Näringslivets tankesmedja, Timbro, bidrog aktivt till att Sverige hamnade i den svåra asylkrisen 2015, en kris med starkt negativa konsekvenser för svensk politik och samhällsliv. Det är i koncentrat den tes som Dagens Nyheters tidigare politiske chefredaktör, Svante Nycander, driver i boken Liberaler i asylkrisen (104 s., Dialogos Express).
Nycanders resonemang bygger på en tes han torgfört länge. Liberalismen i sin traditionella form har i hög grad kidnappats av nyliberaler, vilkas främsta bas utgörs av Timbro. Den traditionella liberalismen består enligt Nycander av fyra hörnpelare: sekularism, universalism, konstitutionalism och marknadsekonomi. Alla dessa värden är relaterade till vikten av en begränsad statsmakt. Det är dock inte samma sak som nyliberalernas minimala stat. Nycander betonar att liberalismen inte är någon enkel ideologi. Den är snarare kontraintuitiv, kontextuell och problematiserande.
Jag delar Nycanders kritik av nyliberalismen. Den är en radikal tankeströmning som erbjuder förföriskt enkla lösningar på svåra problem. Den utgår i hög grad från dogmer, där till exempel äganderätten ges en helt överordnad roll. Det är en lära som i princip bortser från konsekvensresonemang eller bortförklarar alla invändningar med att staten på något sätt är boven. Nycander menar att den nyliberala utopin förverkligad innebär en polis- och militärstat med begränsad insyn. Det är en stat som knappast är förenlig med bibehållen demokrati. Den nyliberala utopin skulle om den genomfördes i själva verket underminera de liberala värdena i samhället.
De nyliberala idéerna har haft en stark ställning hos Timbro. Näringslivets tankesmedja har också haft ett starkt inflytande hos de borgerliga ungdomsförbunden, inte minst Centerns, under en lång tid. Unga människor är särskilt mottagliga för radikala idéer som tonar ned erfarenhetens och komplexitetens betydelse. Nycanders liberalism är betydligt svårare att få grepp om. Den riskerar också att bli urvattnad. I stort sett samtliga svenska riksdagspartier, utom SD och V, kan betecknas som mer eller mindre liberala, enligt den bredare definitionen.
Nycander antyder även att näringslivet inte har mycket att vinna på att understödja det nyliberala budskapet. Näringslivet tjänar på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Starka fackföreningar skapar ordning på arbetsmarknaden och tillåter staten att hålla sig borta från regleringar.
Här tror jag han har fel. Ur näringslivets perspektiv har det knappast varit en felsatsning att satsa på nyliberalismen. Det har inte funnits någon risk att den nyliberala utopin skulle förverkligas fullt ut, med negativa effekter för samhället i stort. Däremot har de nyliberala idéerna stärkt näringslivets egen ställning i den reellt existerande politiska förhandlingsverkligheten.
Den främsta motkraften till nyliberalismen har i praktiken varit rena realpolitiska hänsynstaganden.
Problemet ur borgerlighetens synpunkt är inte heller att näringslivet gör vad det kan för att främja sina intressen. Problemet är ensidigheten, att det funnits så få alternativa idécentra. Detta beror inte minst på att socialdemokratin framgångsrikt övertagit eller försvagat klassiskt konservativa bastioner som kyrkan, militären och universiteten. De borgerliga partierna, som centralt befolkas av karriärister med PR som främsta alternativa arbetsmarknad, har utgjort ett lätt byte för näringslivsintressena. Den främsta motkraften till nyliberalismen har i praktiken varit rena realpolitiska hänsynstaganden.
Hur hänger detta då ihop med den förda migrationspolitiken och asylkrisen 2015? I en debattartikel i Dagens Nyheter den 12 december 2014 gick företrädare för de borgerliga ungdoms- och studentförbunden (utom KD), tillsammans med företrädare för borgerliga tankesmedjor ut och försvarade de öppna gränserna. Det var inte immigrationen som skulle regleras utan svensk arbets- och bostadsmarknad som skulle avregleras. Nycander hävdar att författarna ”självklart” insåg att fri global migration är en illusion och att det egentliga motivet handlade om att montera ned välfärdsstaten. Han skjuter speciellt in sig på debattörerna Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg som utpekas som hjärnorna bakom artikeln. Jag tror Nycander tillskriver nyliberalerna alltför stor listighet här. De ser helt enkelt fri rörlighet som ett egenvärde. Konsekvensanalysen är underordnad. De har också varit helt öppna med att de både vill avveckla välfärdsstaten och ha fri invandring.
I sammanhanget bör det inflikas att långt ifrån alla nyliberaler eller libertarianer är för fri invandring. Några har tolkat de nyliberala axiomen annorlunda. De som haft en position i samhällsdebatten har dock ofta varit förespråkare för fri invandring.
I grunden tror jag dock att Nycander överskattar nyliberalismens inflytande över asylpolitiken. Nyliberalismen är bara en gren på det stora träd av extrem individualism och emotionalism som vuxit sig allt starkare i Sverige, inte minst pådrivet av medierna, sedan 1970-talet. Förenklingar, slagord, känslor och PR har givits ett allt större inflytande i politiken på bekostnad av långsiktighet, analys och verklighetsförankring. De etablerade partierna har allt färre egna rötter ute i samhället.
Asylkrisen var en följd av bristande konsekvensanalys. Idén att fri, eller nästan fri, invandring skulle leda till välfärdstatens avvecklande kan också på goda grunder ifrågasättas. Regeringen Reinfeldt ville inte avreglera arbets- och bostadsmarknaderna.
Att radikala idéer fått en sådan dominans beror på att de är enkla att ta till sig. Sverige lider generellt av ett intellektuellt underskott till följd av att radikaler tillsammans med teknokratin – arbetsmarknadens parter – dominerat debatten så länge. Folkrörelserna utgör inte heller längre någon stark motvikt. Liberalismens kris är även konservatismens och socialdemokratins. Denna förenklande och institutionaliserade radikalism har i dag, logiskt nog, mött sin främste utmanare i högerpopulismen – en idéströmning som ofta håller sig med ännu enklare svar på de svåra frågorna.
