Omtvistat modefenomen

Sofie Lindeberg inleder sin avhandling i historia Pälsbranschen som lokalt kulturarv − Kulturarvsskapande processer i Tranås 1938–2025 med ett citat från en minnesskrift från Aktiebolaget Fritz Lundbergs pälsvarufabrik som tar oss rakt in i arbetsalarna där pälsverken färdigställdes:

I de med maskiner och flickor fulla sy- och monteringssalarna surrar det som i en bikupa. Flitiga flickhänder sy de smala men starka sömmar som känneteckna förstklassiga pälsverk från A B Fritz Lundberg.

Vid mitten av 1900-talet blomstrade den svenska pälsindustrin, liksom konfektionsindustrin. Att bära päls var ett tecken på lyx och flärd och i modetidningarna strösslades med fotografier av modeller klädda i de senaste pälskapporna. Vid tiden var Tranås ett nav i pälstillverkningen. Mer än 150 företag med anknytning till pälsbranschen har verkat på orten genom åren. Med den lokala pälsbranschen som exempel undersöker Lindeberg i sin avhandling hur kulturarv förhandlas, tolkas och omtolkas i relation till vilken historia som man vill förmedla till framtida generationer. För att fånga konkurrerande berättelser och tystnader i historieskrivningen undersöker hon publikationer producerade av pälsföretag i Tranås, liksom lokalhistoriska publikationer. Även artiklar i lokalpress och fackligt material undersöks för att identifiera olika berättelser.

Under pälsbranschens storhetstid anordnades mässor och möten för branschfolk i Tranås. Under festliga former hyllades pälsbranschen med framträdanden av orkestrar, modevisningar och tal av framstående företagare och representanter från staden. De olika företagen tog gärna åt sig äran för att ha satt Tranås på kartan. De var måna om att skriva sin egen framgångssaga och flera jubileumsskrifter gavs ut. Som exempel kan nämnas hur det framgångsrika företaget AB Oscar Wigén lyfte fram den företagsanda som var avgörande för framgångarna. Genom att de anställda kallades »Wigenare« skapades ett gemensamt »vi« i syfte att sudda ut hierarkier inom företaget och för att visa på hur den gemensamma arbetsinsatsen varit avgörande. Det var också en strategi för att få arbetarna att känna att företaget tillhörde även dem. Lindeberg citerar en jubileumsskrift från 1956:

Män och kvinnor, som kämpat sig igenom hundår i trista, utdömda lokaler, har här genom handlingskraft och sammanhållning förvandlat experimentet »Wigéns« till en av de färgstarkaste insatserna i modern svensk industrihistoria.

Denna berättelse utmanas dock i material från den lokala avdelningen i Beklädnadsförbundet från 1950- och 1960-talen. Här blev i stället strejk och arbetarnas kamp för höjda löner navet i historieskrivningen. I detta material kan man ana en motberättelse mot industritopparnas framgångssaga som tyvärr sällan lyckas göra sig hörd. Lindeberg söker, i ett försök att nå denna typ av undanträngda berättelser, efter tystnader när det lokala kulturarvet konstrueras.

En sådan tystnad är just att pälssömmerskornas egna röster länge saknades. Men 2019 kom de till tals i Anita Anderssons bok Pälssömmerskorna som skrev historia i Tranås. Även om sömmerskorna gav uttryck en yrkesstolthet skaver den berättelse som träder fram i intervjuerna mot den dominerande, mer rosenskimrande historieskrivningen. Sömmerskorna vittnade i stället om att arbetet ofta var stressigt, tungt och enformigt. Det var slitsamt att sy i skinn och många av dem fick bestående skador i nacke, axlar, rygg och armar. Materialet om sömmerskornas erfarenheter är begränsat och Lindebergs ambition var inledningsvis att själv fylla tystnaden med egna intervjuer, men av olika anledningar gick den inte att förverkliga. En alternativ strategi hade dock varit att i större utsträckning fylla ut resonemangen med annan forskning.

Sömmerskorna vittnade i stället om att arbetet ofta var stressigt, tungt och enformigt. Det var slitsamt att sy i skinn och många av dem fick bestående skador i nacke, axlar, rygg och armar.

En avhandling ska inte bedömas efter vad som inte gjorts men jag önskar ändå att Lindeberg gjort mer för att fylla ut några av de tystnader som hon identifierar inom pälsföretagens kulturarvsskapande processer. Ett tema som hon förvisso berör och återkommer till men aldrig behandlar på djupet är exempelvis djurrättsrörelsens påverkan på branschen och de debatter om etik inom pälsproduktionen som pågick samtidigt som pälsbranschen stod inför en ekonomisk kris i paritet med den mer välkända textilkrisen.

Sedan mitten av 1900-talet har päls varit det mest omtvistade fenomenet inom modebranschen, nationellt som internationellt. Inledningsvis anger Lindeberg att en av utgångspunkterna för avhandlingen är just att relatera det lokala kulturarvsskapandet till tider då pälsproduktionen och -konsumtionen var en brännande fråga både nationellt och internationellt. Ämnet är inte minst intressant eftersom pälsdebatten är levande än idag, om än inte lika påtagligt.

Men här fastnar Lindeberg i det lokala, av branschfolk initierade, kulturarvsskapandet i stället för att lyfta blicken för att se vad som uteslutits ur berättelsen. Djurrättsrörelsen var mycket framgångsrik i sina aktioner och bidrog till att den svenska pälsindustrin slogs ut. Företagen i Tranås kan inte ha varit immuna mot vad som skedde, även om de själva vill framställa det så. Inga berättelser om djurrättsaktivism eller motstånd publicerades i de skrifter om pälsbranschens historia i Tranås som Lindeberg undersöker. I Anderssons intervjustudie med pälssömmerskorna framskymtar däremot tecken på att kritiken grep tag även på en personlig nivå och fick dem att ifrågasätta sitt yrke. När en av sömmerskorna såg tillbaka på sitt arbete i ljuset av kritiken beskriver hon hur hon kände sig som en skurk. Den kritik som företagsledarna borstade av sig påverkade alltså arbetarna på djupet.

En utförligare kontextualisering och utblickar mot samhälleliga förändringar hade än mer motiverat valet av pälsbranschen som ett särskilt intressant avhandlingsämne. Synen på päls ändrades succesivt under 1960-talet när vuxenvärlden oroade sig över ungas överdrivna konsumtion och lyxliv. Dyra kläder skapade grupptryck och hetsade ungdomar till att köpa sådant som de egentligen inte hade råd med. Dessutom protesterade vänsterpolitiska kretsar mot kapitalistiska företag som förledde ungdomen och fick den att falla för senaste modet och sträva efter lyx. De klädde sig i hårulstrar och pälsar för att förstärka sin överlägsenhet. I Ord & Bild 1967 beskrevs de som »snobbar och mannekänger«. Livsstilen och konsumtionen gick på tvärs med den pågående demokratiseringsprocessen. Från att pälsen setts som ett lyxigt modeinslag kom den nu att bli symbol för en av både ekonomiska och djurrättsliga skäl ogenomtänkt konsumtion.

Det är synd att Lindeberg inte tar chansen att skriva in sig i det modehistoriska fältet. Referenslistan ekar tom på modehistoriska studier, trots pälsens betydande roll för modebilden och inom modebranschen finns det inga svenska historiska studier på ämnet. Hon refererar förvisso till Johannes Dauns blivande standardverk inom modehistorisk forskning När man sydde kläder på fabrik (2022) som behandlar den närliggande konfektionsindustrin, men det kunde ha använts mer. Det råder nämligen inget tvivel om att pälsindustrin är ett viktigt och förbisett forskningsämne även inom modehistoria. I avhandlingen berörs inte hur Tranås pälsindustriers samarbete med mode- och konfektionsbranschen såg ut. Det framstår i stället som att pälsföretagen i Tranås verkade i ett tomrum, utan behov av andra aktörer, vilket är intressant eftersom de ofrånkomligen var beroende av återförsäljare, modetidningar och modets svängningar.

Synen på päls ändrades succesivt under 1960-talet när vuxenvärlden oroade sig över ungas överdrivna konsumtion och lyxliv.

I slutet av 1940-talet bildades Pälsklubben för körsnärer i Tranås, som Lindeberg beskriver som en herrklubb som visserligen inte formellt uteslöt kvinnor men som bara hade manliga medlemmar. Det fanns ett begränsat antal platser i klubben och varje medlem röstades in. I arbetslivet var medlemmarna konkurrenter men genom klubben samarbetade de och delade erfarenheter och kunskap om yrket. När branschen på 1980-talet stod inför det faktum att storhetstiden var över blev Pälsklubben viktig för att bevara dess historia.

Vid denna tid föddes tanken på ett pälsmuseum och klubben började samla in föremål som använts i produktionen. I delstudien om pälsmuseet i Tranås visar Lindeberg på hur förhandlingarna av det lokala kulturarvet tog sig uttryck. När museet öppnades 2003 innehöll utställningen information om produktionen men det var företagsledarna som tilldelades den centrala rollen. Kvinnliga och invandrande arbetare osynliggjordes. Djurrättsalliansen genomförde en aktion där två flådda minkar placerades utanför museet som en protest mot den positiva berättelsen om pälsbranschens historia som förmedlades. När kommunen övertog museet 2020 och en ny utställning utformades tonades berättelsen om de framgångsrika männen ned men den lokala framgångssagan var fortfarande i fokus och de grupper som tidigare osynliggjorts fick inte heller nu plats i den historia som förmedlades. Trots att det inte längre var Pälsklubben som stod bakom museet rådde vad Lindeberg beskriver som en »lokal auktoriserad kulturarvsdiskurs«.

När museet öppnades 2003 innehöll utställningen information om produktionen men det var företagsledarna som tilldelades den centrala rollen. Kvinnliga och invandrande arbetare osynliggjordes.

Sofie Lindbergs avhandling visar hur det lokalhistoriska kulturarvet konstruerades och till viss del omförhandlades under 1900-talet och det tidiga 2000-talet, vilket också är det som hon önskar tillföra till forskningsläget. Hon framhåller att historien lagts till rätta genom att kritiska röster och debatter om branschen och konsumtion av päls helt enkelt uteslutits. Även när pälsbranschen kritiserades som mest konstruerades det lokala kulturarvet som oproblematiskt. Undersökningen hade tjänat på att relatera till fler forskningsområden såväl internationellt som nationellt liksom på att placera pälsföretagen i en vidare kontext. Lindebergs avhandling väcker dock en längtan efter att få veta mer om pälsbranschen och de debatter som omgärdat den och inte minst om pälssömmerskornas arbete.