Nytt universitetsförlag i Stockholm – Ett samtal om öppenhet och kvalitetsgaranti

I förra numret av Respons (6/2012) uppmanades universiteten att ta fastare grepp om sin publicering av avhandlingar och andra vetenskapliga skrifter som ett sätt att bättre fullgöra högskolans tredje uppgift, den att sprida forskningsresultat till omvärlden. Det visar sig att aktiviteter i den riktning vi efterlyste pågår på flera håll, exempelvis Lund, Göteborg, Södertörn, kanske i en eller annan form på de flesta högskolor. I Stockholm beslöt man strax före jul att inrätta ett nytt universitetsförlag med namnet Stockholm University Press. Härmed tas ett stort steg framåt, säger prorektor Lena Gerholm. En samlad förlagsverksamhet ökar tillgängligheten och spridningen av den forskning som sker och stärker därmed allmänhetens förtroende för universitetet.

Den förnyade förlagsverksamheten läggs i universitetsbiblioteket. Respons har därför talat med överbibliotekarien Wilhelm Widmark, kommunikationschefen Birgitta Hellmark Lindgren och forskarkoordinatorn Thomas Neidenmark om förlagsplanerna.

Vid universitetet har sedan flera år funnits två förlag, dels det självständiga, kommersiellt inriktade Stockholms universitets förlag med ursprung i Lärarhögskolans förlag, dels Acta Universitatis Stockholmiensis som legat inom biblioteket. I AUS har samlats de trettio skriftserier, ”acta”, som ges ut av universitetets olika institutioner. Efter utredning har rektor nu beslutat att lägga ned det kommersiella förlaget och samtidigt rycka upp acta-utgivningen.

”Den höll på att falla ihop”, säger Wilhelm Widmark. ”Nu har vi redan gjort oss av med hela lagret av tryckta publikationer, som legat hos en distributör på Gotland. Vi går över till digital publicering och kapar därmed kostnaderna, samtidigt som vi tar över marknadsföringen i egen regi. Om någon vill ha en titel i tryckt form kan den beställas som print-on-demand till självkostnadspris.”

Ledningen fann det orimligt att driva två förlag inom universitetet. Ännu har man dock inte tagit ställning till hur den förnyade verksamheten skall organiseras mer i detalj. En projektgrupp ledd av Emi-Simone Zawall skall lägga förslag om detta under senvåren.

Uppgiften är att skapa en ny, tydlig organisation. Vem som skall bli förlagschef för det nya förlaget och därmed ansvarig för utgivningsbesluten är en av de olösta frågorna. Övergripande ansvarig blir överbibliotekarien men någon förlagschef skall man antagligen inte ha. Hur utgivningsbesluten kommer att fattas är därför också något som utreds. Inte heller är det ännu klart vilken allmän inriktning förlaget skall ha.

Men vad menar de då med att ’formandet av Stockholm University Press innebär […] att en ny modell för kvalitetssäkring av universitetets utgivning tas fram’, som det framhålls i ett pressmeddelande? Vem ansvarar för den säkringen?

Klart är dock att open access, fri digital tillgänglighet på nätet enligt Berlindeklarationen 2003, skall vara förlagets grundläggande utgivningsform. Detta är naturligt och nödvändigt, eftersom de flesta stora forskningsfinansiärer begär att resultaten skall publiceras på detta sätt för att ge anslag.

”Open access-publicering ses för närvarande som ett hot mot traditionell förlagsverksamhet”, säger Thomas Neidenmark. ”Men vi är på väg mot en verksamhet som styrs av forskarna och deras finansiärer, inte av förlagen. Därför måste det skapas en smidig infrastruktur för open access.” Som koordinator är han starkt engagerad i detta arbete och därmed i skapandet av det nya universitetsförlaget.

Åter till frågan om utgivningsbesluten. Dessa kommer alltså i huvudsak att fattas av forskarna/författarna själva och deras finansiärer men med den modifikationen att utgivningen i de olika actaserierna också på något sätt skall bestämmas av de serieansvariga. Publiceringen av doktorsavhandlingar avgörs som hittills av dem som släpper fram dessa till disputation. Där gäller för övrigt fortfarande krav på tryckning, i fyrtio exemplar.

Skall Stockholm University Press då bara bli en rangerbangård för utgivningar som vinkas av från helt andra anhalter på universitetets territorium? Bibliotekschefen och hans medarbetare grinar illa inför min fräna formulering. Men vad menar de då med att ”formandet av Stockholm University Press innebär […] att en ny modell för kvalitetssäkring av universitetets utgivning tas fram”, som det framhålls i ett pressmeddelande? Vem ansvarar för den säkringen?

Thomas Neidenmark hänvisar till det arbete för kvalitetskontroll av open access-publicering som inletts i samverkan mellan universiteten i Lund, Göteborg, Uppsala, Linköping och Stockholm och går under beteckningen ”Towards quality controlled monographs in Sweden: exploring the possibilities for a consortium approach”. Kvalitetssäkring behöver inte ske i en hierarkisk ordning.

En viktig fråga är också hur lanseringen av utgivningen skall bli bättre i det nya förlaget än i den nuvarande organisationen. Planerna går i riktning mot att starkt utveckla presentationen av titlarna på bibliotekets hemsida. Det kan också bli fråga om digitala annonser på Facebook och liknande platser. Men når man då inte bara dem som redan i stort sett känner till att utgivningen finns? Hur ska kännedomen spridas till intresserade men icke specialiserade läsare? Måste man inte också gå ut i allmänna fora, vare sig dessa är digitala eller tryckta?

Under samtalets gång blir det klart att förläggandet av ett universitets textproduktion är en synnerligen grannlaga uppgift. Många aktörer är inblandade och de har alla legitima skäl för inflytande. Ett universitetsförlag som vill fylla sin uppgift väl kan inte agera med bara sitt eget intresse för ögonen – om det ens kan sägas ha något eget intresse. Verksamheten är i grunden inte kommersiell, fast delar av den möjligen kan bli det. Den är en tjänst åt universitetet som helhet.

Bangårdsmetaforen bör antagligen befrias från sina negativa konnotationer. En fungerande växlingsyta är ju i själva verket en nödvändig och finkalibrerad anläggning av central betydelse för komplicerad kommunikation. Den bör ses med respekt.

Högskolans tredje uppgift sammanfattar ett allmänintresse som är knutet till universitetens betydelse för samhällsutvecklingen och deras finansiering med skattemedel. Visserligen kunde uppdraget ses som en ”ofinansierad reform” när det infördes i högskolelagen 1977. I dag kan universiteten inte undandra sig ansvaret för att fullgöra uppgiften utan måste ta på sig kostnaderna för att bredare än som i allmänhet skett bekantgöra de skrifter som blivit resultat av kärnverksamheterna forskning och utbildning, understryker Lena Gerholm. Forskningen skall göras känd och tillgänglig.

Publicerad i Respons 2013-1