Offerskapande utesluter inte att människor faktiskt också är offer

Something is rotten in the state of Sweden. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta Mats Alvessons senaste bok Extra allt! – När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka. I elva kapitel går han igenom destruktiva drivkrafter som återfinns inom offentlig och privat byråkrati, professioner och yrken. Dessa drivkrafter eller ”mekanismer” tar sig olika uttryck och Alvesson samlar dem under det han kallar de 8 A-lagarna och som på olika sätt samverkar och tenderar att förstärka varandra. A-lagarna är inspirerade av och ett komplement till Parkinsons P-lagar som rör byråkratins ständiga expansion. A-lagarna står i första hand för Alltomspännande eller Absurditet, men Alvesson menar att läsaren kan hålla deras innehåll öppet för andra idéer.

De teoretiska ansatserna hämtar Alvesson från Risksamhället (Ulrich Beck), som definieras som resultatet av teknologisk utveckling och allmän försiktighet, vilket lder till riskaversion som ”medför en hel del risker för noja med mera”, och Jürgen Habermas uppdelning i systemvärlden och livsvärlden. Systemvärlden karaktäriseras av ” formaliserade strukturer, lagar, organisationer, pengar och makt”. Den är alltså formell till sin karaktär och inom den ingår lagar, byråkratin, näringslivet och politik. Livsvärlden är den personliga väv som utgörs av mänskliga informella relationer och i denna ryms ”mänsklig gemenskap, språklig kommunikation, tradition, tillit och kultur”. Alvesson ser en tendens att dessa sfärer alltmer tränger in i varandra och framför allt systemvärlden i livsvärlden. Ett sådant exempel kan vara människors ökade beroende av olika former av experter i stället för att förlita sig på de sina.

Exempel på en A-lag är Lagen om skärpt lagstiftning. Myndigheter tenderar att försöka lösa problem med fler och alltmer komplicerade lagar och regelverk som inte behöver innebära en förändring av en bristfällig verksamhet på djupet. En annan A-lag är Lagen om offer-hierarki som går ut på att människor sorteras i fack efter identitet (kön, klass, sexualorientering, etnicitet, ålder). De konkurrerar om att befinna sig högt i offerhierarkin för att inskaffa sig uppmärksamhet, en rad resurser och maktpositioner, men strävar också efter att utesluta andra grupper från att kunna identifieras som potentiella offer. Offer-hierarkiserande kan ibland fungera som en härskarteknik. Som Alvesson pekar på kolliderar vissa offerkategorier med varandra och det blir svårt att ta ställning för vem som är mest utsatt. En annan negativ effekt är att vissa försök att förstärka jämlikhet genom ett offerperspektiv kan leda till könssegregerade effekter – män och kvinnor undviker att vara tillsammans. Detta kan missgynna jämställdheten, eftersom kvinnor kan uteslutas från just de arenor och kontaktnät som de jobbat så hårt för att ingå i, eftersom män och kvinnor hyser en ömsesidig rädsla för varandra.

Tätt sammanvävd med offerhierarkin är Lagen om hjälpsamhetens stjälpsamhet. Alvesson tycker sig skönja en tendens till att man skapar hjälplösa människor genom de åtgärder och förväntningar som finns: ”Tillgången på hjälpsamhet föder sin egen efterfrågan och leder till ett extremt behov av detsamma. Ett odlande av en känsla av att vara ett offer är här viktigt.” Han tar bland annat upp ett slags curlande för upplevelsen av stress hos elever, studenter, doktorander och yrkesverksamma, en allt ökande diagnostisering och stigande sjukskrivningstal. I samband med detta finns en uppsjö av människoförbättrande yrken som skapats för att bemöta dessa åkommor, Dessa yrken ryms inom begreppet teragoger, en neologism som slår ihop pedagoger och terapeuter; här återfinns coacher, experter, hälsogurus och liknande. Författaren menar att det finns en risk att man skapar dessa problem genom att uppmuntra en ökad känslighet hos individer, ett slags ”offergörande” och därmed ett ökat beroende av experter. Alvesson hävdar att alla unga som utsatts för människoförbättrare inte visar tecken på att vara mer välfungerande och harmoniska, snarare tvärtom.

Alvesson ser en tendens att dessa sfärer alltmer tränger in i varandra och framför allt systemvärlden i livsvärlden. Ett sådant exempel kan vara människors ökade beroende av olika former av experter i stället för att förlita sig på de sina.

Ett ganska träffande exempel är de olika värdegrunder som myndigheter, kommuner och företagare upprättar och att kontrollinstanser, till exempel skolinspektionen, mer intresserar sig för regelverken och rutinerna än det som de facto sker i verksamheten. Alvesson anför en socialtjänst som fått 25 anmärkningar och som kommande år stod utan klander. Hur var detta möjligt? Hade man omorganiserat arbetet i grunden? Nej, man hade skrivit fram 25 nya rutiner. Att alltmer fokus ligger på att leva upp till styrdokument, regelverk och värdegrunder gör att arbetet i själva kärnverksamheten blir lidande. De anställda kan ofta inte möta just de patienter/grupper/elever på det sätt som de önskar eller borde. Och nog kan en och en annan gripa efter bettskenan när man sitter framför tv:n och nyheterna rapporterar om en allvarlig händelse som lett till allvarlig skada eller till och med dödsfall och den intervjuade tjänstepersonen svarar: ”Vi ska se över våra rutiner.”

Lagen om ballongsamhället och Lagen om Ikaroseffekten är tätt sammanvävda och går ut på att metaforen om ett pyramidformat samhälle har ersatts av ett ballongformat; det har vuxit fram en stor medelklass som trängs i samhällets mitt och som sysslar med symbolverksamhet och där administrativt arbete och teragoger dominerar. Drivkraften är att hela tiden överträffa de andra grupperna. Meningen ”vi måste höja statusen för…” är karaktäristisk. I konkurrensen om status ökar trycket på legitimering, certifiering, studier på högskola och gymnasium, symboliska uppgraderingar inom de senare – yrkesutbildningar förläggs till universitet. Högskolor görs om till universitet utan någon egentlig förändring av verksamheten. Till detta hör också titelinflation. Alvesson nämner till exempel 47 olika ord för säljare som låter bättre än…säljare!).

Alvesson ser flera problem med detta. Det ger upphov till skenutbildning. Människor besitter inte de kunskaper som diplomet eller legitimeringen utlovar, eftersom kraven på de högre utbildningarna blir allt lägre. Det blir också ett nollsummespel; ju fler som ingår i en grupp, desto mindre prestigefull och statusfylld blir den, och om en grupp ”blåser upp sig” måste de andra följa efter. En ytterligare effekt av detta är att genom att sikta för högt riskerar man att bränna vingarna (Ikaros). Ambitionen att Sverige ska ha världens bästa skola har lett till att man brutit ner en någorlunda välfungerande skola. För Alvesson finns det en diskrepans mellan teori och verklighet, mål och realitet, och detta kommer ofta tillbaka som en bumerang i ansiktet på dem som försöker upprätthålla de grandiosa föreställningarna. Teorier, vackra värdegrunder, åtgärdsplaner, legitimering av/utbildning för allt fler yrken, skönmålar en verklighet som inte lika lätt låter sig fångas i liknande termer.

Det finns även en hög igenkänning när Alvesson kritiserar det slags katekestyranni som utgörs av de värdegrunder som offentliga organisationer spyr ur sig och som alla anställda måste bekänna sig till utan att riktigt förstå hur de skall tillämpas praktiskt.

Igenkänningsfaktorn i Alvessons olika exempel och lagar är stundtals hög, inte minst när det gäller hans kritik av att allt fler yrkesområden kräver utbildning, att legitimation och diplom inte alltid motsvarar det man ger sken av att de skall innehålla, att verksamheter allt mindre ägnar sig åt kärnverksamheten, titelinflationen och expansion av meningslösa jobb. Man kan också tillägga att genom att öka kraven på teoretisk utbildning exkluderas ett stort antal individer som hade kunnat arbeta – de klarar inte utbildningen, men hade fixat jobbet. Att inte kunna reproducera eliter värda namnet, genom sämre utbildningar, liksom de lägre samhällsskiktens svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Om personer med diplom inte besitter de kunskaper som de utlovar (Alvesson exemplifierar bland annat med lärarutbildningen) kan det innebära att de inte förmår axla det ansvar som åligger dem senare i yrkeslivet. För den andra ändan av den sociala hierarkin gäller att det blir problem på ett personligt och ett samhälleligt plan om en stor grupp människor slås ut. Det finns även en hög igenkänning när Alvesson kritiserar det slags katekestyranni som utgörs av de värdegrunder som offentliga organisationer spyr ur sig och som alla anställda måste bekänna sig till utan att riktigt förstå hur de skall tillämpas praktiskt. Skolinspektionens och andra myndigheters kontroller framstår ibland som de nya husförhören. Att kunskaper i texten ges företräde framför det faktiska levernet är även det en viktig poäng.

Men boken är spretig och upplevs mer som en sammanställning av allt Alvesson irriterar sig på – ibland med rätta – i det svenska samhället. Försöket att inordna exemplen under olika lagar fungerar inte helt och hållet; det blir bitvis mantra för en enda tes, att det man eftersträvar lätt slår över till sin motsats, det Alvesson kallar ”upplösningens dialektik”. En annan invändning är att mycket av Alvessons analys ofta stannar på en diskursiv nivå. Offerhierarkin och statuseftersträvan exemplifieras genom debattinlägg och åsikter, inte genom att relateras till en samhällelig realitet. Att tillskriva ett litet skrå av (ins)kränkta gaphalsar på diverse kultur- och debattsidor så stor vikt är något provocerande. Sällan har undertecknad känt det materialistiska monstret mullra så starkt inombords som under läsningen av denna bok (kanske med undantag för en kurs i postkolonial teori, läst för länge sedan). För mycket av det offerskapande Alvesson kritiserar är faktiskt en verklighet: det är de facto så att offentligt och privata anställda har en tuffare arbetssituation, med fler uppgifter, färre händer och hårdare konkurrens. Det är ett objektivt faktum att det gjorts nedskärningar inom offentlig sektor, samtidigt som behovet av den verksamheten parallellt har ökat. Var finns risksamhället här? Att sjukskrivningstalen är så höga bland framför allt yngre kvinnor som förvärvsarbetar och samtidigt har barn, svarar mot en tuff vardag, i vilken familjelivet helt fått anpassa sig efter arbetslivets krav. De som får ta den dubbla ”smällen” med den egna hälsan som insats är ofta arbetsverksamma mödrar.

En annan viktig fråga som Alvesson missar är att alltmer ansvar just läggs på den enskilda individen. Hans tes om att det sker ett slags curlande med alla är inte allmängiltig; teragoger är ofta ett uttryck för att institutionerna försvagats och att alltmer ansvar därför läggs på individen. Är du arbetslös? Då är Du problemet, inte att det saknas arbeten och åtgärden är en coach som skall hjälpa dig att skriva ett riktigt bra cv! Mår Du apa? Då är det din serotoninivå som måste regleras (ibland följt av ett evidensbaserat tolvstegsprogram, and damn you if you don’t get better), inte de sociala normerna om prestation, ständiga krav på initiativtagande och förändring. Ditt lilla personliga helvete och dina egna existentiella kval, som är människans lott  här på jorden, har kanaliserats in i föränderlighetens frenetiska tempo där ingen längre kan skönja vem som håller i taktpinnen.

Som sociologen Alain Ehrenberg poängterade i sin bok La fatigue d’être soi (1998) är depressiva symptom svaret på det prestationssamhälle (société de performance) vi lever i, ansvarets åkomma (la maladie de la responsabilité). Självförverkligandet är inte ett val, det är ett krav. Den liberala jämlikhetsutopin som placerar den rationella individen i centrum som aktör för sina egna livsval lägger ett enormt ansvar på den enskilde. Samhället struktureras inte längre av normer som skuld och skam, lydnad och disciplin, utan ”på ansvarstagande och initiativ”. Det är inte längre en liten elits eller bohemers privilegium, utan ett krav som gäller alla. Enligt Ehrenberg inkarnerar den depressive just i sin brist på ”projekt, brist på motivation, brist på kommunikation […] den exakta motsatsen till våra socialiseringsnormer”. ”Människoförbättrare” skapar inte dessa problem, de utgör en vulgär ”lösning” på den liberala egalitarismens inneboende motsättningar.

Att så många unga mår sämre kan också förklaras utifrån andra aspekter än curlande. De är en generation som socialiserats in i en extrem performativitetskultur, i vilken man genom sina val ”förverkligar sig själv”. Till detta kan fogas att det i dag är svårare att etablera sig både på arbets- och bostadsmarknaden. Att göra en klassresa uppåt, eller att bara hålla sig kvar i den man redan tillhör, är inte lika lätt för dagens unga i dag som det var för till exempel 40-talisterna när de var unga. Att ”förverkliga sig själv” är inte fråga om vilja och motivation, utan om resurser och det är klassamhällets reproduktion det tydligaste belägget för. Överlag är den alltmer tilltagande målorienteringen av verksamheter och inflation i policyer och värdegrunder ett uttryck för institutioners försvagning på alla nivåer – allt ifrån familj till större enheter – genom vilken ansvar förskjuts från institutioner till den enskilda individen.

Att ’förverkliga sig själv’ är inte fråga om vilja och motivation, utan om resurser och det är klassamhällets reproduktion det tydligaste belägget för.

NÄR INSTITUTIONER FÖRSVAGAS följer blir upplevelsen av individuell frihet med stor sannolikhet större, men med det följer också en större utsatthet, som är förenad med att den kollektiva handlingskapaciteten försvagas; en inflation i dokumentering och abstrakta regelverk kan vara en konsekvens av detta. Att Folkhälsomyndigheten i skrivande stund lägger allt ansvar på individer (tvätta händerna, typ) under en pågående pandemi (under vilken Sverige är det land med lägst antal IVA-platser per 1000 invånare i Europa), utan att själva ge tydliga direktiv och att vi har en regering som skall säkra det kollektiva handlandet, men som dröjer med att fatta beslut, är inte ett tecken på att vi lever i ett risksamhälle, utan snarare i ett samhälle som räknat bort alla risker i sina kalkyler.

Publicerad i Respons 2020-2