På spaning efter historiens hemvist

Historiefilosofi har aldrig stått högt i kurs bland svenska historiker, särskilt inte den mera spekulativa variant som rör frågor om historia som existensvillkor, medvetandefenomen och kunskapsform. Med få undantag har svenska historiker ägnat mycket mer energi åt att praktisera historiskt tänkande och producera historisk kunskap än att försöka förstå detta tänkandes och denna kunskaps natur och förutsättningar. Man fick som ung historiker snabbt klart för sig att den klassiska åtskillnaden mellan en legitim teori och metod och en illegitim metafysik måste vidmakthållas om karriären skulle framskrida väl. Det är först under de senaste decennierna som vi har börjat tänja på gränserna och alltmer ihärdigt ställt oss frågor om vad det betyder att vi inte bara gör och brukar historia utan också är och har en historia. Historien har inte bara hemvist i artiklar, böcker och filmer som vi producerar, utan har också sin hemvist i oss som lever i och av den. Denna dubbla historiska belägenhet i skärningspunkten mellan den kritiska analysens distans och livsvärldens närhet, mellan det objektiva och det subjektiva, mellan en tillämpad och en fundamental historisk dimension, är ett faktum som rimligen har en viss betydelse för hur vi utövar vår traditionella producentroll.

Att historia handlar om makt och kamp är inte obekant för historiker, även om vi hellre tillämpar denna insikt på historiens aktörer än på oss själva som historieskrivare. Men den andra sidan av myntet, att historia också är kultur, hanterar vi ännu inte med samma självklarhet, trots att vi nästan alla säger oss vara kulturhistoriker. Humanvetenskapens så kallade kulturella vändning har försett oss med nya begreppsliga redskap, som berättelse, erfarenhet, genealogi och minne, vilka alla signalerar att vår historiska kunskap inte alltid är så ny som vi vill föreställa oss. Det är problematiskt eftersom det ännu är en fin merit i sakkunnigutlåtandet att ha producerat ny kunskap. Att andra skulle ha tänkt våra historiska tankar före oss och att också vi professionella historiker är kulturellt preformerade för vissa tankar och kunskaper om historia, men inte för andra, har vi ännu inte fullt ut dragit de vetenskapliga konsekvenserna av, åtminstone inte utanför programförklaringarna. Historia handlar inte längre bara om att förstå och förklara förändring, utan också om att ge uttryck för sådana aktiviteter som gör oss benägna att aktivt vända oss tillbaka till det förflutna, som erkännande, försoning, legitimitet och skuld. Historia som vetenskap är en – visserligen ganska särpräglad – del av en bredare historiekultur eller tidsregim som ger förutsättningarna för allt vårt arbete med den historiska dimensionen.

Det upprepas gång efter annan att vår tids ’post’-historiska tankeoperation har en mycket mer flerskiktad, förtätad, mångfasetterad, perspektivrik och pluralistisk karaktär, men vad detta egentligen innebär tas dessvärre inget samlat grepp på.

I förordet till detta trebandsverk om historiens hemvist formuleras dessa insikter om den nutida humanvetenskapens tillstånd fint: ”De historiska vetenskaperna har dragits in i en reflexiv virvelström där de själva och deras historia historiseras och kontextualiseras och där det vetande subjektet ställs mot sitt eget begär att fixera sin plats i tiden.” Det är därför med nyfiket intresse som man fortsätter läsningen av verket, slutresultatet av det fleråriga multidisciplinära forskningsprogrammet ”Tid, minne, representation” som med huvudsäte vid Södertörns högskola under sex år har verkat med finansiellt stöd från Riksbankens Jubileumsfond. Huvudredaktören är filosof, vilket kan antyda att historiker ännu inte känner sig helt komfortabla med de historiefilosofiska frågorna. Många av kapitelförfattarna är dock historiker, som på olika sätt, men med historikers förkärlek för konkreta historiska fenomen och fallstudier utmejslar svar på frågor om var, när och hur historien existerar och verkar. Det sker i tre olika avdelningar som avhandlar ”den historiska tidens former”, ”etik, politik och historikerns ansvar”, och ”minne, medier och materialitet”.

Det är inte helt lätt att orientera sig i det omfångsrika verket. Redaktörerna sliter med frågan om vad som ger historieskrivningen riktning och stabilitet i en tid när vi inte längre nöjer oss med den moderna tidens linjärt framskridande, framstegspräglade och sanningssökande historia. Det upprepas gång efter annan att vår tids ”post”-historiska tankeoperation har en mycket mer flerskiktad, förtätad, mångfasetterad, perspektivrik och pluralistisk karaktär, men vad detta egentligen innebär tas dessvärre inget samlat grepp på. Är det upp till var och en av oss att skapa våra egna historiska sammanhang eller var sker sammanhangsskapandet, nu när modernitetens förkvävande prioritering av linjära orsakssammanhang har gett vika? Verkets motto, som inte lyfts fram som ett motto, presenteras tidigt: ”Förslagen på positionsbestämningar avlöser varandra i ett rastlöst sökande efter en nuets sanning.” Man letar utan stor framgång efter de huvudlinjer som de sex årens programarbete drivits utifrån, även om temarubriker ibland kan tjäna ett samlande syfte. Definitioner av centrala begrepp är bristvaror. Författarna kommer från olika discipliner, vilket onekligen bidrar till att de konkreta exemplifieringarna och temana skiftar på ett spännande och ibland överraskande sätt, men de många disciplintillhörigheterna är inte alltid av godo vad koherensen och systematiken beträffar. Verket fullkomligt skriker efter ett bokslut, som emellertid aldrig kommer. I stället upprepas samma förord i alla tre volymerna.

Dessa kritiska synpunkter på verkets helhet hindrar inte att det rymmer en rad mycket läsvärda texter och intressanta perspektiv och teman. En grundfråga som pockar på uppmärksamhet är varifrån författarna härleder de idéer och teorier om historia som de arbetar med. I ett läsvärt kapitel leder religionshistorikern Peter Jackson det dubbeltydiga historiebegreppet, den vetenskapliga versala Historien om vad som faktiskt har skett och den mycket mindre definitiva historia som vi lever i och som är ”vår”, tillbaka till den grekiska antiken, närmare bestämt till Aristoteles poetik. Det ger nya perspektiv på den knäckfråga som många historiker kämpar med i dag, hur vi skall kunna hantera historien med analytiskt vetenskapliga anspråk när vi står mitt uppe i och är delaktiga i den och hur de båda historierna bäst bringas att mötas. Jackson låter på ett nyanserat sätt Aristoteles formulera en motsättning mellan å ena sidan det faktiskt inträffade, å andra sidan det fiktiva, det möjliga eller det potentiellt inträffade och pekar på att ett intresse enbart för det förstnämnda leder till att historiens hela inneboende kraft och potential inte utnyttjas. Det får inte urarta i att ”historieskrivningen ständigt begränsas av lokalsamhällets nyttokalkyler”, men inte heller till en övertro på historievetenskapens välsignelser. Snarare bör det leda till slutsatsen att vetenskapliga sanningsanspråk inte behöver ställas i motsättning till en öppnare, kritisk, men ändå dialogisk kommunikation med historien. Man kan invända att intresset för det faktiska och det kontrafaktiska i grunden utgår från samma linjära historieförståelse, men utan tvekan tillför Jackson och Aristoteles något till diskussionen om historikerns relation till det faktiska och det fiktiva.

En annan av skribenterna i samma avsnitt om historiens rum, estetikforskaren Johan Redin, tar också antiken till hjälp för att i en elegant och fantasieggande essä reflektera över ordet överblick, som i hans uttolkning rymmer motsatser som avstånd och närhet, utblick och inblick samt tid och rum. Reflektionen rör både natur- och kulturföreteelser, som i hans perspektiv och exempel är höggradigt inflätade i varandra. Den temporala aspekten av överblicken, som i historiens landskap alltså ligger nära den spatiala, fångas i historiemedvetandet, som är ett slags mental kompass som hjälper människan att orientera sig i tidsflödet och tillskriva det förflutna mening. Redin talar om ”den inre blickens yttre vidd”. Detta medvetande bistår oss i hans text med att formulera våra mest grundläggande livsfrågor: ”Hur högt kan vi stiga över oss själva? Hur långt bakom oss tränger det förflutna för att ge det närvarande resonans?” Svaret är: Långt, eftersom det ligger i människans förmåga att ha överblick. ”Att tänka människan är att tänka jorden.” Eller lika gärna: ”Att tänka människan är att tänka historia.”

Det perspektiv som annars tydligast framträder vid en överblick över verket är det hermeneutiska, med fokus på frågor om tolkningens och historiebrukets kontinuitet och diskontinuitet, tradition och modernitet, bevarande och destruktion. Hänvisningarna till kontinentala, hermeneutiskt inspirerade historiefilosofer som Reinhart Koselleck, Jörn Rüsen och Paul Ricœur och deras efterföljare är legio. I den nya generationen har den franske historikern François Hartog uppenbart varit en stor inspiratör för forskningsprogrammet. Mest programmatiskt, om än inte nyskapande, kommer detta perspektiv till uttryck i kulturhistorikern Helge Jordheims värdefulla kapitel om historiemedvetande och tidsregimer, det senare begreppet inspirerat av Hartogs bok Régimes d’historicité från 2003. Utgångspunkten är att olika tider har olika sätt att organisera sitt förhållande mellan dåtid, nutid och framtid, och därmed olika typer, eller snarast accenter, av historiemedvetande.

Den uppgift Jordheim förelägger sig är att resonera om vad som väntar efter den moderna tidsregimen, som allt tydligare har präglats av presentism, med en samtid som tenderat att uppsluka de andra tidsdimensionerna i ett enda ”nu”. Det Koselleckinspirerade resultatet är att vi går mot en tidsregim av multipla, dynamiska och konfliktfyllda temporaliteter. När Jordheim fortsätter längs Kosellecks väg blir dessa tidserfarenheter till geologiska strukturer, tidslager, som organiserar vårt historiska tänkande. Frågan som varken han eller hans idégivare ger tydligt svar på gäller huruvida dessa temporala skikt bara finns där, oavsett om vi vill det eller inte, och påverkar vår sentida position på samma sätt som i Annaleshistorikernas tolkning, som realhistoriska dispositioner och mentaliteter med olika omloppstider och förändringsbenägenhet. Eller skall det snarare förstås så att vi i eftervärlden aktivt vänder oss tillbaka till och gräver ut dessa tidslager för att orientera oss och finna väg i vår tid? Då blir metoden arkeologisk snarare än geologisk.

Den senare tolkningen, förstärkt av att Jordheim med Kosellecks begrepp beskriver tidslagren som ”upprepningsstrukturer”, som människor rimligen då kan tänkas känna igen sig i och identifiera sig med över längre tidsperioder, leder tankarna till ett genealogiskt perspektiv. Statsvetaren Jens Bartelson, som skriver ett kapitel om det genealogiska förhållningssättet, vänder dock på detta resonemang när han konstaterar att metoden ”hjälper oss att problematisera sådant som vi annars hade tagit för givet eller hållit för sant”. Utan att explicit knyta an till de traditionella idégivarna Friedrich Nietzsche och Michel Foucault definierar han genealogi som ett sätt att skriva historia om sådant som länge uppfattats som naturgivet och därmed ohistoriskt, såsom moral och vetande; en historia om tillfälligheter som inte följer den traditionella vetenskapens linjära logik; en historia om vilja till makt över historien; och ett ifrågasättande av sådant som inte är kopplat till makt över historien, såsom tradition. Man kan konstatera att den arkeologiska tolkningen, som bygger på att vi i samtiden aktivt gräver oss tillbaka till tidslager som vi uppfattar som relevanta, bygger på motsatta förutsättningar: att det handlar om meningsbärande historiska skikt, att vår hantering av dem aldrig är tillfälliga och godtyckliga, och att genealogi handlar om kulturella relationer mer än om makt. Diskussionen om genealogi och historia lär fortsätta.

Det är onekligen en fascinerande tanke att historien som den är, och inte som den blivit genom historikerns bearbetning, skulle ställa oss till doms som ett slags korrektiv till historikerns ideologiska eller moraliska övertygelse.

Ett återkommande tema i de senaste decenniernas historiska diskussion som också återspeglas i verket rör relationen mellan historia och ansvar, inte minst historikerns ansvar. Bakgrunden är dels att historia sedan det tidiga 90-talet ofta har brukats moraliskt, för att väcka indignation och lägga grund för vad som har kallats historisk rättvisa, dels att historiker har hamnat i situationer i vilka ansvar och domar har avkrävts dem. En annan typ av historisk ”dom” som ovana historiker allt oftare har avfordrats är lärdomar, av historikern Martin Wiklund definierade som ”de praktiska slutsatser för framtiden som dras utifrån tolkningar av det förflutna”. Hans utmanande bidrag handlar just om historikerns ansvar och om historiska lärdomar, som inte sällan har en stark moralisk och politisk laddning.

Misstänksamheten mot lärdomsperspektiv har traditionellt varit stor bland historiker, men Wiklund ser tecken i tiden som skulle kunna tyda på en ”praktisk vändning” av det historiska tänkandet. Ansatsen kräver dock ”en omformulering av historikers uppgifter”, hävdar han, och söker vägledning i Hayden Whites idéer, inte minst i det motsägelsefulla i dessa. Till skillnad från vrångbilden av White som en oansvarig relativist vill han visa upp den amerikanske kulturhistorikern som en forskare som sätter ansvaret för historiens ideologiska och moraliska implikationer, ”det praktiskt förflutna”, i högsätet. Historien är inte seg selv nok, utan den måste skrivas med engagemang och ansvarstagande. Samtidigt betonar Wiklund faran att ensidigt överlämna lärdomarna av en i sig meningslös historia i historieskrivarens meningsskapande händer. Ett sådant perspektiv, slår han fast med egna kursiveringar, ”ger inte utrymme för att det förflutna skulle kunna tillskriva oss någon mening eller ställa några moraliska krav på oss”. Det är onekligen en fascinerande tanke att historien som den är, och inte som den blivit genom historikerns bearbetning, skulle ställa oss till doms som ett slags korrektiv till historikerns ideologiska eller moraliska övertygelse. Bär historien på inneboende lärdomar, ett inneboende ansvar, som inte alltid följer historikerns? Bara fantasin sätter gränser för vad detta skulle betyda, men Wiklund ställer genom sin djärva uttolkning frågan om gentemot vad och vem som historikern har ansvar på sin spets.

På tal om historiska lärdomar kan man konstatera att historien i verket inte har sin hemvist överallt. Det finns till exempel ingen text om klassrummet och om skolans historieundervisning. Trots att historieämnets plats i skolan inte är vad den har varit, är det icke desto mindre en viktig hemvist som hade förtjänat ett kapitel. Inte heller finns något kapitel om historiepolitik, om hur gränssättande historiska fenomen som folkmord, terror, revolutioner och slaveri ger upphov till nationella och internationella motsättningar. Historien har i vår tid verkligen en stark och tydlig hemvist i det internationella politiska samtalet, och sådana röster saknas i verket. Vardagslivets historiebruk syns också dåligt. Däremot lämnas stort utrymme åt historiens ”akademiska” hemvist. I verkets olika kapitel hör historien ofta hemma i litterära och religiösa sammanhang. Institutionella hemvister, som arkiv, museer och medier, belyses också, utifrån principen att utan dessa, inga minnen, och heller ingen institutionaliserad glömska. Det är på ett begränsat utrymme inte mycket att säga om detta, för alla historiens hemvister hade inte kunnat få plats ens om volymantalet hade dubblerats, men ett resonemang av redaktörerna om urvalsprinciper hade utan tvekan varit på sin plats. De nämnda frånvarande hemvisterna skulle också kunna motiveras med att de hittillsvarande svenska forskningsinsatserna i hög grad har skett just inom dessa områden. De tre banden rymmer få hänvisningar till denna forskning. Det är inget konstigt med det heller. Så fungerar ofta den akademiska kulturen.

Publicerad i Respons 2017-1