Ojämlikhet undergräver känslan av egenvärde
I sin nya bok vill Richard Wilkinson och Kate Pickett visa att det finns ett kausalt samband mellan jämlikhet och välbefinnande. I ojämlika samhällen är man mycket mer orolig för att ramla ner på den sociala stegen och psyke och kropp tar skada av sådan oro.
När de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett gav ut boken The Spirit Level för tio år sedan, översatt till svenska under titeln Jämlikhetsanden (2010), väckte den rabalder. Visst, det var kanske ingen nyhet att fattiga människor mådde sämre än rika, att de hade mera av fysisk och psykisk ohälsa, levde kortare liv, knarkade och söp mera. Vad som väckte debatt var författarnas tes att alla -– fattiga och rika – levde bättre och hälsosammare i mera jämlika länder. En rik person, säg i Sverige, var inte så välbärgad som en motsvarande i USA, men levde på det hela taget ett bättre liv.
De flesta som läste boken kunde inget annat än att imponeras av den massiva mängd av data som Wilkinson och Pickett radade upp för att stödja sin tes. Vissa kritiker stretade dock emot. De klagade över valet av definitioner och jämförda länder. Liksom inte sällan epidemiologer i allmänhet – vilkas vetenskapliga specialitet är att förklara sjukdomars uppkomst och spridning med hjälp av stora mängder data – ansågs de ”fiska”. Ordet antydde att de inte hade några begrepp om kausalitet utan prövade helt enkelt hur graden av ojämlikhet i olika länder samvarierade med olika variabler som hälsa och livslängd. Dessa kritiker hade en poäng i att samvariation inte nödvändigtvis säger så mycket om orsaker. Slumpen kan vara framme eller så kan den verkliga förklaringen ligga i andra utanförliggande orsaker. En brist i debatten var att många kanske inte reflekterade så djupt utan tog ställning efter politisk läggning längs en vänster- och högerskala.
I uppföljningen till Jämlikhetsanden med titeln Den inre ojämlikheten vill de båda forskarna möta denna kritik. Med utgångspunkt i det mänskliga psyket försöker de hitta den kausala länken mellan hälsa och välbefinnande och graden av ojämlikhet i olika samhällen. På samma sätt som i den förra boken tar de sats ur mängder av vetenskapliga data från tusentals studier, många i välansedda tidskrifter, särskilt inom psykologi och medicin. Även experiment som genomförts av ekonomer inom den så kallade beteendeekonomin kommer till användning. Slutsatsen blir densamma som i Jämlikhetsanden: människor i jämlika samhällen, oavsett om de är rika eller fattiga, mår bättre än i mera ojämlika. På ena sidan finner vi alltså sådana ojämlika som USA, Storbritannien och Brasilien, på den andra jämlika skandinaviska och Nordeuropeiska länder liksom Japan, för att ta de viktigaste exemplen.
Enligt Wilkinson och Pickett handlar det dels om att det ligger i människans ’natur’ att känna aversion mot ojämlikhet. Vi gillar inte sådant som vi uppfattar som orättvisor, inte bara mot oss själva utan också mot människor vi inte känner.
Varför lever man då sämre och kortare liv i ojämlika samhällen, med sämre hälsa, särskilt den psykiska? Enligt Wilkinson och Pickett handlar det dels om att det ligger i människans ”natur” att känna aversion mot ojämlikhet. Vi gillar inte sådant som vi uppfattar som orättvisor, inte bara mot oss själva utan också mot människor vi inte känner. Tvärtemot antagandet om en självisk ”economic man” är vi i många fall altruistiska, menar författarna, och stödjer sig tungt på beteendeekonomer som österrikaren Ernst Fehr.
Men kanske ännu viktigare är att något som författarna kallar ”social oro” triggas särskilt mycket i ojämlika samhällen. I sådana är vi mera oroliga att ramla ned på den sociala stegen, vilket skapar två motsatta typer av beteenden: narcissism och överdriven självuppfattning eller undergivenhet och depression. Vi människor är särskilt sårbara när det gäller vårt egenvärde. Vi mår dåligt av att ständigt tävla och vara till lags. Inte bara psyket tar skada utan också våra kroppar: stresshormoner som kortisol går i taket och leder till hjärt- och kärlsjukdomar.
För att hitta den kausala länken till den ”mänskliga naturen” tar Wilkinson och Pickett sin utgångspunkt i evolutionspsykologin. Enligt många vetenskapliga studier är människans gener enligt epigenetiken föränderliga och anpassningsbara. Före jordbrukets införande för tiotusen år sedan skall vi ha levt i ganska egalitära samhällen. För att överleva behövde vi samarbeta. Till skillnad från vår närmaste kusin, apan, hade vi i jägar- och samlarsamhällen inga totalt dominerade alfahannar med makt över matförråd och tillgång till kvinnor. Det var först med jordbruket som ojämlikheten ökade på ett påtagligt sätt. Men jägare och samlare hade vi varit så mycket längre tid. Här lärde vi oss inte bara att samarbeta utan att se till att passa in och att inte bli marginaliserade eller bortstötta. Sådana samhällen var säkert inte några himmelriken. Alla var materiellt fattiga, men rikedom är som bekant ett relativt begrepp. Vi är fattiga eller rika i förhållande till andra.
Att mindre klyftor och mera jämlikhet skulle kunna hjälpa är en rimlig utgångspunkt. Men när det gäller hur vi skall komma dit blir författarna svävande.
Har då Wilkinson och Pickett hittat den kausala länken mellan välbefinnande och jämlikhet? De har utan tvivel även denna gång kunnat samla mycket empiri som stöder deras tes. Men ändå måste det sägas att kring den mänskliga naturen och vad evolutionen gjort med oss lär diskussionen fortsätta. Dock talar mycket för att synen om den rationellt maximerande individen har fått sig en törn i ny forskning. Frågan som författarna reser, men inte besvarar, är hur mycket jämlikhet den ”mänskliga naturen” tål. Finns det kanske en gräns?
Utifrån denna utgångspunkt riktar författarna hur som helst ett skarpt samhällskritiskt öga på många nutida företeelser: hur konsumtionsjakt och behovet av att markera status har gått över styr inte minst i väldigt ojämlika samhällen, hur vi via social oro blivit neurotiska narcissister eller ”gått in i väggen”, hur vi snurrar runt i ett ekorrhjul där vi inte längre tycks ha tid till att upprätthålla mänskliga relationer. Någonstans för de också in att klimatkrisen bör kopplas till konkurrensmentalitet och stigande inkomstklyftor. Radikala åtgärder för att minska koldioxidutsläpp finner särskilt starkt motstånd i segregerade länder.
Mycket av detta kan säkert ha fog för sig. Men det kan inte hjälpas att man bli besviken när författarna vill framföra botemedlen mot dessa sakernas tillstånd. Att mindre klyftor och mera jämlikhet skulle kunna hjälpa är en rimlig utgångspunkt. Men när det gäller hur vi skall komma dit blir författarna svävande. De pekar på högre skatter till välfärd och ett ökat inflytande för fackföreningar. Vore inte flera kooperativa företag och någon variant av svenska löntagarfonder en väg, undrar de? Men att ta sig dit känns för tillfället som ett väldigt stort steg.
Publicerad i Respons 2019-3
