Perspektiv som främjar en normkritisk historieskrivning

Genushistoria har numera en solid ställning inom den svenska historievetenskapen. Under 1980-talet, när genushistoria växte fram ur det vetenskapliga fältet kvinnohistoria, som uppstått cirka 20 år tidigare, möttes dock den första generationens genushistoriker av ett många gånger massivt motstånd. Sedan dess har mycket hänt, åtminstone i Sverige, där genushistoria nu är en etablerad och livskraftig historievetenskaplig inriktning. Samtidigt skulle jag säga att de framgångar genushistoria rönt som forskningsinriktning inte har lett till någon motsvarande inverkan på historiekurserna vid våra universitet och högskolor. Både inom och utanför akademin finns också fortfarande en del motstånd och missuppfattningar kvar om vad genushistoria faktiskt är. Därför är det välkommet att Jens Rydströms och David Tjeders Kvinnor, män och alla Andra – En svensk genushistoria nu kommit i en ny upplaga. 

I boken skildras Sverige under perioden 1750 till i dag utifrån ett inkluderande och brett genushistoriskt perspektiv. Aspekter som Upplysningen, liberalismens frammarsch under 1800-talet och den stegvisa demokratiseringsprocessen, nationalism, folkrörelser och välfärdsstatens framväxt känns igen från en mer traditionell historieskrivning, men de problematiseras och diskuteras utifrån nya och mer allomfattande perspektiv. Boken är kronologiskt upplagd men har även fem fördjupningskapitel: ”Maskuliniteter”, ”Funktionshinder”, ”Transhistoria”, ”Förorts-Sverige” och ”Den nya kvinnan”. 

Genus, det vill säga konstruktionen av kön och relationerna mellan män och kvinnor, står i fokus, men även andra maktordningar som klass, etnicitet, funktionshinder och sexualitet berörs utförligt; därutöver berörs även ålder, nationalitet och religiös tillhörighet om än i mindre utsträckning. Det som skildras är sålunda en inkluderande historieskrivning i vilken långt fler människor och grupper synliggörs än vad som vanligtvis sker. Detta angreppssätt svarar väl mot de senaste årens utveckling och breddning av såväl genushistoria som genusteoretiska perspektiv. Influenser från bland annat queerteori, sexualitetshistoria, postkoloniala vithets- och etnicitetsstudier, forskning om män och manligheter samt cripteori (som studerar funktionsnormen) har på djupgående sätt breddat och fördjupat det genushistoriska fältet. Särskilt imponerande är det sätt varpå Rydström och Tjeder förklarar komplexa genusteoretiska perspektiv. Det är kortfattat och tydligt, men utan att ge avkall på nyansering och problematisering. De perspektiv som används främjar alla en normkritisk historieskrivning, det vill säga en historieskrivning som i Rydströms och Tjeders egna ord ”vill beskriva hur normer och kategoriseringar styr hur människor tillåts leva och hur de delas in i olika grupper och skikt”. Denna föresats teoretiska utgångspunkt är tanken att den dominerande gruppen i ett samhälle definierar sig själv genom att beskriva och identifiera de Andra, de avvikande. 

Det är också alla dessa Andra (kvinnor, funktionshindrade, homosexuella, transpersoner och utlänningar) som Rydström och Tjeder uttryckligen säger sig vilja skriva historien om. Författarna lyckas med bravur både synliggöra de Andra och problematisera den dominerande gruppen som haft formuleringsprivilegiet, den så kallade ”bildade eliten”. Det blir dock i stor utsträckning just historien om de Andra. Vi möter framför allt de Andra genom den bildade elitens beskrivningar och definitioner av dem, möjligen med undantag av bildade kvinnors röster. Jag ser detta som en konsekvens av den betoning på diskurser (vad människor tänkt, trott och sagt) som författarna har. Det är måhända orättvist att komma med invändningar som ligger utanför bokens avgränsningar, men jag måste ändå medge att jag stundtals saknar ett underifrånperspektiv, att få möta de Andras egna röster. Frågan är också om inte ambitionen om en inkluderande historieskrivning och att skriva historien om de Andra i någon mån kräver att förtryckta gruppers egna röster lyfts fram? Finns det inte annars en risk att historieskrivningen bara reproducerar kategoriseringar av vissa människor som avvikande och utan egen agens? Om detta är en svaghet med fokuseringen på diskurser så är en styrka att boken på ett genomgående och övertygande sätt visar på hur genomgripande den dominerande gruppens definitioner av de Andra hänger samman med den rådande definitionen av normalitet, men också med Sveriges historia i mer generella termer. 

Frågan är också om inte ambitionen om en inkluderande historieskrivning och att skriva historien om de Andra i någon mån kräver att förtryckta gruppers egna röster lyfts fram?

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att hävda att den historieskrivning Rydström och Tjeder presenterar är helt nödvändig för att förstå det moderna Sveriges framväxt. Här vill jag särskilt lyfta fram fördjupningskapitlen som också i större utsträckning än texten i övrigt faktiskt ger röst till de Andra själva. Särskilt kapitlen ”Funktionshinder” och ”Transhistoria” ger delvis nya och viktiga insikter rörande steriliseringar i Sverige. Exempelvis dröjde det till 2013 innan steriliseringskravet för att få ändra juridiskt kön avskaffades. Här visar författarna övertygande på styrkan i att fokusera på andra maktordningar än bara kön och på nödvändigheten av att vara uppmärksam på hur olika maktordningar samverkar (något det använda intersektionalitetsperspektivet påtalar). 

Det måste sägas vara ovanligt att en kursbok, som Kvinnor, män och alla Andra framför allt är tänkt att vara, tillhandahåller en mer uppdaterad och bredare historieskrivning än den gängse. Rydström och Tjeder lyckas också med konststycket att inte bara beskriva, utan även problematisera komplexa historiska diskurser och skeenden på ett lättfattligt och fängslande sätt. På några ställen blir dock historieskrivningen en aning oprecis. I relation till den tidiga arbetarrörelsens syn på kön och klass nämns exempelvis att ungsocialisterna under det tidiga 1900-talet drev frågan om nödvändigheten av sexualupplysning och preventivmedel. Det framhålls att resultatet av detta blev det omvända, eftersom ett tillägg till lagen (ofta kallad Lex Hinke) bland annat förbjöd spridning och försäljning av preventivmedel, ett tillägg som varade i 30 år. Det framgår dock inte i texten vilket år tillägget kom, eller när Hinke Bergegrens föredrag ”Kärlek utan barn”, som provocerade fram det, hölls. Under föredraget 1910 argumenterade Bergegren för användning av preventivmedel.  Ett annat exempel är i fördjupningskapitlet ”Förorts-Sverige”, som bland annat diskuterar nutida ungdomsuppror i generationstermer och inte enbart i etnicitetstermer som ofta är fallet i den allmänna debatten i dag. Här sägs visserligen mycket intressant i ljuset av ungdomskulturer och tidigare ungdomsuppror som historisk företeelse. Det blir dock tyvärr återigen aningen oprecist när ”den unga generationen” i det ”gamla bondesamhället” lyfts fram, eftersom det inte ges någon tydlig tidsbestämning. Möjligen kan en läsare med förkunskaper sluta sig till att det är 1800-talet som avses, men en större tydlighet hade varit önskvärd, både tidsmässigt och geografiskt. Jag ser en fara i att jämföra ett suddigt och oprecist förflutet med en tydligt avtecknad nutid. Författarna poängterar visserligen att de anser att ”historiska perspektiv blir meningsfulla främst i sin relation till nuet”, men jag vill ändå vidhålla att precisering när det gäller det förgångna är en nödvändighet för att relationen till nuet ska bli rättvisande.

Överlag kan jag inte låta bli att fundera över om boken, givet sitt fokus på konstruktionen av kön och viljan att bjuda in till ”vidare diskussion kring makt och motstånd i nuet och det förflutna”, hade vunnit på att ha 1600-talet som startpunkt. Nu blir det i stora drag moderniseringsprocessen som skildras, medan det tidigare svenska samhället enbart berörs skissartat som en kontrastering. Forskningen har framhållit att människor innan 1750 i mångt och mycket hade en annan syn på kön än den biologiskt orienterade könskomplementära syn som blev dominerande i och med det moderna samhällets framväxt från slutet av 1700-talet. Det finns belägg för att människor innan dess framför allt förstod kön som en social kategori, något som också gjorde det möjligt att under vissa omständigheter byta kön. Detta nämns i boken men jag tror att ett mer djuplodande resonemang med linjer längre bakåt i historien hade kunnat göra diskussionen om olika sätt att förstå kön än mer intressant. På många sätt tangerar detta nämligen inte bara frågan om den föränderliga synen på kön utan också det grundläggande historiska spörsmålet om kontinuitet och förändring. 

Under den period som berörs i boken har mycket förändrats. Rydström och Tjeder betonar att inte minst kvinnors rättigheter och ställning i samhället har förbättrats avsevärt, något som förändrat inte bara kvinnors liv utan även det svenska samhället. Författarna visar på de förbättringar som skett för bland annat kvinnor, homosexuella och funktionshindrade, men utan att falla in i en historisk determinism i vilken samhället tänks utvecklas mot ständigt högre nivåer. Ett konkret exempel på kontinuitet som lyfts fram är att kvinnor som tar plats i offentligheten ofta har fått sin kvinnlighet kritiserad och ifrågasatt. I fördjupningskapitlet ”Den nya kvinnan” skildras likheterna mellan attackerna mot Ellen Key i början av 1900-talet, mot kvinnoorganisationen grupp 8 på 1970-talet och mot dåvarande talespersonen för Feministiskt initiativ Tiina Rosenberg under 2005. Historien utgörs både av kontinuitet och förändring, något författarna skickligt visar på.

Det är min förhoppning att Rydströms och Tjeders bok når långt utanför Sveriges universitets och högskolors litteraturlistor och att långt fler än bara studenter får upp ögonen för genushistoria och vad det kan ge. Kvinnor, män och alla Andra är också ett utmärkt exempel på att genushistoria inte alls ger en snäv eller begränsad bild av det förflutna, utan att det i genushistorikern Alice Kessler-Harris ord är ”a way of looking at the past that expands our vision.”

Publicerad i Respons 2022-1