När Saar röstade för att inlemmas i Tredje riket

Lars Ericson Wolkes historiska kunnande och produktivitet är imponerande, särskilt inom det militärhistoriska området. Hans opuslista på Libris är en av de största inom fältet militärhistoria, där särskilt den svenska delen dominerar. I sin nya bok, Saarbataljonen – Svenska fredssoldater i Hitlers skugga 1934–35, tar Lars Ericson Wolke upp ett föga beaktat ämne. Det gäller en folkomröstning i regi av Nationernas Förbund (NF), där militära förband från Storbritannien, Nederländerna, Sverige och Italien övervakade hela förloppet. Allt gick ordnat till och till det bidrog inte minst den välorganiserade NF-insatsen. Majoriteten av de röstande var för en återgång till Tyskland under dess nya nazistiska styre. Alternativen var en övergång till Frankrike eller ett fortsatt NF-mandat, vilket hade gällt sedan Versaillesfreden efter det första världskrigets slut. Resultatet förvånande samtiden föga, även om man med facit i hand kan undra en del över befolkningens inställning till den nazistiska diktaturen. Här blandades 1934–35 tyska sårade nationella känslor och kritiken av Versaillesfreden 1919 (Ruhrockupationen 1923, krigsskadeståndet, Rhenlandet med mera) och synen på den tyska nyordningen och den nya nazistiska diktaturen. Uppenbart vägde budskapen om Anschluss och Heim ins Reich tyngre än de mer kritiska känslorna mot naziregimen hos den röstande befolkningen.

Ericson Wolke har gjort en gedigen forskningsinsats och forskat i främst svenska och brittiska arkiv. Inte minst använder han suveränt de svenska privatarkiven, där han har analyserat en rad militära personarkiv (bland andra Arthur Nordenswan, GW Reuterswärd, Allan Rodhe), ledande svenska politiker som Hjalmar Branting och Rickard Sandler. Dessutom har han gjort ett verkligt arkivfynd i Garnisonsmuseet i Axwall i form av Skaraborgfuriren Torsten Karlssons Anteckningar förda vid kommenderingen till Saarbataljonen 20/12 1934 -16/1 (1935). Skickligt använder författaren också en rad relevanta statliga arkiv som UD, Generalstaben, Svea Livgarde med flera. De enda arkiv jag som gammal arkivräv möjligen kan sakna i det rika underlaget till studien är NF-arkivet och tyska handlingar (Auswärtiges Amt med flera finns i kopia på svenska riksarkivet). Men det finns givetvis gränser både i tid och ekonomi för en forskare; någonstans måste man dra gränsen för en bok. Och det har Ericson Wolke gjort. Det har blivit en spännande, tankeväckande och ändå lättläst bok. Stilistiskt är den både klar och effektiv. Form och språk, beskrivning och analys ingår en fin förening i denna bok, som varmt kan rekommenderas. 

Ämnet kan i förstone tyckas smalt, men boken vidgar sig snart till en betraktelse över tidens ökade spänningar och Nationernas Förbunds utveckling och sorgliga öde. Inte minst 1920-talets fredsoptimism (”Aldrig mera krig”) och Sverige och NF fokuseras. I separata kapitel får läsaren även analyser av freder och gränstvister i Europa mellan åren 1919–23, relationerna inom och mellan Frankrike och Tyskland 1919–34, och kan även följa hur spänningarna i Europa snabbt steg efter Hitlers tillträde till makten i januari 1933. I detta perspektiv blev Saarfrågan en första prövosten i den utveckling i Europa som skulle kulminera med Münchenavtalet hösten 1938, ett sista försök av västmakterna att stoppa Hitler och Nazitysklands expansion med fredliga medel.

Skaraborgfuriren Torsten Karlssons militära anteckningar är belysande för tidens ordval och synsätt. Det är lätt att i dag kritisera flera inslag och uttryck i dem för rasism, nationalism, militarism och annat. Men det gäller även att kunna göra rättvisa åt dåtiden och försöka kontextualisera sammanhang och svåra begrepp som nationalism, klass, etnicitet, genus och militära värderingar (”militarism” kan ha skiftande innehåll). Ericson Wolke ger goda prov på detta med en rad exempel. Så här skriver till exempel Torsten Karlsson om sitt möte med de franska soldaterna: ”Att de tillhöra en annan ras än vi synes omedelbart. De ha mörk uniform och röda revärer på byxorna. ”

Tyskarna gjorde å sin sida allt för att ge den svenska truppen ett gott mottagande med tanke på den stundande folkomröstningen. Redan i Sassnitz delade tyska rödakorssystrar ut buxbomskvistar med texten ”Frohe Weihnachten” inför julen. I Bad Kleinen med närliggande Schwerin och dess svenskminnen väntade generalen Uhlex från garnisonen och den tyske militärattachén i Stockholm under första världskriget, överste Walter von Giese, och de ansåg att den svenska truppen gjorde ”ett klämmigt intryck”. Torsten Karlsson och övriga svenskar fick sig nu en stadig kötträtt, cigarretter och Bier – ”hur mycket som helst” – och tåget rullade till sist iväg med Hitlerhälsningar och hurrande tyskar: ”Tyskarna föra den högra armen snett uppåt. En imponerande syn som man ej glömmer i första taget”, noterade Karlsson. Det gällde att inympa protyska känslor i den svenska truppen, noterar Ericson Wolke lakoniskt.

Den tyska propagandan med Goebbels i spetsen var både modern och effektiv och utnyttjade bland annat radio, musik och film. Bokhandlarna var fyllda av tyskvänlig litteratur. På Saarbrückens operahus spelades sedan sommaren 1934 Rossinis Wilhelm Tell. I denna frihetsberättelse från Schweiz var det lätt att se det tyska Saar som frihetshjälten medan fogden i operan var förtryckaren, lika med de krafter som hindrade det tyska Saar att nå sitt mål. Föreställningen spelades länge trots ekonomiska förluster och subventionerades troligen av Berlin. 

När fackeltåget passerade den svenska förläggningen på Poststrasse övergick sången i Heilrop och det tog en halvtimme innan tåget hade passerat.

Förhållandet till civilbefolkningen var uppenbart mycket gott. Svenskarna och tyskarna fann varandra lätt. Den svenska truppen skötte sig väl och var något av en elitstyrka, noggrant utvald och med strikta förhållningsorder. Ericson Wolke gör en intressant analys av den svenska gruppens ledning och dess militära förmågor enligt modern terminologi. Ledningen av NF-truppen var brittisk och klart professionell. Den svenske bataljonschefen Nordenswan skapade en gemensam så kallad camp för den svenska truppen, vilket var förutseende för att klara samband och ledning. (Privat inkvartering av officerarna avvisades, det hade varit mindre effektivt). De miltära förmågorna, skydd, verkan, underrättelser, rörlighet och uthållighet, var dock relativt svagt tillgodosedda i den svenska bataljonen, vilket visar att uppdraget främst var polisiärt. Hade franska eller tyska militära förband intervenerat i Saar hade NF-truppen inte haft mycket att sätta emot, det stod klart. Beväpningen var tillräckligt stark för att avvisa milisförband (till exempel SA-milisen), men räckte inte till mot reguljära militära förband. ”Ett militärt förband i ordets egentliga mening var bataljonen inte”, konstaterar Ericson Wolke.

Valdagen den 13 januari 1935 var i stort lugn. Vädret hade varit snöigt, men övergick i plusgrader. Valdeltagandet var stort, 95 procent, och resultatet entydigt: 90,3 procent var för återgång till Tyskland, 8,8 procent för fortsatt NF-styre och endast 0,4 procent för anslutning till Frankrike. I staden Merzig bevakade den svenska truppen hämtningen av valurnorna medan folk sjöng Saarsången och heilrop hördes, ja även ”Die Strassen frei”, nazisternas Horst Wessel-sång och SA:s kampsång kunde höras. Ett kuriöst inslag var att ”status quo-linjen, dvs NF” ägnades en symbolisk begravning vid Merzigs soptipp, medan en musikkår spelade Finska rytteriets marsch! På den symboliska kistan låg den kommunistiska hammaren och skäran, vilket visade hur långt propagandakriget redan hade gått i de totalitära massideologiernas nya epok. Furiren Torsten Karlsson kunde inte undgå att dras med i jublet, folkstämningen och masshysterin och skrev: ”Vilken stämning! De göra riktiga glädjesprång, sjunga än intensivare än förut. Heil, Heil. Bara hakkors överallt. Bilarna är nästan överklädda och hästdragna vagnar smyckade med hakkorsfanor.”

På kvällen firades den tyska segern i Merzig med ett stort fackeltåg med SS, SA och Hitlerjugend i spetsen, men även med många civila deltagare. När fackeltåget passerade den svenska förläggningen på Poststrasse övergick sången i Heilrop och det tog en halvtimme innan tåget hade passerat. Torsten Karlsson tog intryck: ”(Sist kom en avdelning ur SA), stora kraftiga pojkar i stram givakt. Imponerande utan like.” 

Hitler tolkade valresultatet storpolitiskt som en tysk triumf, som gjorde att Frankrike nu inte kunde starta ett preventivkrig med hänvisning till Saar. Detta var något naziregimen hade fruktat och som hade vädrats en del i världspressen. Den militära sanningen var nämligen att Frankrike var militärt helt överlägset Tyskland vid denna tid. Hade man intervenerat och stoppat Hitlerregimen under de första åren 1933–35 hade den sannolikt fallit ihop som ett korthus. Detta hade dock krävt stöd från andra stormakter, vilket inte fanns. På fransk sida saknades dessutom i stort både viljan och förutseendet. Många bedömare vid denna tid trodde att Hitler skulle falla på eget grepp. Chansen fanns emellertid under Hitlers svaga första år, men efter Berlinolympiaden 1936 och den snabba militära upprustningen satt naziregimen säkrare i sadeln. (En reflexion: Hade Hitler störtats vid denna tid hade mänskligheten kanske besparats det andra världskriget, raskriget och dessa oändliga lidanden i historiens största krig, det andra världskriget.)

Hitler själv såg segern i Saar 1934–35 som en start för fortsatta krav på tyska folkgruppers återförening med riket, med våld om det behövdes. I sin regering vågade han nu tala öppet om krav på Lothringen, Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern med flera. Hans hunger hade vaknat och diktatorn såg västdemokratierna som svaga. Det bådade inte gott för framtiden. Vi som lever nu vet hur det gick.

Den brittiske generalen Brind, militär chef för NF-insatsen, var nöjd med resultatet och tackade särskilt den svenska truppen för att ha kylt ned spänningarna och för dess goda relationer med civilbefolkningen.

Efter detta korta inhopp i Europas affärer återvände den svenska NF-bataljonen stillsamt hem till Sverige och Stockholm för avrustning. På vägen hem passerades Wittenberg och dess rika Lutherminnen. Religiösa minnen blandades med tidens stigande spänningar och de svensk-tyska konnotationerna var många. Den brittiske generalen Brind, militär chef för NF-insatsen, var nöjd med resultatet och tackade särskilt den svenska truppen för att ha kylt ned spänningarna och för dess goda relationer med civilbefolkningen.

Den 16 mars 1935 förklarade Hitler att Tyskland skulle återinföra allmän värnplikt och bygga en armé på en halv miljon man, fem gånger fler än vad Versaillesfreden tillät. (Målet var 36 divisioner och 12 armékårsstaber). Det var en krigsförklaring mot segrarmakterna från 1919, men protesterna blev lama. Vägen mot ett nytt storkrig i Europa öppnades nu, men ledarna i Paris och London föredrog att blunda. USA hade dessutom vänt NF och Europa ryggen genom att inte gå med vid bildandet av Nationernas Förbund 1919. Sovjetunionen hade blivit medlem av NF 1933, men regimen under Stalins ledning lovade föga gott utan utvecklades i den totalitära massideologins tecken. Till sist skulle Hitler och Stalin mötas i sin gemensamma pakt den 22 augusti 1939, som banade väg för det andra världskriget då västmakterna till sist gick till krig för Polen.

Fortsättningen känner vi med krigsåren 1941–45 som innebar slutet för axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. USA och Sovjetunionen framträdde som de nya supermakterna under det kalla kriget. Efter 1945 bestämde sig USA dock för att stanna i Europa och ute i världen, inte minst när det kalla kriget formerades 1947–49. Det var en avgörande skillnad mot Versaillesfreden 1919 och det har bestående verkningar än idag.

Boken Saarbataljonen – Svenska fredssoldater i Hitlers skugga 1934–35 ger en relief åt vad som komma skulle. Det är även ett stycke okänd svensk militärhistoria. Den svenska Saar-bataljonen 1934–35 var förvisso en droppe i havet, men i varje droppe bor dock havet. Läs boken, det är den väl värd.

Publicerad i Respons 2018-2