Militären förändras men officeren tycks statisk

I Försvarsmaktens kampanj från hösten 2018 lyder budskapet: ”Vi låter Sverige vara i fred. Så att livet kan fortsätta som vanligt.” Kampanjen fångar många av de utmaningar som dagens militär står inför i en förändrad omvärld. Efter den allmänna värnpliktens avskaffande och försvarets kraftiga nedrustning har den civila förståelsen och sympatin för det militära uppdraget minskat. Förtroendet för försvarsmakten har (den senaste mätningen 2017 undantagen) fallit stadigt sedan 1990-talet. Militären uppfattas i ökande grad som otydlig, osynlig och ointressant. Om dessa och andra problem handlar Sofia K. Ledbergs bok Officeren, staten och samhället, där syftet är att ur ett professionsperspektiv undersöka hur förändrade relationer mellan den militära organisationen, staten och samhället i dagens moderna demokratier – särskilt Sverige – påverkar officersprofessionen. I centrum står hur förändrade hotbilder, uppgifter och värderingar ställer nya krav på officerskårens expertis, etik, ansvar, förtroende, representativitet, neutralitet, värderingar och samhällsförankring. För att illustrera dynamiken mellan militären och omvärlden använder Ledberg krigsteoretikern Carl von Clausewitz klassiska treenighetsmodell om relationen mellan regeringen, fältherren/armén och folket. Översatt till studiens objekt blir det ”en dynamisk triangel” med staten, militären och samhället i de tre hörnen och officersprofessionen i triangelns mitt. Militären ses i enlighet med Samuel Huntingtons definition som både en byråkrati och en profession; den militära organisationen är en myndighet inom vilken officersprofessionen verkar (men ganska ofta går i otakt med).

Boken behandlar alltså högst relevanta och aktuella frågor som ytterst faller tillbaka på det stora ansvar som åligger militären såsom förvaltare av statens våldsmonopol och demokratins beskyddare. Efter en inledande redogörelse för samtida forskning om professionsteori i allmänhet och officersprofessionen i synnerhet följer ett historiskt kapitel om officersprofessionens utveckling i Europa och Sverige. Nästföljande två kapitel behandlar inomprofessionella egenskaper som militär expertis och etik. Som Ledberg skriver är officerskåren som profession förmodligen unik i det att skillnaden mellan uppgifterna i krig och fred varierar så stort och att – åtminstone i det svenska fallet – förvaltning är den huvudsakliga sysslan. Professionen varken kan eller förväntas kontinuerligt testa och utveckla sin expertis i skarpt läge. Dessutom hotas den militära expertisens monopol på våldsanvändning i dag av privata säkerhetsaktörer som gör anspråk på samma expertis. Det breddade uppdraget innebär därtill att dagens ”soldat-diplomat” antas vara expert även på fredsbevarande och humanitära insatser, polisiärt arbete och civila nationella kriser samt kunna hantera de etiska utmaningar som uppstår när brutal våldsanvändning ska jämkas samman med demokratiska och människorättsliga värderingar.

Som Ledberg skriver är officerskåren som profession förmodligen unik i det att skillnaden mellan uppgifterna i krig och fred varierar så stort och att – åtminstone i det svenska fallet – förvaltning är den huvudsakliga sysslan.

Ledberg väcker frågan om hur väl det klassiska krigaridealet och dess dygder rimmar med dagens asymmetriska, irreguljära krigföring mot svårdefinierade motståndare och med nya vapensystem som drönare och robotar. Enligt forskningen innebär bristen på tydliga stridslinjer och gränser mellan kombattanter och civila – liksom hanterandet av icke-militära, transnationella hot som internationell brottslighet, terrorism och migration – att ett större etiskt ansvar nu läggs på den enskilde soldaten. Den post-heroiska krigföringens ovilja att acceptera förluster betyder samtidigt att den gamla normen att uppdraget (som i dag ofta innebär att skydda civila) övertrumfar skyddet av de egna styrkorna har eroderats, vilket blev isande tydligt i fallet Srebrenica. Det västerländska samhällets ökade individualism och postmoderna värderingar går också alltmer i otakt med militärens patriotism och konservativa syn på officersyrket som ett normstyrt kall, vilket försvårar nyrekrytering. Det är intressanta problematiker som Ledberg tar upp, men då hon så tydligt tar för givet att stora förändringar har skett i professionen efter kalla krigets slut saknar jag ett bredare historiesociologiskt krigsperspektiv bortom det smalt militära, som den omfattande forskningsdiskussionen om ”nya krig” (till exempel Mary Kaldor, Zygmunt Bauman) liksom kritiken mot konceptet (till exempel Herfried Münkler, Sinia Maleević).

Andra kapitel behandlar forskning om relationen mellan militären och staten/samhället. Här berörs frågor som militärens politiska neutralitet och deltagande i det offentliga samtalet, balansen mellan civila och militära ledare, militärens folkförankring, civil-militära värderingsskillnader och officerskårens representativitet. Ledberg redogör för forskning som visar på ett ökande glapp mellan militära och civila värdegrunder, där militärer tenderar vara mer konservativa i sina politiska åsikter och sociala värderingar. Jämställdhet, mångfald och tolerans värderas lägre än i det övriga samhället. Fördomar mot kvinnor och etniska och sexuella minoriteter är starkare. Detta påverkar och påverkas naturligtvis av militärens bristande representativitet i relation till befolkningen som helhet. Exkluderande maskulinitetsnormer hindrar rekrytering och integrering, trots en politisk vilja till motsatsen.

Jag hade velat se mer av analys och förklaringsanspråk och mindre av sammanställning och sortering. Synpunkten gäller inte minst det ur ett professionsperspektiv understuderade svenska exemplet.

Trots ämnets angelägenhet undrar jag efterhand vem boken egentligen är skriven för. Av prologen framgår att den initierades med målet att utveckla relevant kurslitteratur till officersprogrammet på Försvarshögskolan (där Ledberg är verksam) och att den behandlar teman, frågor och utmaningar som en blivande officer måste förhålla sig till i sitt yrkesliv. Läroboksintrycket förstärks av de rutor med diskussionsfrågor som avslutar varje kapitel. Målet att få professionens företrädare att aktivt reflektera över vad det kan och bör innebära att vara officer i dag är i sig viktigt och legitimt. Om akademisering är en förutsättning för professionalisering har Försvarshögskolan onekligen en del att jobba med: en enkätundersökning från 2010 visade att svenska officerare i stort sett inte tillmätte vetenskaplig kunskap någon betydelse för yrkesutövningen. Emellertid sägs boken också vara skriven med tanke på att nå både en bredare publik och andra forskare. Det är tre ganska disparata läsare som författaren inte riktigt förmår möta. En garvad akademiker klarar säkert 729 noter på drygt 200 sidor och därtill 24 sidor referenser, men hen saknar å andra sidan tydliga frågeställningar, begreppsdefinitioner, källdiskussioner, teser och slutsatser. Ledberg skriver väl och initierat, men som läsare kroknar man bitvis under vad som utvecklar sig till en evighetslång forskningsöversikt med otaliga definitions- och klassificeringsförslag. Poängen med en sådan sammanställning brukar ju också vara att forskaren ska mejsla fram sin egen position i relation till det som redan gjorts och borde göras, men här är det snarare litteraturöversikten i sig som är målet, inte medlet.

Jag önskar alltså att Ledberg oftare hade aktivt förhållit sig till och tagit ställning i debattens kärnfrågor, i stället för att ständigt hänvisa till ytterligare tio amerikanska forskares teorier. Visst kan det vara sympatiskt med en prövande hållning och mångfald av svar – särskilt i en lärobok – men att bara referera andra ger ett deskriptivt, repetitivt intryck som skapar osäkerhet hos läsaren om författarens/forskarens positionering och textens argument. Jag hade velat se mer av analys och förklaringsanspråk och mindre av sammanställning och sortering. Synpunkten gäller inte minst det ur ett professionsperspektiv understuderade svenska exemplet. Ledberg hävdar att ett av bokens stora bidrag är att den svenska officerskåren står i fokus, vilket är välkommet eftersom både samhällsdebatten och forskningen om militärens relation till omvärlden domineras av en fokus på USA. Författaren utgår från att de amerikanska teorierna ändå är allmängiltiga, men att Sverige är ett spännande fall då landet ofta avviker från andra demokratiska stater. På vilket sätt är dock svårare att få grepp om. Enligt uppgift används studier, empiriskt material och exempel om Sverige, men utan att gå till noterna får läsaren inte veta vilka källor det rör sig om och hen svävar fortfarande i ovisshet om på vilka grunder de har valts ut. Någon egen empirisk studie rör det sig inte om. I själva verket belyses den svenska officerskåren/militären – utöver i de forskningslitteraturbaserade historiska avsnitten – mest utifrån spridda exempel. Tyvärr gör Ledberg heller aldrig någon samlad analys eller ens sammanfattning av vad det svenska exemplet säger, vare sig det handlar om skillnader eller likheter, vilket gör det svårt att värdera det i relation till internationell forskning och teori om den militära professionen.

Bokens förtjänster ligger i stället främst på andra plan. För det första introduceras läsaren till en omfattande och uppdaterad forskningslitteratur om fältet, vilket förhoppningsvis kan stimulera till mer (grund)forskning och debatt. För det andra har Ledberg med hjälp av den forskningen identifierat en rad intressanta och viktiga frågor som dagens svenska officerskår och militärorganisation – och i förlängningen den demokratiska staten och dess medborgare – måste bemöta och diskutera.

För att avslutningsvis återvända till den dynamiska treenigheten – och dynamisk är onekligen ett av författarens favoritord – så blir slutintrycket att i triangelns mitt återfinns en figur som framstår som synnerligen statisk, nämligen officeren. Medan samhället, staten och även den militära organisationen utvecklats och omdanats verkar han ha stått mer eller mindre still därinne sedan Clausewitz dagar. Ifall Ledbergs bok kan sätta honom och hans självreflektion i rörelse har den ändå nått långt.

Publicerad i Respons 2019-3