmet. Det hade han. För himlen är hög över den skånska slätten. Ett ambitiöst symposium har samlats för att dryfta frågor om dokumentära texter, gestaltning, objektivitet och »sanningsenlighet«.  Poeten Ida Börjel läste inledningsvis dokumentärdikt ur samlingen Skåneradio (2006) och det var suggestivt och osäkerhetsskapande på det där intellektuellt väldigt tillfredsställande sättet som uppenbarligen några fler än jag uppskattar: är verklighetsanspråket den högsta normen för faktabaserad framställning? Eventuellt. Låt oss prata i tre dagar om saken!

Beteckningen sakprosa ska här förstås som ett samlingsnamn för den berättande fackboken. Därmed faller också ämnen som objektivitet, narration, verklighet, fakta och gestaltning inom festivalens tema.

Festivalen Sakli(g)t gick av stapeln för tredje gången 1–3 augusti. Programmet innehöll många namnkunniga författare och journalister och en och annan forskare. Eventet arrangeras av kulturcentret Rikstolvan utanför Simrishamn i samarbete med Institutet för framtidsstudier och Linnéuniversitetet, en viktig finansiär kommer i framtiden att vara Riksbankens Jubileumsfond. Beteckningen sakprosa ska här förstås som ett samlingsnamn för den berättande fackboken. Därmed faller också ämnen som objektivitet, narration, verklighet, fakta och gestaltning inom festivalens tema. Här behandlas frågor om hur form och estetik påverkar kunskapen i sig men också vilken kunskap som blir giltig i ett alltmer teknikföränderligt medielandskap. Ambitionen är att festivalen ska bli en återkommande mötesplats för olika kunskapsförmedlande institutioner, förlag och läsare engagerade i det skrivna dokumentärberättandet i hela dess bredd och den litterära sakprosan som akademiskt studieobjekt. Det här greppet som festivalen vill ta, som både är brett och smalt samtidigt, gör att diskussionerna emellanåt spretar åt väldigt olika håll och inte alltid kommunicerar med varandra. Men oftare sker korskopplingar och överraskande paralleller dras mellan skrivandets hantverk, sakprosans roll i samhället och marknadsmässiga aspekter (som i senare tids diskussioner om fackbokens ekonomiska överlevnad).

För kris har det varit och är det alltjämt för fackboken. När en journalist på Svenska Dagbladet häromåret hävdade att det var fackböckernas låga kvalitet som orsakade de dåliga försäljningssiffrorna blev reaktionen en övertygande bevisföring för det motsatta. Bland annat gick författaren Magnus Linton i ett nummer av Ord & Bild noggrant igenom 2024 års svenska utgivning och konstaterade att kvaliteten var hög. Denna höga kvalitet kan man finna prov på flera år tillbaka, till exempel i samband med Augustprisnomineringarna i fackboksklassen: det skrivs utmärkt sakprosa i Sverige. Inte heller ämnesvalens grad av betydenhet kan förklara det svåra läget. Det skrivs om brännande frågor, vilket nyligen har påpekats av bland andra Aftonbladets Rasmus Landström.

Det kan framstå som en gåta. Alla pratar om fackboken, man vill veta vad som står i fackboken. Men man orkar inte läsa den. Åtminstone inte den breda allmänheten. Fackbokens problem ligger framför allt i en djupgående kris för läsandet som färdighet, och i en fragmentiserad medievärld. Dessa aspekter var också föremål för högintressanta och ingående diskussioner under festivalen. Att Sverige därtill inte har lagstiftat om fasta bokpriser som resten av Europa för att värna boken och den litterära mångfalden har lett till att fysiska bokhandlare med kvalitetsutbud försvinner i svenska städer och boken har blivit icke-närvarande i vardagen för många. »Out of site, out of mind«. Den svenska fackbokens kris speglar på så vis den kris hela kunskapssamhället har hamnat i, där varufieringen av skola och utbildning, digitalisering av information och service och ett marknadsmässigt fokus på distribution på den kvalitativa produktionens bekostnad utgör några av de bakomliggande orsakerna, men långt ifrån alla.

Fackbokens problem ligger framför allt i en djupgående kris för läsandet som färdighet, och i en fragmentiserad medievärld.

Litteraturvetaren Arne Melberg skrev en gång om sakprosan – eller essän, som han kallade genren – att den hade fyra återkommande modus: platsen, kroppen, minnet och konsten. Jag prövande, utifrån de aktuella böcker som presenterades på festivalen, att följa hur dessa modus kunde ge sig tillkänna i detta sammanhang.

Den plats som stod i centrum för festivalen var först och främst det Sverige som sedan flera år är i uppgörelse med sig själv på alla fronter. Liza Alexandrova-Zorina beskrev utifrån sin bok De livegnas land (2025) hur svart arbetskraft från forna sovjetrepubliker utnyttjas av förmögna svenskar i välbärgade villaområden. Alexandrova-Zorinas fältarbete skedde främst i Djursholm och Danderyd i Stockholm. Men också i det långt fattigare Haninge, där samma arbetare levde inhysta i baracker och kontorslokaler. Bilden hon målar upp är av ett Sverige som följaktligen delvis har byggt sin förmögenhet på kriminalitet och trafficking och som gömmer parallellsamhället i sitt hjärta. 

Även i Andreas Cervenkas studie över den svenska bostadsmarknaden, Fuskbygget (2024), återkommer platser som beskrivs närmast som brottsplatser för en ekonomisk politik som helt spårat ur. Cervenka visar hur bostadsmarknaden har segregerat städer bortom den svenska självbildens tidigare föreställningsförmåga, hur den skapat vanmakt och etnisk proletarisering i utsatta områden och cynism och medborgerlig efterblivenhet hos de högt värderade bostadsområdenas övre medelklass. Johannes Klenells Bananrepubliken (2025) handlar också om platsen Sverige i radikal förändring, om förhållandet mellan journalistik och makt, och om den alltmer korrupta politikerklassen som inte längre har någon erfarenhet av ett vanligt yrkesliv. 

Kroppen är framträdande i Sverker Sörlins studie Snö (2024). I ett samtal med kritikern Rebecka Kärde berättade Sörlin om hur kroppen känner av landskapets omställningar. När årstiderna ruckas och de snösäkra vintrarnas landskap och skidleder inte längre finns kvar blir klimatförändringarna påtagligt existentiella. »Vi är för närvarande i världen«, som Sörlin uttryckte det i en reflektion över det faktum att naturen sedan en tid knäar under trycket av mängden människokroppar på jorden. Sörlin kopplar på ett numera igenkännbart sätt personliga minnen till idéhistoriska betraktelser, och ofta återkommer just kroppen som referenspunkt. Det är med kroppen man gör snöänglar och det är i kroppens rörelser som kunskaper finns lagrade.

Minnet är en fundamental pelare för allt skrivande. Under festivalen tematiserades det bland annat under några insiktsfulla samtal om biografin som hantverk och om vad som har varit tillåtet att officiellt minnas i olika tider. Jesper Högström betonade att biografin inte var någon hjälpvetenskap åt exempelvis litteraturvetenskapen utan en genre i egen rätt. Det må stämma, men å andra sidan har biografin ända sedan antiken varit central för historieskrivningen och en av de äldsta formerna för det historiska berättandet. Dessa aspekter av minnets olika berättande former hade gärna kunnat få bli föremål för en längre diskussion.

Göran Rosenberg samtalade med författaren Marit Kapla och den norska litteraturforskaren Janicke Stensvaag Kaasa om minnet och framför allt om Jaget utifrån sin egen omfattande produktion. Hur synligt bör Jaget vara i texten? Rosenberg reflekterade kring subjektets roll när det kommer till att förmedla skeenden och analyser, och vilken typ av objektivitet som egentligen är möjlig respektive önskvärd i sakprosan. Det är frågor som alltid är värda att lufta och som nästan gav en nostalgisk längtan tillbaka till kunskapsteoretiska seminarier i valfritt humanistiskt ämne. Rosenberg fortsatte med att göra upp med AI och den »maskinproducerade« texten. Föga förvånande försvarade han en hållning där författaren är en hjälte, som kämpande banar sig fram till det sanningsenliga, en mening i taget. Det föreföll dock som om han inte talade utifrån egna erfarenheter av att faktiskt använda AI-verktyg. Det finns numera författare inom både skönlitteratur och sakprosa som bland annat utforskar det dialogiska i skrivprocesser med AI-chattar, men det var inte någon väg som utforskades vidare under festivalen.

Konsten behandlades i form av sakprosestudier av konkreta konstyttringar, som i Mohamed Yussufs bok Nation av poeter (2025), om hiphop-artisten Yasin. Under festivalen diskuterades också konsten som ett redskap för att utforska och förstå vad demokrati är, vilket är temat för Stefan Jonssons bok Den otyglade skönheten − 5 saker konsten vet om demokratin (2023). Jonssons essäsamling är stilistiskt effektiv och pedagogiskt givande, men smal i sin spaning, då bokens exempel på hur konst och demokrati hör ihop framför allt berör aktivistisk konst. Vad kan andra former av estetiskt utforskande spela för roll för demokratin?

En aspekt som kan vara intressant att tänka på under en festival där man möter så många olika författartemperament, teman och angreppssätt är var någonstans texten uppstår? Jag lånar från Melberg igen: Är det på torget eller i tornet texten kommer till?

En aspekt som kan vara intressant att tänka på under en festival där man möter så många olika författartemperament, teman och angreppssätt är var någonstans texten uppstår? Jag lånar från Melberg igen: Är det på torget eller i tornet texten kommer till? Torget är aktivitetens plats, samtalets, övertygandets men också konfrontationens och våldets plats. Det är där journalisten oftast samlar sitt material och hittar formerna för det som ska berättas. Tornet däremot är iakttagandets plats, överblickens men även kikarskärpans. Tornet har ett stort bibliotek, vilket inte torget kan ha. I tornet trivs forskaren, medan aktivisten blir rastlös där.

Den mest dynamiska sakprosan lyckas ofta vandra mellan dessa platser, rör sig från tornet ned till torget och tillbaka igen. Vem kommer ha tid och råd att göra det i framtiden? som journalisten Andreas Ekström nyligen frågade med anledning av att två högkvalitativa svenska fackböcker – Kjell Asplunds Tankevirus (2025) och Mattias Öbergs Ingen anledning till oro (2025) om PFAS-skandalen i Kallinge – knappt hade uppmärksammats av i medier: Är det hädanefter endast akademiker med fast anställning som kommer kunna anlitas till de verkligt krävande uppdragen?

Att akademiker skulle »ta över« är såklart en överdrift. Det finns numera akademiker som inte riktigt vet vad en bok är, eller åtminstone inte är intresserade av hur man skriver en. Publikationer mäts i artiklar. Journalister å andra sidan drivs ibland till att skriva böcker väldigt fort, inte sällan baserade på några kortare reportage, då det kan finnas marknadsincitament att blåsa upp ett ämne till boklängd. Det kan resultera i en värdefull fördjupning av ett dagsaktuellt ämne, men det kan också bli pekoraler, tunna analyser över ett innehållsligt lapptäcke, ihophäftat med vattniga intervjuer. Sådana böcker var också representerade på festivalen.

Flera uppmärksammade fackböcker under senare år har kommit från forskare, och inte bara inom humanistiska ämnen där fallenheten och intresset för att skriva gestaltande ofta ligger nära till hands. Psykiatrikern Christian Rück, en av deltagarna under förra årets sakprosafestival, har exempelvis belönats för sin bok Ett liv värt att leva (2024), som utifrån både en personlig familjehistoria och vetenskaplig evidens har utforskat den svåra etiska gråzonen mellan självmord och dödshjälp. Enligt Magnus Linton, som håller kurser i att »berätta med vetenskap«, har forskarna stor potential att leverera kvalitativ sakprosa. Det är också den grupp som är mest ekonomiskt fördelaktig för uppdragsgivare inom förlagsvärlden att vända sig till. Förlagen kan på så vis leva som pilotfiskar på forskarnas förmedlingsuppdrag och önskan att nå ut till en större inhemsk publik. Etablerade universitetslärare, som inte har kniven mot strupen att vinna meritering i peer-reviewade, internationella tidskrifter, blir därmed hyffsat billig och högkvalificerad arbetskraft åt förlagen i en publiceringsform som säljer dåligt men där förväntningarna på kvalitet ändå är skyhöga. 

Etablerade universitetslärare, som inte har kniven mot strupen att vinna meritering i peer-reviewade, internationella tidskrifter, blir därmed hyffsat billig och högkvalificerad arbetskraft åt förlagen i en publiceringsform som säljer dåligt men där förväntningarna på kvalitet ändå är skyhöga.

Ett par samtal tilldrog sig stort medialt intresse och publik under festivalen. »Världen efter Gaza« med Johannes Anyuru, Cecilia Uddén och Göran Rosenberg hade en närmast andäktig stämning. Med en annan moderator kanske det hade blivit ett samtal om hur man som poet, journalist och författare närmar sig fruktansvärda samtidssituationer, gestaltar och förmedlar dem. Eller så hade det bara blivit helt perverst att dryfta skrivandets hantverk när ämnet rör vid så mycket död och förödelse. Nu blev det varken hackat eller malet. En av paneldeltagarna verkade ha bråttom att få lämna samtalet för att skriva en replik i Aftonbladet.

En annan session som bar på ett löfte om att få höbalarna att börja brinna på festivalområdet var samtalet om invandring och kriminalitet mellan Paulina Neuding och Jerzy Sarnecki. Men deltagarna verkade sedan länge fastlåsta i sina positioner. Särskilt Sarnecki refererade återkommande till tidigare åsiktsutbyten, vilket gjorde att en förutsättningslös diskussion, som åtminstone kunde ha haft några stänk av nyfikenhet på den andres argument, uteblev. 

Vad letade jag själv efter under festivalen? Framför allt ville jag få lyssna och prata med andra författare om hantverket. Vad är möjligt att göra med den vetenskapligt underbyggda essän? För att utveckla denna konstform krävs egentligen flera levande arenor. Och om det var något som kunde ha tagit större plats under festivalen så var det just belysningen av andra sammanhang där sakprosan får prövas fram. Vilken roll spelar exempelvis tidskrifter – som förvisso också är hårt ekonomiskt pressade – som forum för undersökande texter, som experimenterar både till form och innehåll? Flera breda kulturtidsskrifter som Ord & Bild, Glänta, Fronesis, Provins och 20-tal har tidigare haft en roll i att fånga upp nya röster, både lokalt och internationellt, och presentera dem för läsare.

Läsarna ja. Man måste alltid återvända till dem. Ligger de största svårigheterna i att sakprosan som kulturform ännu är huvudsakligen analog? Är det symptomatiskt att festivalen inte »digitaliserats och livestreamas«, som en kritiker i Sydsvenskan beklagade? Är festivalen att likna vid en »tjock-tv tablå« där några av Sveriges mest högkaratiga intellektuella medverkade, men inte nådde ut i den utsträckning som hade varit möjlig. Jag tycker att den metaforen är lite löjlig om den ens är allvarligt menad. Att digitalisering fortfarande anses vara en lösning på bildningskris och förflackningen av den offentliga debatten är väl om något överspelat. 

Ibland kan man av debatten få intrycket att den fysiska fackboken har förblivit oföränderlig, medan den digitala utvecklingen är rörlig och har öppnat för otaliga former av kunskapsförmedling och bildningsresor. Men en fackbok har i dag att förhålla sig till många kanaler och genrer, och ämnen förändras också i relation till vad som finns tillgängligt på en bred kunskapsmarknad. Jag gav själv nyligen ut en stadshistorisk fackbok och valde att arbeta med begrepp, populariserade teorier och jämförelser mellan olika exempel på stadsutveckling, och valde bort exempelvis lokala historiska fotografier och gamla kartor. Helt enkelt för att fotografiska essäer görs på ett utmärkt sätt på Instagram, till exempel i Karl Kadhammars arbeten om Stockholm, för att bara nämna ett exempel. I sakprosan kan just den gestaltande texten och dess möjligheter få stå i centrum.

Det är inte tillgängligheten det kommer an på. Egentligen finns den dokumentära texten tillgänglig överallt. Fackboken har blivit näring för andra: poddar, e-tidskrifter, reels, topplistor, chat-forum, radioinslag, TV-serier, bloggar. Den kan bli content i reklamfinansierad produktion, inte sällan i flera led: content på content. Eller så sker rörelsen i motsatt riktning när en pod eller ett Instagram-konto som haft många följare transformerats till bokformat, som Amat Levins Svart historia (2022).

Med Expressens kulturchef Victor Malms ord från festivalen: det går att parafrasera en fackbok, vilket är till fackbokens nackdel. Det går inte att göra detta i lika hög grad med andra litterära genrer, och då kan facklitteraturen hamna i ett läge där den inte läses och inte heller köps, fast den är helt nödvändig. För mycket uppmärksamhet kan rent av vara kontraproduktivt. En artikel i en dagstidning kan sänka försäljningen. Potentiella läsare är distraherade och bedömer att de sannolikt har fått tillräckligt mycket »fakta« via rapporteringen om boken. Många vill säga något om fackboken, men nöjer sig med att referera till ett tidigare omnämnande. Det är följaktligen inte tillgängligheten för den potentiellt läsande publiken som behöver förbättras, utan sammanhangen i vilka det helt enkelt framstår som angeläget att ta till sig hela verket.

Fackprosan är spinnrocken i en värld av 3D-printers. Vill man ha en produkt av hög kvalitet kräver det tid och pengar.

Jag ska inte låtsats att jag sitter inne med den stora lösningen på hur den gestaltande facktexten ska bli mer läst, både av den bredare publik som fanns där och köpte böckerna för inte så länge sedan och av en rastlös medievärld. Frågan sväller lätt bortom det hanterbara. För det handlar i grunden om hur vi ska bära oss åt för att bygga ett samhälle där offentliga samtal, språk, kreativitet och kritik hålls levande. Kanske måste sakprosan se upp för interna faror och samtidigt maximera sammanhangen för att vända utvecklingen och öka angelägenheten. Med »se upp för faror« menar jag att inte ge efter för det snabba förmedlandet och hitta former för att undvika det krävande och inte minst tidskrävande arbete det innebär att producera fackprosa. Legitimiteten bakom en väl utforskad och berättad fackpublikation är ovärdelig. Fackprosan är spinnrocken i en värld av 3D-printers. Vill man ha en produkt av hög kvalitet kräver det tid och pengar. 

Med att »maximera sammanhangen« menar jag att sakprosaverk inte kan förlita sig på envägskommunikationen mellan recensent och publikation för att nå ut. Det är samtalen som en text alstrar, inte något enskilt omdöme, som skapar intresse och sammanhang. Alla som varit verksamma i någon mer nischad och kunskapskrävande del av podvärlden torde veta att samtalen med lyssnare om enskilda avsnitt sker hela tiden. Själva produktionen är som ett nav kring vilket det spinns frågor, korrigeringar, kritik och fördjupningar, och inte sällan kan lyssnarna växa till medskapare. Att lyckas skapa en liknande biotopisk mångfald vore en värdefull näringsgrund också för sakprosagenren. 

Det finns dock ett sammanhang, som hamnade utanför festivalens ramar, där sakprosan faktiskt blir läst. Och blir läst ingående. Det är när fackboken finns med på en universitetskurs. Det är belagt att studenter ser mycket positivt på att läsa litteratur som är skriven av lärare som också undervisar på utbildningen. Så självklart ligger akademiker tämligen bra till för att få skriva sakprosa också i framtiden, även för en större publik. 

Inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som huvudsakligen var representerade på festivalen fanns det flera bevis på att också den akademiska texten ägnar möda och stort intresse åt gestaltning och stil. Jag vill avslutningsvis i denna överblick från festivalen på Österlen återvända till Sverker Sörlins och Rebecka Kärdes samtal som utforskade aspekter av sakprosans hantverk och innebörden av, låt mig kalla det för: »faktaöverföring«. Sörlin påpekade att hans egna ambitioner som författare inte handlade om att bara »flytta fakta till ett annat huvud« − vilket närmast är en karikatyr på det akademiska skrivandets målsättning − utan att med stilen och prosan också »flytta människan«. Det lät ju storvulet, men ambitionen borde vara central för många former av förmedling. 

Samtidigt är jag långt ifrån övertygad om att det är möjligt för en författare att bara flytta fakta till ett annat huvud. Ur det motsatta perspektivet – det mottagande huvudets – är ju källkritik snarare en färdighet man uppmuntras att utforska redan som ung student − insikten om att det existerar en skapare bakom »faktan« vars utsagor det alltid är lönt att undersöka närmare. Jag menar att »läsarna« och deras förmåga till kritiskt medskapande är ett så pass avgörande inslag i ett välfungerande demokratiskt samhälle att jag gärna utnämner dem till den viktigaste medborgarkategorin. Det är väl när denna grupp börjar uppfattas som överflödig som man resignerar till att önska sig experter som bara talar om för en hur det är.