Pedagogikens särställning i högre utbildning är över

1900-talet har kallats många saker. Alltifrån »katastrofernas« till »barnets århundrade«. Med sistnämnda formulering vann Ellen Key vid förra sekelskiftet stor internationell ryktbarhet och hennes bok med samma titel har allt sedan dess setts som en av milstolparna i den svenska pedagogikens historia. I en ny tid borde barnets rättigheter och inre drivkrafter ges ett helt nytt utrymme jämfört med gångna tider, och ett av de främsta medlen för att förverkliga detta var ett reformerat skolväsende. Hela utbildningssektorn kom mycket riktigt att genomgå en enorm expansion under 1900-talet. Men följde kunskapen om barn och ungas fostran och lärande med i samma takt? 

Det dröjde inte länge efter Keys stridsskrift Barnets århundrade (1900) innan ett nytt akademiskt ämne etablerades i Sverige. Hur detta gick till behandlas av Anders Burman, Joakim Landahl och Anna Larsson i Pedagogikens århundrade – Uppkomsten och utvecklingen av en vetenskaplig disciplin. Författarna är verksamma inom idé- och utbildningshistoria och sammanfattar här ett forskningsprojekt som på ett fruktbart vis rör sig i skarven mellan dessa båda fält. Boken är kort men kärnfull. Framställningen är tydlig och mycket pedagogisk (pun intended). Inte minst har författarna lagt stor omsorg vid återkommande delsammanfattningar, vilket medför att deras övergripande argument ständigt hålls aktuella och att boken aldrig förlorar riktning. Den kommer säkerligen att fungera väl som kurslitteratur och ger också, tack vare sin skickliga navigering genom 1900-talets långa och komplexa utvecklingslinjer, ett viktigt bidrag till svensk vetenskaps- och utbildningshistoria.

Den kommer säkerligen att fungera väl som kurslitteratur och ger också, tack vare sin skickliga navigering genom 1900-talets långa och komplexa utvecklingslinjer, ett viktigt bidrag till svensk vetenskaps- och utbildningshistoria.

Etableringen av pedagogik som akademisk disciplin blev ett faktum när Uppsala universitet år 1910 inrättade ämnets första professur, vilken tillföll Bertil Hammer, tidigare docent i psykologi. Detta svarade mot ett omedelbart undervisningsbehov då den nya filosofiska ämbetsexamen som hade inrättats 1907 krävde en särskild kurs i pedagogik vid universiteten. Tidigare hade pedagogik i huvudsak ingått som en integrerad del av filosofin, men kom nu alltså att ses som ett mer självständigt ämne. Samtidigt kom 1900-talstappningen av pedagogik att stå i nära förhållande till psykologin, vilket även Hammers akademiska bakgrund antydde. 

Ämnets äldre humanistiska arv kom med tiden på så sätt att nedtonas, även om historiska perspektiv fortsatt skulle spela en viktig roll inom den pedagogiska forskningen. Det dröjde inte länge, som författarna formulerar det, innan »den pedagogiska forskningen helt kom att domineras av den psykologiska inriktningen, kompletterad med pedagogikhistoriska undersökningar«. De föreslår vidare att kopplingen till psykologin bidrog till att just pedagogikämnet inte utvecklade någon särskilt stark identitet som vetenskaplig disciplin, och detta akademiska syskonskap blev också ett kännetecken för den svenska pedagogiken. Bara i de nordiska grannländerna kom den akademiska institutionaliseringen att te sig annorlunda. Här kan nämnas att Finland fick sin första professur i pedagogik redan 1852, medan det i Danmark dröjde ända till 1955, vilket påminner om att det inte var givet att ämnet i Sverige skulle etableras just i början av 1900-talet och att det följt olika banor i olika länder.

Pedagogikens fortsatta utveckling under seklet knyts i den föreliggande undersökningen till tre distinkta faser, främst med utgångspunkt i förändringar på ett akademiskt-organisatoriskt plan: »etablering«, »expansion« och »transformation«. Dessa faser avgränsas med hänvisning till ett antal nyckelhändelser. Etableringsfasen löper fram till 1948 då pedagogik och psykologi splittrades som ämnen efter att ditintills ha organiserats som en enhet. Expansionsfasen bestod sedan i disciplinens stora samhälleliga genombrott under tidig efterkrigstid med ökad forskningsfinansiering, många nya akademiska tjänster och stor efterfrågan genom ett växande studentantal. Disciplinen blev samtidigt mer tudelad med fokus på dels allmän pedagogik och dels en mer praktisk skol- och läraranknuten pedagogik till följd av att separata lärarhögskolor hade inrättats. När dessa sedan infogades i universitetens ram i samband med 1977 års stora högskolereform menar författarna att den tredje och sista fasen inleddes. Denna kännetecknades av transformation då pedagogikämnet breddades och blev svårare att överblicka med olika typer av specialiseringar, till exempel utbildningshistoria och utbildningssociologi, som tycktes dra ämnet i delvis olika riktningar. Den starka expansionen hade tydligt gett upphov till viss växtvärk. Som författarna visar uppgick antalet disputationer inom pedagogik till drygt tjugo per år under 70- och 80-talet, och på 90-talet kunde siffrorna skjuta ännu högre. Detta samspelade också med ett förnyat politiskt intresse för disciplinen. Transformationsfasens avslutning sätts till millennieskiftet då dess infrastrukturella förutsättningar förändrades i grunden i och med att Vetenskapsrådet inrättade den separata kategorin utbildningsvetenskap, vars paraply pedagogiken flyttade in under.

Det är utan tvekan ambivalensen mellan att vara ett både upphaussat och ifrågasatt ämne som gör pedagogikens moderna historia så spännande.

Undersökningen av de tre faserna kombineras med ett empiriskt fokus på tre kommunikativa arenor: forskningsarenan, utbildningsarenan och den mediala arenan. Dessa har författarna i sin tur närmat sig genom olika typer av källmaterial. Vad gäller forskning har särskilt pedagogiska tidskrifter konsulterats, för utbildning främst universitetets studieplaner för pedagogik och på den mediala arenan digitaliserade dagstidningsartiklar. I samtliga fall används emellertid ett bredare material än så, vilket möjliggör en mångfacetterad belysning. Författarna utvinner till exempel mycket ur recensioner av böcker och tidskrifter som funnits centrala inom pedagogikämnet.

Just kombinationen av de tre kronologiska faserna och de tre arenorna är särskilt lyckad. Det är ett grepp som ger en god systematik och möjliggör resultatrika komparationer över tid. Författarna argumenterar övertygande för vikten av att teckna en mer sammansatt bild och därmed se bortom den snävare forskningsarenan som de menar att tidigare forskning om pedagogikämnets historia främst har uppehållit sig vid. I stället slår de fast att den här typen av historieskrivning måste ta hänsyn till ett bredare spektrum av vetenskapliga publiker och hur kunskap cirkulerar i samhället.

Här kan jag tycka att det är lite synd att författarna inte tar ut svängarna mer på ett teoretiskt plan. Det hade inte krävt många fler boksidor, och det hade heller inte nödvändigtvis behövt göra framställningen mindre tillgänglig. Hänvisningarna till befintlig forskningslitteratur blir också mindre generösa i de passager där författarna redogör för sina analytiska perspektiv. Vad jag emellertid finner särskilt intressant är hur de i sin analys många gånger återkommer till betydelsen av förväntningar. Som ett av studiens grundantaganden menar de att man inte bara kan se till »inomdisciplinära förhållanden och vetenskapliga överväganden« för att förstå hur en akademisk disciplin har utvecklats och uppfattats, utan att man också måste undersöka just de »utomdisciplinära förväntningar och krav« som formades av externa intressen och uttrycktes på de olika arenor som undersöks. Här hade författarna, bara för att nämna ett exempel, kunnat knyta an till den inriktning som kallas förväntningssociologi och som prövats i olika vetenskapshistoriska sammanhang på senare år för att förstå hur nya vetenskapliga discipliner etableras och synkroniseras med förväntningarna på vad en viss tid tycks kräva. Detta kunde ha varit särskilt fruktbart just med tanke på att pedagogiken alltså är ett ämne som det återkommande har fästs mycket stora förhoppningar vid. Som författarna påpekar framstod det för många »som ett ämne i takt med den moderna tiden«. Detta tangerar sådant som inte minst Anna Larsson behandlat i sin tidigare forskning, särskilt i avhandlingen Det moderna samhällets vetenskap (2001) som undersökte etableringen av sociologi i Sverige. För som författarna konstaterar har 1900-talet vid tidigare tillfällen också »utnämnts till samhällsvetenskapernas århundrade«.

Det är utan tvekan ambivalensen mellan att vara ett både upphaussat och ifrågasatt ämne som gör pedagogikens moderna historia så spännande. Som det påvisas blev ämnet under det svenska 1900-talet »både en vetenskaplig och politisk maktfaktor« och tillskrevs en närmast unikt samhällspåverkande roll jämfört med andra humanvetenskaper. Men det är alltså inte enbart en lång framgångssaga som följs. Pedagogiken har redan från etableringsfasen präglats av inneboende spänningar, men också kritiserats av externa parter:

Trots, eller möjligen på grund av, pedagogikens närmast monopolartade ställning som utbildningens vetenskap, har tilltron till den akademiska pedagogiken varierat. Även om utbildning ofta lyfts fram som lösningen på skilda samhällsproblem har den pedagogiska forskningen under vissa perioder varit kraftigt ifrågasatt.

Särskilt från 60- och 70-talet och framåt har ämnets företrädare fått vänja sig vid att vara måltavlor för kritik, både från vänster- och högerhåll. Om det nu var så, som vissa debattörer hävdade, att Sverige hade blivit ett »utbildningssamhälle« är det givetvis inte förvånande att pedagogiken hamnade i centrum för diskussioner om hur detta samhälle bäst skulle utvecklas vidare, in i nya framtider.

Om utbildningssamhälle och kunskapssamhälle var några av det sena 1900-talets modeord tycks de – i ljuset av aktuella omvärldshändelser – för varje dag som går bli allt mindre adekvata för att beskriva det samhällstillstånd vi just nu befinner oss i.

På ett övergripande plan visar Burman, Landahl och Larssons historiska sammanställning alltså hur pedagogiken under 1900-talet fick mer eller mindre monopol vad gäller vetenskapligt kunskapande kring fostran, undervisning och lärande, men att denna ensamrätt sedan gick förlorad vid millennieskiftet när ämnet absorberades av den bredare nykonstruktionen utbildningsvetenskap. Pedagogik blev då en av flera inriktningar inom ett vidare forskningsområde, varför författarna avslutningsvis ställer frågan om »pedagogikens århundrade har följts av utbildningsvetenskapens århundrade«.

Ja, vad blir egentligen 2000-talet för ett århundrade? Om utbildningssamhälle och kunskapssamhälle var några av det sena 1900-talets modeord tycks de – i ljuset av aktuella omvärldshändelser – för varje dag som går bli allt mindre adekvata för att beskriva det samhällstillstånd vi just nu befinner oss i. Tur då att det fortsatt utkommer böcker baserade på gedigen historisk grundforskning som ger en solid grund att stå på för att ta oss an kunskapens och akademins ständigt förändrade villkor.