Observerade könsskillnader har systematiskt överdrivits

Få föreställningar engagerar och upprör så mycket som de som handlar om skillnader mellan kvinnor och män. Varför är män överrepresenterade när det gäller vålds- och sexualbrott? Hur kommer det sig att fler kvinnor än män arbetar inom omvårdande yrken? En konfliktlinje i debatten gäller vilken betydelse som biologiska förklaringar ska tillskrivas. Inom det område som kallas evolutionspsykologi, studiet av evolutionära orsaker till sociala beteendemönster och mentala förmågor, har tonvikten legat på kraften i det så kallade sexuella urvalet. I Människans härkomst och könsurvalet (1871) utvecklar Charles Darwin ett begrepp om en urvalsprincip som verkar parallellt med det naturliga urvalet. Hans minutiösa observationer av olika arter ledde fram till en slutsats som vid första anblick verkade paradoxal: många arter tycks utveckla egenskaper som strider mot det naturliga urvalets princip. Paradexemplet är påfågelhannarnas stjärtfjädrar. Dessa gör inte bara hannarna långsammare och klumpigare, de kräver också energi och försämrar deras förmåga att försvara sig mot fiender. Darwins tes var att denna egenskap utvecklats och förs vidare för att den har en annan viktig fördel: de gör bärarna attraktivare i konkurrensen om parningstillfällen med honor.

Under 1900-talet publicerades studier av två forskare som kom att bli världsberömda för hur de utvecklade Darwins teori. Den första genomfördes under ledning av den brittiske genetikern Angus J. Bateman och fokuserade på bananflugors reproduktion. I studien, som publicerades 1948, fastslogs att hannar är predisponerade att försöka para sig med så många honor som möjligt, medan honor är selektiva i sina partnerval. Denna slutsats bekräftades och vidareutvecklades i en studie 1972 av den amerikanske evolutionsbiologen Robert Trivers. Han menade att honor tenderar att vara selektiva i partnerval, eftersom den relativa ”investeringen” är så mycket större än för hannar. Medan hannens investering ofta begränsar sig till parningstillfället, ska honan bära, föda och i många fall försörja och skydda avkomman tills den klarar sig själv.

Dessa studier blev mycket inflytelserika, inte bara i forskarsamhället, utan även i den populärvetenskapliga debatten. Detta gällde inte minst det som den amerikanske filosofen David J. Buller kallar ”det evolutionspsykologiska paradigmet”. Genom en uppsjö böcker, inte sällan välskrivna och medryckande, utvecklades idén om att det sexuella urvalet har verkat på så radikalt olika sätt att mäns och kvinnors hjärnor blivit till två naturer.

Denna typ av teorier gick naturligtvis på tvärs mot den parallellt framväxande genusvetenskapen. Idén om genus vilar ju på att könade identiteter och beteendemönster konstrueras och formas av samhälleliga maktrelationer. Till en början tog sig konflikten i mångt och mycket uttryck som polarisering. Få forskare hade, till följd av vetenskaplig specialisering, tillräckligt breda kunskaper för att bidra till en verkligt tvärvetenskaplig teori- och metodutveckling. Men under de senaste decennierna har allt fler feministiska teoretiker, inte sällan med en bakgrund i naturvetenskapligt dominerade forskningsområden, formulerat en välgrundad kritik av idén om ”könade hjärnor”.

Den australiska psykologiprofessorn och författaren Cordelia Fine tillhör denna sistnämnda kategori. I sin senaste bok, som föreligger på svenska med titeln Testosteron Rex – Myten om våra könade hjärnor, fortsätter hon på samma spår. Huvudfrågan är om det verkligen stämmer att skillnaderna mellan kvinnor och män är så stora att vi kan tala om könade hjärnor? Fines svar är ett eftertryckligt nej.

Varför? En anledning är att denna teori bygger på en missvisande föreställning om hur evolutionen fungerar. Varken det naturliga eller det sexuella urvalet gynnar likriktning inom en population. Det viktiga är att ha egenskaper som gör det möjligt att konkurrera och evolutionen tenderar att ge upphov till en variation av egenskaper inom populationen. Dessutom präglas många arter av beteendemässig flexibilitet. Individer kan ta till en repertoar av olika strategier.

Fine lyfter själv fram en uppmärksammad studie om horndyveln för att tydliggöra denna poäng. Studien visar att hannar strider mot varandra för att komma nära öppningen till de gångar där honorna uppehåller sig. I denna kamp gynnas naturligtvis de hannar som är störst, starkast och aggressivast. Men det finns också en annan, fungerande strategi. Mindre hannar, som inte skulle ha en chans i dessa strider kan, om de är smarta nog, söka sig bort från stridens hetta och leta upp sidoingångar, där de kan para sig med honor medan de stora hannarna slåss vid huvudöppningen. Dessa kryps beteendemässiga flexibilitet är förstås ingenting i jämförelse med människors. Men om vi inser att insekter, fiskar och fåglar visar prov på komplexa reproduktiva strategier, kan vi kanske undvika förenklade perspektiv på mänsklig sexualitet.

Variationen inom respektive könskategori är så stor att slutsatsen om en kvinnlig och manlig natur helt enkelt inte håller streck.

Detta för oss vidare till ett annat problem med teorin om könade hjärnor: den bygger enligt Fine på systematiska överdrifter av empiriskt observerade könsskillnader. Om vi ska kunna tala om könade hjärnor bör de observerade könsskillnaderna vara systematiskt samlade i två olika kluster, men empiriska studier visar snarare på en systematisk överlappning. Variationen inom respektive könskategori är så stor att slutsatsen om en kvinnlig och manlig natur helt enkelt inte håller streck. Vidare har det visat sig svårt att replikera inflytelserika studier, såsom Batemans, det vill säga upprepas av andra forskare och leda fram till likartade resultat. Ytterligare ett problem är publiceringsbias. I en särskilt intressant passage i boken argumenterar Fine för att det stöd för könsskillnader som kommit fram i vetenskapliga publikationer i stort beror på att vetenskapliga tidskrifter i mycket högre utsträckning publicerar studier som uppvisar könskillnader än sådana som inte uppvisar några. När uttolkare ska sammanfatta forskningsläget gör man det alltså utifrån ett i grunden skevt och missvisande material.

Sist men inte minst är idén om könade hjärnor ett barn av en för långt driven vetenskaplig arbetsdelning. Fine menar att neurovetenskapliga forskare i både teorier och utformning av experiment tenderar att skala bort allt det som gör människor mänskliga. Detta är särskilt problematiskt med tanke på att senare decenniers forskning har visat att observationer, tolkningar och slutsatser är starkt beroende av kultur och social kontext. Det har exempelvis hävdats att män är mindre oroligt lagda än kvinnor. Detta har grundats i empiriska studier som visar att män upplever sin omgivning och framtid som mindre riskfylld än vad kvinnor gör. Men dessa studier var genomförda i en viss kontext och omfattade avgränsade kategorier: vita amerikanska män och kvinnor. När en liknande studie genomfördes i Sverige visade det sig att män och kvinnor har snarlika uppfattningar om risker. Samtidigt visade den på en ”vit effekt”: människor med utländsk härkomst upplever större risk än infödda svenskar. Varför? I USA är livschanserna för vita kvinnor sämre än för vita män. I Sverige är livschanserna för vita män och kvinnor likartade, medan personer med utländsk härkomst löper högre risk att drabbas av social utsatthet och diskriminering.

En springande punkt i Fines bok är att nyansera bilden av könshormonet testosteron. Enligt det paradigm hon angriper – Testosteron Rex – påstås ofta att det är nivåer av testosteron som förklarar könsskillnader. Men det är inte så enkelt som att könshormon orsakar vissa beteenden. Snarare är det situationer som ger upphov till förändringar av testosteronnivåer; högre nivåer kan till stor del bero på att män handlar under andra förutsättningar än kvinnor. Detta blir än mer komplext om vi tar med sociala normer och förväntningar i beräkningarna. Socialpsykologisk forskning, exempelvis kring det som på engelska kallas ”stereotype threat”, visar att skilda synsätt och förväntningar på vad som är normalt och passande för kvinnor respektive män har en stark inverkan på våra beteendemönster. Eftersom könsöverskridande beteendemönster tenderar att bestraffas socialt, anpassar vi oss ofta efter normer och förväntningar.

Enligt det paradigm hon angriper – Testosteron Rex – påstås ofta att det är nivåer av testosteron som förklarar könsskillnader.

Fines bok är stark på flera punkter. Den är välskriven, humoristisk och pedagogisk. Tonen är populärvetenskaplig och tillgänglig. I bästa fall väcker detta ett intresse hos läsare att ytterligare fördjupa sig i dessa forskningsområden. Vidare erbjuder den på ett förvånansvärt lättillgängligt sätt viktiga insikter om den statistiska djungel som lekmän gärna håller sig på avstånd ifrån. Den som på allvar vill förstå och bedöma forskning om skillnader mellan olika grupper behöver åtminstone grundläggande kunskaper om sådant som effektstorlekar. Sist men inte minst är Fines bok en skarp kritik mot forskningsområden som på vissa håll har alldeles för bråttom att slå på stora trumman och konstatera hur kvinnor och män är funtade. Fine visar hur denna typ av forskning alltid rör sig i gråzonen mellan vetenskaplig nyfikenhet och ideologi. Hon menar att idéer som den om våra könade hjärnor är så populära just för att de legitimerar en rådande ordning:

Testosteron Rex lägger implicit skulden på kvinnorna för deras lägre lön och status och drar därmed uppmärksamheten bort från den ostyriga legering av könskodade influenser – normer, trosföreställningar, belöningar, ojämlikheter, erfarenheter och låt oss inte glömma bort bestraffningar från dem som vill skydda sitt gebit från utbölingar med lägre status – som gör att avvägningen mellan kostnad och vinst blir så olika för män och kvinnor.

Men det är något av en besvikelse att Fine stannar vid denna kritik. För i boken skymtar flera idéer som skulle kunna fungera som utgångspunkt för en egen modell för hur det biologiska, psykologiska och sociala samspelar. Vidare varvas hejvilt exempel från forskarvärlden och oseriösa spekulationer från exempelvis affärspress. Här skulle jag vilja se en diskussion om relationen mellan forskarsamhället och de populärkulturella uttolkarna. Ligger problemet hos forskarvärlden eller de pseudovetenskapliga försöken att klä svagt underbyggda idéer i vetenskaplig skrud? I en tid då den vetenskapliga kunskapen ifrågasätts och undergrävs på bred front är det viktigt att vi lär oss skilja seriös forskning från kvacksalveri.

Publicerad i Respons 2018-4