Nyttig hemläxa för den som vill förstå globala konflikter

Den 18 april 1997 överlämnar den svenske diplomaten och förhandlaren Rolf Ekéus (född 1935) sin sista rapport för United Nations Special Commissions (UNSCOM) räkning till FN:s säkerhetsråd i New York. Förutom att påminna om uppdragets bakgrund – att nedrusta och säkerställa att Irak inte kunde återuppta sin produktion av massförstörelsevapen enligt Säkerhetsrådets resolution 687 (1991) – kunde Ekéus konstatera att Irak inte längre utgjorde en nation med tillgång till kemiska, biologiska eller nukleära vapen.

UNSCOM hade tillkommit mot bakgrund av Iraks invasion av Kuwait vintern 1990 och det efterföljande FN-sanktionerade kriget mot Irak. Detta krig slutade med Kuwaits befrielse men samtidigt fick Saddam Hussein behålla makten. För att garantera att Irak förstörde sina massförstörelsevapen samt att nya inte införskaffades eller tillverkades, etablerades en särskild FN-operation. Denna fick namnet UNSCOM och kom att lyda direkt under Säkerhetsrådet och som dess första chef utsågs svensken Rolf Ekéus. Han hade tidigare arbetat med internationella frågor rörande nedrustning, bland annat i Genève, och var som klippt och skuren för uppdraget.

Boken Mellan två krig – Saddams fall och IS födelse ger en detaljerad skildring av UNSCOM:s historia och verksamhet i Irak. Samtidigt ger den också en initierad inblick i den internationella politikens verklighet. Ekéus är mycket tydlig med sin egen position när det gäller det första och andra kriget mot Irak. Medan det första kriget 1991 var sanktionerat av FN och därmed legitimt, var invasionen och det andra kriget mot Irak 2003 illegitimt. Medan det första var nödvändigt, var förevändningar för det andra kriget baserat på osäkra eller direkt felaktiga grunder. Det senare startades enligt Ekéus framför allt på grund av amerikanska och brittiska intressen, snarare än på fakta i målet. Som han hade konstaterat redan 1997 hade Irak inte längre några massförstörelsevapen och den irakiska militären hade inte heller någon kapacitet att bygga upp några sådana, något som både USA och Storbritannien hävdade. Även om konsekvenserna av invasionen 2003 är svåra att fastställa är det uppenbart att det andra kriget ledde till en omfattande destabilisering av hela Mellanöstern och till en framväxande sekterism som baserade sitt styre på våld. Den yttersta konsekvensen av denna politik är enligt Ekéus analys uppkomsten av den Islamiska staten.

Även om konsekvenserna av invasionen 2003 är svåra att fastställa är det uppenbart att det andra kriget ledde till en omfattande destabilisering av hela Mellanöstern och till en framväxande sekterism som baserade sitt styre på våld.

Bitvis är Ekéus sammanställning av UNSCOM:s verksamhet och historia torr och detaljnivån är ibland något tröttande, men för den som kan bortse från dessa randanmärkningar ger boken en värdefull inblick i både diplomati och internationell Mellanösternpolitik. På samma sätt som boken är lärorik och intressant är den också en deprimerande påminnelse om hur svårt det är att skapa internationell fred och samarbete. Inte nog med att Irak och dess ledare gjorde allt för att försvåra och förhindra UNSCOM:s operationer i Irak – lögn, hot och korruption är bara några av de faktiska problem som Ekéus och hans medarbetare brottades med under operationen – så är det även uppenbart att UNSCOM inte alltid hade stöd inom FN och dess medlemsländer.

Det första problemet som Ekéus var tvungen att lösa när han tillträdde som chef var sålunda att säkerställa att operationen hade en tillräcklig ekonomi; UNSCOM hade nämligen inte fått någon budget knuten till sitt uppdrag. Som en naiv läsare med tilltro till det internationella systemet är det med fasa jag läser de första kapitlen som bland annat handlar om hur Ekéus måste kämpa med att få tillgång till kontorsytor och möbler för sin personal. I det initiala skedet, men också under hela operationen, är det uppenbart att Ekéus kunskaper och lämplighet som diplomat ofta ställs på sin spets. Arbetsbördan är omfattande och Ekéus och hans närmaste medarbetare pendlar rutinmässigt mellan New York, Irak och en mängd andra länder som Ryssland och Storbritannien. På grund av de globala tidsskillnaderna är Ekéus ständigt nåbar via telefon och mötestiderna är ofta förlagda till sena kvällar och nätter eller tidiga morgnar.

Situationen i Irak var inte på något sätt bättre och personalen för UNSCOM mötte ofta hot och risken för våld var många gånger överhängande. Till sin hjälp i arbetet med att övervaka och säkerställa att Irak dels nedmonterar och förstör sina massförstörelsevapen, dels avvecklar sin kapacitet att kunna återskapa sitt vapenprogram, knyter Ekéus några av världens främsta experter på kemiska, biologiska och nukleära vapen till UNSCOM. Experterna utgör den vetenskapliga basen för uppdraget och det är med hjälp av deras kompetens och säkerhet som UNSCOM kommer att kunna utföra sitt uppdrag. Till ytterligare hjälp har Ekéus även ett antal högtflygande spionplan som kan ta bilder på anläggningar och dokumentera eventuella oförutsedda förflyttningar av materiel.

Detta arbete är mödosamt och många gånger ställs Ekéus och hans medarbetare inför stora uppoffringar. Irak vill påvisa att de har uppfyllt FN:s krav och på så sätt få lättnader i de sanktioner som har införts mot landet, för att kunna köpa mat och medicin till sin befolkning, medan andra länder (speciellt USA) inte vill att sanktionerna upphör. För Ekéus blir detta ett etiskt dilemma, eftersom han dels vill vara säker på att Iraks vapenkapacitet verkligen är förstörd och kontrollerad när det gäller massförstörelsevapen, dels inte vill utsätta den irakiska befolkningen för onödigt lidande.

Även på denna punkt är det nedslående resultatet att varken Irak eller USA tycks vara speciellt mån om befolkningens välmående. Som ett resultat av sanktionerna – men också av Iraks långa krigsföring med Iran mellan åren 1980–1988 och det första Gulfkriget – bryter landets infrastruktur och sociala skyddsnät samman. Även detta är en avgörande förklaring till flera av dagens problem med våld, korruption och sekterism. På många sätt kan dessa faktorer ses som pådrivande och försvårande när det gäller att upprätta en stabil demokrati i Irak, men också i stora delar av dagens Mellanöstern.

Att Iraks ledning indikerar att de också har uppfattat de våldsbejakande tolkningarna av islam som ett potentiellt problem – något som de rapporterar till Ekéus under hans uppdrag – kom bort i resonemangen och argumentationen när det var tid att övertyga världen om att det var nödvändigt att anfalla och slutligen invadera Irak 2003.

I all sin komplexitet kan Ekéus bokslut över UNSCOM läsas som en sorglig förhistoria till dagens problem och motsättningar som finns i världen. Iraks ovilja att samarbeta och förkärlek för lögn motsvaras av västmakternas betoning av sina egna intressen och roll i den internationella storpolitiken. Även inrikespolitiska frågor påverkar och ligger till grund för utrikespolitiska beslut, något som inte minst märks inom den amerikanska administrationen som måste förhålla sig till det faktum att 11 september 2001 hade skapat en inhemsk vilja att hämnas. Någon och något land måste straffas för det som hade drabbat USA. Att Iraks ledning indikerar att de också har uppfattat de våldsbejakande tolkningarna av islam som ett potentiellt problem – något som de rapporterar till Ekéus under hans uppdrag – kom bort i resonemangen och argumentationen när det var tid att övertyga världen om att det var nödvändigt att anfalla och slutligen invadera Irak 2003.

I allt detta mörker kan Ekéus bok dock läsas som ett envist och enträget försvar för FN-systemet och behovet av att nationer samarbetar för att lösa internationella kriser och konflikter. Utan ett sådant genuint samarbete finns det tyvärr få möjligheter att lösa dagens utmaningar. Ur detta perspektiv är Ekéus något träiga framställning en nödvändig och nyttig hemläxa för alla som vill förstå globala konflikter och vad som driver på motsättningar liksom lösningar.

Publicerad i Respons 2019-1