På spaning efter det Sverige som nu tar form

När jag läser Lars Åbergs senaste bok Landet där vad som helst kan hända frammanas i mitt inre två andra böcker. Den ena är Evelyn Waughs roman En förlorad värld, i vilken huvudpersonen Charles Ryder under kriget tänker tillbaka på sina studentdagar i 1920-talets Oxford, sina sommarvistelser på godset Brideshead och tecknar en bild av de värderingar och den värld som gått förlorad. Den andre är George Orwells Vägen till Wigan Pier från 1937, en skildring av arbetarklassens villkor i norra England och samtidigt en svidande uppgörelse med både medelklassen och dåtidens socialister. 

Samtidigt inser jag att associationerna kan vilseleda. Åbergs bok innehåller både en underton av något som gått förlorat, såväl i det svenska välfärdsprojektet som i det offentliga samtalet och demokratin, och en undersökande resa inför vad som håller på att formas. Men Åbergs sporadiska återblickar utgör främst ansatser för att kartlägga förändring och han undviker att bli sentimental. Det är själva utforskningen av ett samhälle i förändring som ger en underton av något förlorat. Åberg tillhör en generation som har växt upp i och kan minnas och reflektera över ett annat Sverige, på ett sätt som dagens studentgeneration inte kan. Han tillhör vad man kan kalla ”det förflutnas vittnen” och denna erfarenhet gör att hans undersökning av Sverige i förändring får en djupare fond. För en äldre läsare erbjuder han igenkänning av ett Sverige som en gång fanns, medan det för en yngre läsare kan vara ett sätt att få inblick i hur Sverige såg ut för bara några decennier sedan och hur snabbt ett samhälle kan förändras. 

I boken gör Åberg, i likhet med Orwell, ett undersökande reportage med nedslag på en rad platser i landet och intervjuer med enskilda personer från samhällets olika skikt. Den stora grundfrågan är det migrationspolitiska komplex som i dag har kommit att påverka hela samhället och samhällsdebatten, alltifrån välfärdsstatens olika områden till rättsstaten, tryggheten, och hela det offentliga samtalsklimatet – en fråga som en gång kunde varit begränsad, men i stället har blivit en markör som färgar allt. 

Till skillnad från Orwell gör Åberg ingen koncentrerad geografisk djupdykning. I stället gör han ett slalomreportage över hela Sverige, där han möter kommundirektörer, poliskommissarier och butiksinnehavare. Detta varvas med läsning av tidningsartiklar, utredningar, böcker och politiska beslut de senaste decennierna. Tillsammans formar detta material bilden av ett nytt Sverige som tar form. Men det är som om Åberg inte nöjer sig eller inte vill tro på bilden. Han drar slutsatser, men ställer fler frågor. Han gör utblickar bortom Sverige och jämför med USA, Storbritannien och Danmark, främst i syfte att få ett bättre perspektiv på Sverige. Reflektionerna rör sig också över livsstil och populärkultur, från den nya vänstern till 68-vänstern, och med reflektion över sin egen utveckling. På så vis har boken inslag av ett existentiellt sökande samtidigt som den hela tiden återvänder till samhällets tillstånd. 

Marxismen hade därmed fel om en nationslös solidaritet mellan klasser.

Åberg vill undvika epitet, men bekänner sig om än tveksamt till ”en hemlös vänster”. Han betraktar vänsterns utveckling från 1968 och funderar på om det egentligen är värt att behålla de gamla böckerna. Han nämner Jean-Paul Sartre och Herbert Marcuse. Här kan individualisten Åberg sälla sig till miljontals människor i Sverige, Europa och USA. Och just Marcuse bör han kanske behålla, inte främst för att studenterna viftade med hans böcker 1968, utan för att det här finns viktiga ledtrådar till hur en stor del av vänstern blev hemlös. Marcuse och Frankfurtskolan är intressanta både för ansatsen att kombinera Marx och Freud, det vill säga söka frigörelse i såväl materiella som psykologiska och sexuella termer, och för försöken att uppdatera Marx. Det stora problemet var att arbetarna frivilligt gått in i första världskriget och slutit upp bakom nationella flaggor. Marxismen hade därmed fel om en nationslös solidaritet mellan klasser. Den radikala slutsats som drogs var att arbetaren inte längre var en historisk aktör. Arbetarklassen kunde inte driva utvecklingen mot frigörelse. För Marcuse och den nya vänstern var det i stället de intellektuella som måste ta den rollen. 

De sökte också andra aktörer, som befrielserörelser i tredje världen, för att hitta allierade i kampen mot den kapitalistiska staten. Denna utveckling var det första steget i att lämna arbetaren i industrisamhället bakom sig. Slutet av sextiotalet var en formativ tid för det angrepp på den moderna staten som skulle komma både från vänster och höger. Den västerländska välfärdsstat som just tagit form kom snart under kritik från nyliberalismen. Under sjuttiotalets ekonomiska kriser blev de nyliberala idéer som förknippas med privatisering och avreglering ett alltmer artikulerat alternativ. Den ”stora byråkratiska staten” behövde bantas och effektiviseras. Men kritiken kom också från vänstern, inte minst från Vietnamrörelsen i USA, som kritiserade staten för att vara kapitalistisk och imperialistisk. Nästa steg blev postmodernismen och feminismens kritik mot staten som en borgerlig reproduktör av normer som är förtryckande (mot kvinnor, homosexuella, invandrare). 

Oaktat att det fanns grund för kritiken kom denna förskjutning inom vänstern från kapitalismkritik till modernismkritik och från klass till identitet att bygga fundamentet till en allians mellan den identitetspolitiska vänstern och nyliberala högern. Den amerikanska statsvetaren Nancy Fraser lanserade begreppet progressiv nyliberalism för att beskriva den allians som under de senaste decennierna formats mellan de sociala rörelserna på vänsterkanten med fokus på identitetspolitik (feminism, hbtq, multikulturalism) och det nya finanskapitalet koncentrerat kring Wall Street, Hollywood och Silicon Valley. En betoning på identitet fungerar nämligen utmärkt med den nya konsumtionsorienterade, ekonomiska individualism som kännetecknar nyliberalismen. Feminism och fokus på hbtq och etniska identiteter kan därför omfamnas av både Hollywood och Silicon Valley-företagen. 

Utan att använda just dessa begrepp riktar Åberg stark kritik mot just denna förskjutning. Han analyserar identitetspolitikens förutsättningar och konsekvenser (till exempel i kapitel 7). Åberg identifierar först likheterna med rasbiologi och rasism, i vilka människor kategoriseras utifrån biologi eller etnicitet. Även sexuell orientering passar in i detta register. Härmed rullar man tillbaka den individualiseringsprocess som den västerländska liberala ordningen vilar på, där varje individ är ett eget juridiskt och politiskt subjekt, och som rösträtt och medborgerliga rättigheter utgår ifrån. Identitetspolitiken har kommit att genomsyra tänkandet hos politiker och journalister.

Åberg konstaterar sedan helt riktigt att det är avsevärd skillnad på likabehandling och lika utfall. Denna viktiga distinktion förbises eller ignoreras cyniskt av identitetspolitiken, med konsekvens att en tvingande och repressiv ordning måste upprätthållas när man går ifrån att möjliggöra det förra till att framtvinga det senare. Förskjutningen kan vara subtil, men följden blir auktoritär.

Den identitetspolitiska intoleransen motverkar yttrandefrihet och skadar det demokratiska samtalet.

Åberg oroar sig över hur yttrandefrihetskulturen förändras och ger vika för likriktning och politisk korrekthet. Han diskuterar fenomenen ”safe zones” och ”triggervarningar” på amerikanska campus och ”åsiktskorridor” i Sverige: ”Freedom of speech förvandlas till freedom from speech”, skriver han. Den identitetspolitiska intoleransen motverkar yttrandefrihet och skadar det demokratiska samtalet. Denna instängning ligger enligt den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidt bakom den nya ”snowflake”-generationens lättkränkthet. De så kallade snöflingorna är så ömtåliga att de inte klarar av att höra en avvikande åsikt, men därmed får de också sämre utbildning och smalare referensramar. Det är ett recept för fördumning. 

Åberg riktar sin huvudkritik mot två viktiga grupper, journalister och politiker. Public service och medier har förlorat sin granskande skärpa och blivit mer ytliga, moraliserande och reproducerande, bland annat av statsmaktens identitetspolitik. Förändringen är allvarlig: 

över hela det journalistiska fältet har en existentiell kris brett ut sig. Den försvagade tilltron till det innehållsliga materialet har kompletterats med kändisfilosofi och värdegrundspublicistik.

Dålig medier är ett samhälls- och demokratiproblem, men förändringen i den politiska kåren är ännu mer bekymmersam. Åberg talar med moderata politiker och får inblick i hur toppstyrt partiet är. All oro och debatt inom partiet under regeringstiden stoppades med påbud från partiledningen. Fram träder en bild av partierna som auktoritära, hierarkiska pyramider. Åberg oroar sig för att dagens politiker har sämre förmåga att styra landet. Han förundras över hur ett land som varit orienterat mot rationalitet och planering plötsligt helt förlorat allt vad plan och framhållning heter. Det är lätt att dela hans oro. Flera fall har visat att regeringskansliet är den svagaste länken vid krishantering och när stora delar av civilförsvar och reservförråd monterats ner, avvecklas infrastrukturen för att skydda samhället. Här tror jag att även många politiker lever i det förflutna och inte ens märker hur det egna beteendet förändras. Det saknas beredskap för kriser som kan inträffa både efter egna misstag och sådant som står utanför landets kontroll. Haveriet med Transportstyrelsen gav ett skräckinjagande exempel på inkompetens; säkerhetstjänstens bedömning var att ”allt har läckt”. Åberg ser här ett problem för hela samhällsutvecklingen: ”Vi har också förlorat förmågan att fatta beslut i känsliga frågor. Orimliga tillstånd får utvecklas, liv i misär tillåts rota sig. Illegala verksamheter permanentas.”

Åberg är något viktigt på spåren och blottlägger problem som är centrala i vårt samhälle. Bokens brister ligger främst i dess spretighet. Han fångar problemen i svansen, men hittar sedan ett nytt problem. En anledning till spretigheten är att de underliggande frågorna är många. Ibland är de uttalade, ibland underförstådda, men Åbergs undersökande kretsar både kring hur det kunde bli som det har blivit, hur svensk politik kunde gå från rationell medveten planering till planlös ansvarslöshet, hur journalisterna kunde övergå från att kritiskt granska makten till att sluta upp bakom den, hur konformismen blockerar oss, till hur alla problem ska bemötas och hanteras och om vi alls klarar det. Han ställer frågor till andra, till böcker och utredningar, till sig själv och till läsaren. På så vis är det främst en sökande bok. Det gör den inte mindre läsvärd. Snarare är den kanske ett mikrodestillat från och på ett Sverige som söker sig självt. För att vara rättvis får avslutningsvis sägas att sökandet ändå leder någonstans. I bokens senare del börjar Åberg dra ihop trådarna. Men vem vill ha en spoiler?

Publicerad i Respons 2018-4