När Daniel besegrade Goliat

Vad är Spotify egentligen? Buden är många. Musikindustrins räddare kanske. Eller skivbolagens skräck. Det finns en geografisk dimension också. Spotify kan vara sagan om Europa som David och amerikanska teknikföretag som Goliat, där det precis som i skriften är den till synes svagare som går segrande ur striden medan den store krigaren får stå undan. Spotify är i så fall historien om hur Amazon, Apple, Microsoft och flera av de amerikanska tech-oligopolen har försökt kväsa, fånga in eller snärja Spotify, men där det svenska bolaget snarare ligger ett steg före dem, mer resurssnålt och smartare.

Spotify har redan blivit föremål för flera studier, senast Rasmus Fleischers och Pelle Snickars bok om ”enhörningen” Spotify (recenserad i Respons 3/2018). Fleischer och Snickars hade ett forskningsanslag från Vetenskapsrådet i ryggen och hade tänkt sig en tekniksociologisk studie av hur Spotify agerar i gränssnittet mellan musik, marknad och teknik. Det där var inget som Spotify hade tänkt sig – det luktade väl närmast industrispionage när forskarna på olika sätt försökte fånga in hur Spotifys algoritmer var uppbyggda, och sådana studier är aldrig populära – så författarna fick arbeta utan kontakt med Spotify, annat än med bolagets jurister då som förgäves försökte stoppa studien.

Dagens Industri-journalisterna Sven Carlssons och Jonas Leijonhufvuds bok Spotify inifrån – Så blir man störst i världen är alltså inte den första som är ute i ärendet att teckna den svenska musiktjänstens framgångssaga, med ärr och allt. I just deras bok skrivs Spotifys historia som en rapp kronologi, en händelse efter en annan – eller, i bokens kvicka terminologi, en låt efter en annan, de korta styckena är nämligen namngivna efter just låtar som kan streamas via Spotify.

Boken är skriven på känt manér i den samtida avslöjande litteraturen. Vi får flugan på väggen-interiörer där olika människor namnges och dialoger återberättas med anspråk på autencitet, interiörer som rör sig mellan anonyma telefonsamtal som kanske kommer från Steve Jobs till intrikat problemlösning av musikalgoritmerna. Dessa kvasiautentiska interiörer bygger på intervjuer där anonymitet utlovats, intervjuer gjorda med inte mindre än 70 personer i och kring Spotify. Grundaren Daniel Ek finns dock inte med (”Vi vet, Daniel, att du inte vill medverka i vår bok” står det litet devot i förordet), men antagligen mer eller mindre alla andra som verkat i viktiga positioner och roller inom företaget.

Läsningen känns trovärdig och skrivformen är rapp, men emellanåt litet plågsam, eftersom Spotify framträder som vilken arbetsplats som helst, där småaktigheter varvas med inspiration i en ändlös parad. Historien blir alltså mest ett flöde med några få konstanter – Daniel Ek, musik, teknik, smak – men i övrigt alltså ett kalejdoskop av händelser och människor och problem och uppgörelser. Det finns i allt detta dock en tendens och en riktning och den kretsar kring det unika med Spotify, men också det generella: rikedomen, ensamheten, utmaningarna. Det handlar om lyxliv och dyra vanor. Daniel Eks så kallade klassresa från hyreslägenhet i Rågsved till 65 miljonerkronorsvilla i Djursholm hör dit, liksom ett sommarhus i skärgården i nästan samma prisklass. Dyra bilar och dyra kontor fyller på bilden av lyxliv, men också en viss tomhet. Kvinnorna är få och stannar inte länge.

Vi får flugan på väggen-interiörer där olika människor namnges och dialoger återberättas med anspråk på autencitet, interiörer som rör sig mellan anonyma telefonsamtal som kanske kommer från Steve Jobs till intrikat problemlösning av musikalgoritmerna.

Detta är nu ett sätt att läsa det – som en skildring av några tomma händer, mycket talang och en smula tur och sedan enkel biljett in i den globala ekonomiska eliten. Och världen klappar händer, för aldrig har väl musik varit så tillgänglig och så väl förpackad. Spotify duger gott som en sådan uppbygglig historia, men det blir också lite tunt. För vad är Spotify, och vem är Daniel Ek och hans kompanjon Martin Lorentzon? I den flödande rapportkaraktären finns det en hel del att hämta för den som funderar på vad det svenska teknikundret egentligen är och hur det är uppbyggt och vart det är på väg. För det är ett under; det finns många tech-företag i Europa, men bara Sverige har skapat riktigt stora och nyskapande, med Skype och Spotify som de mest namnkunniga men också väldigt många fler.

Tech-företagen kommer ju annars vanligen från den kaliforniska miljön, som till synes perfekt blandar högteknologi med låga skatter och kosmopolitisk anda. Varför Sverige, som inte har så mycket av dessa goda ting, skulle vara en annan god jordmån för teknikföretagande kan kanske förbrylla. Men Spotify förkroppsligar många svenska särdrag: kommunala musikskolan (förstås) som fångar upp också stökiga förortsungdomar, de solida tekniska utbildningarna (även om Daniel Eks studier på KTH verkar svåra att verifiera), skolpolitiska experiment med IT-gymnasier och liknande, gammalt kapital som söker nya öppningar, driftiga managers som saknar hierarkiska spärrar och en påtagligt liberal politik som inte lagt onödigtvis med krokben utan som tvärtom bejakat de unga teknikföretagens aptit. Och så vidare. Dessa på en och samma gång skyddande och frigörande rötter har uppenbarligen varit viktiga.

Samtidigt är relationen med hemlandet inte oproblematisk: det är svårt för Spotify att hyra bostäder åt personalen eftersom ingen laglig hyresmarknad existerar i Stockholm, skattesystemet slår ned på optioner som är en viktig form av belöning för teknikföretagen, rekryteringen av personal underlättas inte av stela och formalistiska procedurer kring arbetskraftsinvandring. Det framstår litet som att Sverige inte riktigt kan bestämma sig – vill det vara hemvist för de nya teknikföretagen eller inte? Är Sveriges uppgift att vara farmarland till USA och föda upp företag som sedan köps upp av de nordamerikanska jättarna? Näringspolitiken vacklar på dessa punkter – politikerna vill gärna associeras med de uppkäftiga och revolterande företagen, men ser inte riktigt att deras utveckling riskerar att ställa invanda föreställningar på huvudet.

Är Sveriges uppgift att vara farmarland till USA och föda upp företag som sedan köps upp av de nordamerikanska jättarna?

En annan notering som man kan göra gäller företagskultur. Det här är en alldeles egen värld, präglad av ganska kaotiska förhållanden med kompetenser och uppgifter som snabbt försvinner in och ut. Förbrukningen av personal är bedövande. Spotify är inte mindre rörigt, utmattande och hierarkiskt än vilket Silicon Valley-företag som helst. Och stilen är emellanåt brutal, på gränsen till att missbruka människors värdighet och självbild. En del av detta är säkert avsett för att nagla fast en bild av Spotify som egensinnigt och format av grundarnas egenheter. Annat är säkert rationellt – i branscher som ständigt växlar och växer är utrymmet för stillsam och empatisk reflektion litet och behovet av att aldrig stanna upp stort. Åter annat är omoget och reflektioner av just branschens vildvuxenhet. Ingen vet riktigt hur det långsiktiga receptet för digitalt företagande ska se ut, hur beslut ska tas, hur affärer ska göras, finanser säkras och personal rekryteras. Och i väntan på det – som kanske aldrig kommer – ägnar sig företagen och deras grundare åt olika typer av experiment, med sig själva, med ägarna, de anställda och med konsumenterna.

En tredje är tech-branschens utveckling i stort. Här pågår en ständig kapplöpning mellan bolagen, men också en närmast rovdjursliknande jakt på analoga branscher att kasta ned i det digitala gapet. Digitaliseringen framträder verkligen som en brutalt omvandlande kraft, som frigör mängder av resurser och kreativitet, men som är märkligt friställd från frågor om ansvar, långsiktighet och kollektiva värden. Och den leds på det mest häpnadsväckande sätt, inte bara inom företagen utan också i samhället i stort. Det politiska systemet ställer den digitala infrastrukturen till förfogande, men också en stor mängd olika samhällssektorer som tech-företagen glatt kastar sig över, inte minst skolan, som i Sverige och många andra länder blivit något av en filial till Google. Spotify å sin sida fungerar i dag som en mer kraftfull radio än public service, och med det senaste draget – uppköp av olika poddar – tänker sig Spotify gå in i rollen som opinionsbildare och underhållare, också det uppgifter som varit nära lierade med staten och det offentliga i stort.

Visst kan man se Spotify, Google och andra som digitala entreprenörer som först och främst vill skapa en digital infrastruktur, som sedan fylls med innehåll av andra. Men det finns ingen anledning att tro att deras motiv är så troskyldiga. De vill vara de centrala sociala, politiska, ekonomiska och kulturella plattformarna i det tjugoförsta århundradet och deras ideal formar också samhällsinstitutionerna. Den som undrar vad det är för slags värderingar och världsbilder som underbygger dessa anspråk gör nog rätt i att läsa Carlssons och Leijonhufvuds bok, och det inte bara som en framgångssaga utan också som en skräckanstruken framtidsfantasi.

Publicerad i Respons 2019-3