Per Engdahl skrattar i sin himmel

I början av 2010-talet rådde stor förvirring om var det nyblivna riksdagspartiet Sverigedemokraterna hörde hemma ideologiskt. I debatten sammankopplades det fortfarande med diverse olustiga karaktärer ur sitt nära förflutna − skinnskallar, nynazister och diverse högerradikaler − som satte skräck i omgivningen med gatuvåld och vajande hakkorsfanor.

Men någonting hade uppenbarligen hänt sedan kampåren i 1990-talets början. De SD-ledamöter som tog plats i riksdagen såg helt normala ut och proklamerade »nolltolerans mot rasism«. Så vad var detta för omstöpt rörelse?

Den 22 november 2012 sände Sveriges radios Vetandets värld programmet »Från stövlar till lågskor – om fascismens historia« där jag var gäst tillsammans med historikern och fascismforskaren Lena Berggren. Ämnet var just Sverigedemokraternas ideologi, ett tema som Berggren förde tillbaka på den svenske intellektuelle fascisten och ideologen Per Engdahl (1909–1994): 

När Sverigedemokraterna i dag säger att de är antirasistiska, då menar de biologisk rasism. Det är viktigt att ha klart för sig. De tar avstånd ifrån den biologiska rasismen, men de är fortfarande kulturessentialister. 

Många radiolyssnare hade nog svårt att följa med i hennes resonemang. Vad menades med kulturessentialism? Hur hängde det ihop med Engdahl? Hur skiljde han sig från Mussolini, Hitler och andra fascister från mellankrigstiden?

Ett problem 2012 var att det fortfarande saknades ett övergripande vetenskapligt verk om Engdahls politiska och ideologiska gärning, och detta trots att hans inflytande sträckte sig utanför Sveriges gränser. Men nu har det äntligen kommit en rejäl studie. År 2025 disputerade historikern Mikael Rahm vid Umeå universitet med avhandlingen Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap − En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930–1968 – för övrigt med Lena Berggren som handledare.

Rahms avhandling delar upp Engdahls liv i två faser, före och efter »år noll«, det vill säga krigsslutet 1945. Under andra världskrigets slutminuter insåg Europas fascister att de stod inför en avgrund. Bättre än många andra förstod Engdahl att de måste förbereda sig för en framtid där själva ordet fascist skulle bli oanvändbart. Om man så vill kan hans program för efterkrigstiden beskrivas som ett försök att skapa en fascism för vår tid. Men vi tar det från början.

Engdahl använde begreppet ›nysvenskhet‹ för att beskriva en fascism som utgick från svensk nationalism snarare än från Nazitysklands tilltagande storhetsanspråk. 

Per Engdahl föddes i Jönköping 1909 i en auktoritärt konservativ övre medelklassfamilj. Pappa Sven Edvard Engdahl var artilleriofficer och liksom hustrun Stina Engdahl engagerad i den schartauanska kristendomen. Per Engdahl påverkades av sin antidemokratiska uppväxt och mycket tidigt väcktes hans intresse för den nya fascistiska ideologin. Redan på 1920-talet blev han medlem av Sveriges Fascistiska Kamporganisation.

Under 1930-talet rörde sig Engdahl mellan olika fascistiska skikt i ett Sverige där ideologin (och då särskilt den tyska nationalsocialismen) aldrig fick något nämnbart fotfäste. Samtidigt visade han akademisk flit och erövrade en dubbel fil.kand. i historia och nationalekonomi, samt en fil.lic. i statskunskap. 

Per Engdahls bildning och rörliga intellekt etablerade honom som ledande svensk fascistisk intellektuell, särskilt jämfört med de mer hårdföra nazistledarna Birger Furugård och Sven Olov Lindholm. »Per Engdahl uppvisade en mer självständig sammansmältning av idéer«, skriver Rahm. Detta understryks av att han aldrig bildade något formellt parti − förutom 1937–1941, när Engdahlarna ingick i Sveriges Nationella Förbund. Nysvenskarna var snarare en idérörelse med sikte på att utforma en klassisk fascism med blågula förtecken. Engdahl använde begreppet »nysvenskhet« för att beskriva en fascism som utgick från svensk nationalism snarare än från Nazitysklands tilltagande storhetsanspråk. 

I linje med mellankrigstidens politiska mode var Engdahl hängiven korporativismen. Begreppet associeras ofta med den italienska fascismen men korporativa idéer fick fäste lite varstans i världen – exempelvis i USA:s New Deal-politik 1933 och det svenska Saltsjöbadsavtalet 1938. Engdahls ideal var en »korporativ folkstat«, en social, kulturell och politisk gemenskap av ståndaktiga »folkkamrater« som inte skulle låta sig dras med i den parlamentariska demokratins nedbrytande strid mellan klasskampspartier. Via kristendom, bildning och pliktmoral skulle Engdahls nysvenska fascism leda till nationens pånyttfödelse.

Alla var inte välkomna i Engdahls nysvenska nation. Det gällde inte minst judarna, som han anklagade för att sprida kapitalism och kommunism, och för att påskynda befolkningens moraliska degenerering. Engdahls antisemitism var visserligen relativt dämpad under 1930-talet, åtminstone jämfört med Hitlers koleriska judehat, men radikaliserades efter 1937 och under världskrigets gång. I ett tal för Samfundet Manhem den 13 februari 1942 (ungefär samtidigt som gaskammarna togs i bruk i Auschwitz) argumenterade Engdahl för ett »utrotande av judarna«.

Trots att Per Engdahl betonade skillnaderna mellan den nysvenska rörelsen och den tyska nationalsocialismen stödde han självklart Nazityskland under kriget. Men varmast bultade hans hjärta för Finland, särskilt under landets allians med Hitler 1941–1944 och dess delaktighet i »korståget mot bolsjevismen«. Så sent som 1944 var han på plats i grannlandet för diskussioner med utrikesminister Henrik Ramsay och finansminister Väinö Tanner om hur Tysklands bundsförvanter borde samverka. Samtalen kan verka orealistiska med tanke på Finlands stundande nederlag. Men Engdahl var långt ifrån orealistisk under krigets slutskede.

Engdahl bytte helt enkelt ut begreppet ›ras‹ mot ›kultur‹, ett, som det skulle visa sig, genialiskt strategiskt omtag.

Andra världskrigets slutminuter utgjorde tvärtom den stora skiljelinjen i Per Engdahls politiska liv, liksom de avgränsar Mikael Rahms avhandling i ett före och ett efter. Våren 1945 – när Adolf Hitler närmade sig självmordet i Berlin och Nazityskland stod inför Der Untergang – publicerade han den nysvenska rörelsens efterkrigsprogram, Sverige efter kriget. Skriften blev ett lyft för Engdahls politiska karriär, en imponerande bedrift med tanke på att det skedde samtidigt som det svartbruna Europa masskonsumerade cyanidkapslar och fascismen gick in i en förödande ideologisk kris.

Engdahls mål inför efterkrigstiden förblev folkgemenskapen – samtidigt som han fjärmade sig från det allmänt hatade begreppet »fascism« (liksom från korporatismen som också ansågs förlegad). Hans viktigaste ideologiska innovation, konstaterar Rahm, var dock det nedtonade judehatet:

En stor skillnad mellan Engdahls efterkrigsprogram och de tidigare programmatiska skrifterna var avsaknaden av vissa teman. Antisemitismen var helt frånvarande och judar nämndes inte alls.

Engdahl bytte helt enkelt ut begreppet »ras« mot »kultur«, ett, som det skulle visa sig, genialiskt strategiskt omtag. Den djupare innebörden förblev dock densamma. I stället för att påstå att den arisk-germanska rasen hotades av utrotning till följd av fruktansvärd rasblandning blev budskapet att den europeiska kulturen hotades av utrotning på grund av den fruktansvärda mångkulturens utbredning.

På nysvenska riksstämman 1945 var den explicita rasismen portförbjuden. I stället formulerades rörelsens åskådning som en orubblig tro på den västerländska kulturen. Detta öppnande upp helt nya fält för fascismen i ett Europa där ultranationalister av alla slag famlade i mörker efter 1945. Som Rahm uttrycker det gick Engdahls lösning ut på att Europas sinsemellan mycket olika fascistiska rörelser »måste bort från den snäva och aggressiva ultranationalismen som fascismen företrätt till fördel för en bredare europeisk kulturgemenskap«. I stället för att bekämpa varandra skulle de samarbeta för att rädda Europa – särskilt den kristna kulturen – från kommunism, moraliskt förfall och en säker undergång. 

Den 12 maj 1951 samlade Engdahl en imponerande skara europeiska fascister i Malmö för att bilda Europäische Soziale Bewegung − i Sverige gick den under beteckningen Malmörörelsen. 1950-talet blev på många sätt Engdahls största stund. Under hela decenniet reste han runt i Europa och organiserade nyfascismen, eller neofascismen, som denna brygga mellan mellankrigstidens och efterkrigstidens fascism också kom att kallas. Målsättningen var att ena Europa och på längre sikt grunda förbundsstaten »Det europeiska riket«.

Engdahls antidemokratiska argumentation stödde sig bland på det som i dag brukar kallas för »åsiktskorridoren«. Yttrandefrihet, ansåg han, existerade inte i demokratierna eftersom rasister, fascister och högerextremister förföljdes för sina åsikter. Demokratin var i själva verket föga »demokratisk«, utan stod snarare för ett maktfullkomligt försvar av det befintliga systemet med dess fördomsfulla krav på renlärighet och dess intolerans mot alla avvikande åsikter.

Likt flera andra europeiska fascister, som exempelvis British Union of Fascists ledare Oswald Mosley, hälsade Engdahl staten Israel med glädje när den grundades 1948. Om Europas judar emigrerade till Israel skulle det innebära att drömmen från mellankrigstiden om ett Europa fritt från judar förverkligades. För antisemiter som Per Engdahl, som efter kriget beklagade sig över att det inte längre gick att föra en saklig diskussion om »judefrågan«, var uppkomsten av en självständig judisk stat på behörigt avstånd från Europa en idealisk lösning. 

Självklart försvann inte antisemitismen från fascismens ideologiska repertoar i och med staten Israel. Enligt Rahm kom den i stället att omformuleras inom ramen för mer allmänna konspirationsteorier som inte explicit behövde nämna judar för att fylla sitt syfte. Dessa »konspirationsidéer kunde ta former av förintelseförnekande eller relativiserande av nazismens brott«, skriver han.

Per Engdahls ideologiska dynamik och samarbeten över nationsgränserna under 1950-talet bar dock ingen frukt i sin samtid. Kalla krigets rivalitet mellan supermakterna Sovjetunionen och USA lade sig som en våt filt över världen och täppte till det politiska utrymme som nyfascismen hade behövt för att växa. I västvärlden spirade rekordåren och i strålglansen av välfärdsstaternas ständigt ökande välstånd fanns föga intresse för fascismen hos den breda allmänheten. I början av 1960-talet försvann Per Engdahl från den europeiska scenen och hans dröm om en ny fascistisk storhetstid framstod alltmer som en orealistisk fantasi. Men saker och ting skulle förändras.

I skuggan av vänstervågen 1968 grundade missnöjda franska ultranationalister rörelsen Nouvelle Droite (Nya Högern) under ledning av filosofen Alain de Benoist. Liksom Engdahl tonade de ned sin biologiska rasism till förmån för en mer sofistikerad ideologi. Även den franska nyhögern, som bör ha varit inspirerad av Engdahl, menade att det var den nationella kulturen, identiteten och särarten som var hotad snarare än den arisk-germanska rasen. Fienden var inte längre »underlägsna raser« utan mångkulturalismen. »I praktiken översatte de främlingsrädsla och intolerans till ett liberaldemokratiskt språk«, skriver historikern Kevin Passmore i boken Fascism (2002). Roger Griffin, världens ledande expert på fascism, hävdar i sitt kapitel till antologin The Developing of the Radical Rights in France (2000) att Nouvelle Droite var en förlängning av »fascismens mytiska grundförutsättningar«.

Grunden var därmed lagd för de svartbruna idéernas återkomst. Allt som behövdes var att verkligheten skapade nödvändiga politiska utrymmen, vilket blev fallet när efterkrigstidens globala framgångsår upphörde efter oljekrisen 1973, och i och med kalla krigets oväntade slut 1989–1991.

I praktiken översatte de främlingsrädsla och intolerans till ett liberaldemokratiskt språk.

År 1993 sände SVT dokumentärserien Blågul nazism som innehöll en intervju Per Engdahl. »Vi hittar honom i en dunkel källare«, berättade speakerrösten ödesmättat, varpå Engdahl presenterade sig själv: »Jag är 83 år gammal, helt blind, gravt hörselskadad och har spiral spinos i ryggen. Det är alltså ett gammalt skrälle som ni just nu ser framför er«. Ett år senare var han död. Eller så var han inte det? Det beror på vad man menar med ordet »död«.

TV-serien Blågul nazism framställde Engdahl som en patetisk föredetting och det var också så som forskningen länge tolkade honom, som en dinosaurie från Europas mörka förflutna. Men möjligen bjuder historien återigen på en av sina ironier. En inte orimlig tanke är att Engdahl tvärtom var decennier före sin tid. När Rahm sammanfattar hans politiska arv konstaterar han att det »fortfarande lever kvar« och att dess influenser fortfarande är fullt synliga, långt efter hans död, »bland annat inom politiska partier som Sverigedemokraterna«.

Faktum är att Engdahls kulturessentialistiska kärnidé från efterkrigstiden, i vilken mångkulturen ses som det stora hotet mot nationen, har blivit politiskt allmängods i dagens Sverige. Liksom i de flesta västländer.

I dödsriket sitter Per Engdahl.

Och skrattar.