Problem eller befrielse om tekniken tar över alltmer arbete?

Vi lever mitt i en omvandling som ofta benämns den tredje industriella revolutionen, efter den första under 1800-talet och den andra efter sekelskiftet 1900. Dess drivande kraft är främst teknisk, men även en snabbt ökad ekonomisk globalisering är en viktig pådrivare. Den teknik som åsyftas är den digitala, eller som den ibland kallas, Informations- och kommunikationsteknologin (IKT). Genombrottet kan spåras redan under 1980-talet men det är först under de senaste decennierna som den inneburit en kraftigt omdanande faktor inom ekonomi och samhälle.

Ännu i början av 1990-talet kunde digitaliseringen avfärdas med den prominente amerikanske ekonomen (som fick Riksbankens pris till minne av Alfred Nobel 1987) Robert Solows ord: ”Man kan spåra IKT-revolutionen överallt utom i produktivitetsstatistiken.” IKT innebar förvisso att man kunde göra nya spännande saker, men den betydde mycket litet för att producera bättre och snabbare än tidigare. Men man måste nog konstatera att detta resonemang inte längre håller. IKT har invaderat de flesta områden; det mest uppmärksammade är att den ersätter mänsklig arbetskraft i stor skala, i synnerhet inom den gamla industri vi ärvt från den första och andra industriella revolutionen. Därför innefattar dagens diskussion även processer som pågår för fullt och som kallas ”robotisering” och ”mekanisering”.

Den samtida debatten om IKT:s effekter handlar särskilt om vilken roll den kommer att spela för morgondagens efterfrågan på arbetskraft. Detta tema är viktigt även i den brittiske ekonomijournalisten Ryan Avents – medarbetare i den ansedda The Economist – bok Stabilitetsillusionen. Det är en underlig titel på ett verk som på engelska heter The Wealth of Humans – Work, Power, and Status in the Twenty-first Century. Den engelska titeln säger vad boken handlar om, medan den svenska närmast är missvisande. Avents huvudpoäng är nämligen inte alls att beskriva hur svårt vi har att ta till oss den digitala revolutionen. Snarare är den att beskriva och analysera vad detta skifte faktiskt innebär på en rad områden, ekonomiskt, industriellt, för tillgången på jobb i framtiden samt även mentalt, så som tilltron till framtiden och mycket annat.

Avents bok är välskriven och fungerar mycket väl som en introduktion till den tredje industriella revolutionen och dess effekter. I boken diskuteras allt från hur den globala ekonomin har skapat ökade inkomstklyftor till IKT:s påverkan på det sociala kapitalet, hur ökad arbetsdelning leder till alltmer komplexa värdekedjor i produktionen (som även är globala) med mera. Avent är en kunnig och väl påläst ciceron inom detta breda fält och rör sig fritt mellan världsdelarna. Ibland kan man förstås fundera över om IKT verkligen är den drivande kraften i all denna utveckling, till exempel när det gäller ökade globala (och nationella) inkomstklyftor. Men författaren påstår inte heller att han sitter inne med hela sanningen, utan han argumenterar och bjuder in till samtal.

Avents bok är välskriven och fungerar mycket väl som en introduktion till den tredje industriella revolutionen och dess effekter.

Det senare gäller även hans diskussion kring IKT:s inverkan på den långsiktiga efterfrågan på arbetskraft. Han är inte tvärsäker, men sällar sig ändå till pessimisternas skara i den nuvarande pågående debatten, de som menar att ett överskott på arbetskraft i dag trycker ned lönerna globalt sett, i synnerhet för dem med relativt sett okvalificerade arbetsuppgifter. Mekanisering och robotisering påverkar framför allt industrijobben, men även lägre tjänstemän inom olika sektorer (bank- och finans, ekonomihantering etcetera) drabbas. Lönedumpningen kryper därigenom även in i medelklassens breda led.

Denna utveckling drabbar i första hand den rika världens arbetare och tjänstemän. Avent kopplar samman denna nedpressning av lönerna med framväxten av populistiska och nationalistiska krafter i Europa och USA. Men också den kraftiga tillväxten av mycket rika människor som kapar åt sig ett allt större stycke av den ekonomiska kakan understödjer ett missnöje som leder till populism och främlingsfientlighet. Avent stödjer sig här på den franske ekonomen Thomas Pikettys analyser av inkomstfördelningen mellan arbete och kapital, som utan tvivel visar hur den senare produktionsfaktorns andel språngartat ökat under senare decennier, samtidigt som lönerna inte följt med, eller bara marginellt.

Den viktigaste utgångspunkten för Avent är att IKT verkligen skapar ett överskott på arbetskraft. Det är ett vanligt antagande, men ändå inte alls självklart. Ett svar från gängse nationalekonomiskt håll skulle vara att mekanisering och robotisering absolut leder till uppsägning av arbetare, men samtidigt till högre produktivitet och tillväxt. Detta i sin tur skapar efterfrågan på nya varor och tjänster, som ger upphov till nya jobb på andra ställen i ekonomin. Men bara en cyniker skulle hävda att det är en enkel manöver att flytta arbetskraft från en sektor till en annan. Tvärtom uppstår besvärliga matchningsproblem och många av dem som sägs upp slås ut från arbetsmarknaden.

Samtidigt är det svårt att inte medge att det ligger något i det nationalekonomiska resonemanget om vi ser över en längre tidsperiod. Erfarenheterna av stora tidigare tekniska skiften är att gamla jobb ersätts av nya. I en växande ekonomi skapas ny efterfrågan som leder till nya jobb. Det är alltså inte givet att en tredje industriell revolution behöver innebära en långsiktigt minskad efterfrågan på arbete, ja faktiskt inte ens på kort sikt i den skala som pessimisterna tänker sig. Antalet arbetstillfällen är verkligen inte en fixerad mängd och dess fördelning inte ett nollsummespel.

Antalet arbetstillfällen är verkligen inte en fixerad mängd och dess fördelning inte ett nollsummespel.

Men om vi medger att mekanisering och IKT i dag leder till att många sägs upp kan vi ju undra var de nya jobben finns. Avent diskuterar denna viktiga fråga bara i mycket liten utsträckning och det är förstås svårt att se i kristallkulan. Men det borde stå klart att ökade inkomster även i framtiden kommer att leda till ny efterfrågan och behov som vi tidigare inte trott vi haft, kanske i synnerhet inom hälso- och välfärdssektorn.

Många som funderat på frågan brukar hävda att det digitala samhälle som växer fram skapar en ökad komplexitet. När nya kompetenser efterfrågas innebär det att vi måste lära oss mer. Många nya funktioner måste till för att bemästra de effekter som IKT skapar. En fördjupad arbetsdelning skapar ökad komplexitet och kostnader. Det är orsaken till att outsourcing av produktion eller andra funktioner inte alltid är lönsam, trots ett lägre löneläge. Med ökad globalisering skapas också nya uppgifter som måste utföras. Vi behöver bygga ut de digitala nätverken, samtidigt som vi behöver bättre transporter för att förflytta oss och hantera en växande e-handel. Med stigande inkomster kan vi också förvänta oss att efterfrågan på personlig service ökar.

Frågan är då om dessa jobb räcker till för att motverka effekten av IKT. Om det vet vi egentligen inte särskilt mycket. Det finns dock inget i princip som säger att de gamla nationalekonomiska resonemangen inte håller streck. Ryan Avent hävdar det egentligen inte heller. Att efterfrågan på arbetskraft minskar blir hos honom snarast ett axiom att bygga de övriga resonemangen på, samtidigt som han är öppen för att resonera om saken.

Det gäller dock inte vissa andra inlägg i debatten. Ett sådant är den svenske sociologen Roland Paulsens vitriolsprutande uppgörelse med något han kallar ”arbetssamhället”. Under den tid som gått från den första upplagan av boken 2010 – som nu 2017 fått namnet Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin – har Paulsen disputerat på en avhandling som med hjälp av ett antal djupintervjuer gör gällande att vi egentligen inte uträttar särskilt mycket på jobbet. I själva verket skulle vi kunna avskaffa mängder av jobb utan att det skulle märkas det minsta. Dessa resonemang följs nu upp i den nya, starkt utvidgade upplagan av Arbetssamhället. Förutom att många jobb är meningslösa är de också förnedrande och leder till destruktiv själslig förkrympning. I den mån vi ändå går till jobbet eller till och med hävdar att vi trivs, beror det ytterst på att vi har lurats av en statlig indoktrinering under en mycket lång tid, av en ”arbetsideologi”. Arbetet har blivit ett opium för folket. Allt tal om behovet av en ”arbetslinje” är bara lurendrejeri och båg, en pålaga av en förtryckande maktapparat. Paulsens slutsats är att vi borde bli befriade från arbetet, tvånget att försörja oss.

Så kan man förstås tycka och det har också många gjort åtminstone sedan 1800-talet. Paulsens kritik pekar tillbaka på en arbetskritisk tradition som inte minst har rötter i anarkismens idéer eller hos Marx svärson Paul Lafargue som redan 1880 utgav en pamflett i ämnet med titeln Rätten till lättja. Men för de flesta handlar denna kritik om lönearbetet under kapitalistiska produktionsförhållanden. Men Paulsen nöjer sig inte med detta. Allt arbete är i grunden destruktivt när det inte utgår från personens egen vilja.

Men det blir problematiskt när Paulsen försöker att närmare analysera de förutsättningar som skulle kunna göra en sådan revolution av de rådande samhällsförhållandena möjlig. Om ingen behöver arbeta, vem skall då utföra de sysslor som ingen frivilligt vill utföra? Om vi inte har ett utfört arbete som grund, hur skall vi då fördela de eventuella inkomster som återstår när vi på bred front lämnat arbetsmarknaden? Skall vi fördela allt lika eller tillåts något slags arbetsfri elit ta en större del av kakan? Paulsen slutför aldrig diskussionen kring sådana grundläggande frågor. I ”analysen” kastas man hit och dit mellan olika resonemang. Paulsen klipper av en längre utläggning för att kasta sig in i en annan. När man kokar ner denna pyttipanna av ofullständiga och i många fall motsägelsefulla begreppsmassor och citat från auktoriteter, återstår några få ”påståenden” som han bygger sina uppfattningar på. Låt oss se vilka de är.

Förutom att många jobb är meningslösa är de också förnedrande och leder till destruktiv själslig förkrympning.

För det första är han tvärsäker på svaret på den fråga som ställs av Avent och många andra: den moderna tekniken skapar på sikt ett så stort överskott av arbetskraft att vi bara behöver arbeta högst några timmar om dagen. Men det är som sagt tvivelaktigt att så är fallet och Paulsen framlägger hur som helst inga belägg för att det skulle vara så. Men eftersom vi fortsätter att jobba våra åtta timmar, så genereras i ”arbetssamhället” för det andra ett enormt utbud av varor och tjänster som vi egentligen inte behöver. Denna konsumtion har manipulerats fram och beror inte på några ”genuina” behov.

Detta innebär att Paulsen anser att det på ett meningsfullt sätt går att rangordna ”behov” och karaktärisera vissa som ”genuina” och andra inte. Att kunna göra något sådant vore kanske önskvärt i det masskonsumtionens samhälle som vi lever i och som har stora avigsidor, inte minst för miljön och klimatet, men hittills har både samhällsvetare och politiker misslyckats med att göra sådana rangordningar. För det mesta faller det på frågan vem som egentligen har tillräcklig legitimitet att rangordna mänskliga behov enligt en skala. Onekligen är faran med ”överkonsumtion” en viktig fråga att diskutera vidare, men även här lämnar Paulsen oss i sticket och hoppar över till något annat.

För det tredje fastslår Paulsen att arbetet som en effekt av IKT blir allt mindre kvalificerat utom för en liten elit. Den ”de-skilling” som pågick under den andra industriella revolutionen fortsätter alltså under den tredje. Inom samhällsvetenskaperna har frågan om ”de-skilling” diskuterats fram och tillbaka under lång tid, inte minst sedan marxisten Harry Braverman på 1970-talet presenterade sin tes om arbetsinnehållets fortsatta degradering under kapitalismen. Men det är en tes som ifrågasatts på många håll, eftersom den förmodligen överbetonar taylorismens betydelse som allmängiltigt arbetsledningsinstrument. Att hävda detta även när det gäller de senaste årtiondena är ännu mer djärvt och hade åtminstone krävt en djupare diskussion. Någon sådan genomförs dock inte.

Men i vilken mån det även i dag, i en radikalt annorlunda global ekonomi, skulle gå att förena en sådan förkortning med till och med stigande reallöner tar han inte ens upp till diskussion.

Paulsens skarpa vidräkning med arbetssamhällets olika sidor följs av en diskussion kring hur man skall kunna hitta vägar ut ur det. Det är i detta sammanhang ytterst förvånande att han ställer sig så kallsinnig till de förslag som hittills presenterats. Det han tycker bäst om är en radikal arbetstidsförkortning. Han ägnar i svepande ordalag frågan några sidor i boken. Huvudargumentet är att arbetstiden kortats tidigare, senast i Sverige med 40-timmarsvecka, fria lördagar och fem veckors semester under 1960- och 70-talet, och att det gått alldeles utmärkt. Men i vilken mån det även i dag, i en radikalt annorlunda global ekonomi, skulle gå att förena en sådan förkortning med till och med stigande reallöner tar han inte ens upp till diskussion.

Ett annat förslag som presenterats är medborgarlön, hos Paulsen kallad basinkomst. Här är han rentav negativ. De förslag som hittills presenterats innebär en så låg basinkomst att man ändå måste arbeta, eller får hanka sig fram på en ytterst låg inkomstnivå – det gäller till exempel det nyligen framlagda finska förslaget. Basinkomstalternativet har visserligen en revolutionär potential, menar han, men då måste det på allvar innebära en befrielse från arbetet med bibehållen inkomst. Att han helt avvisar tanken om en minskad arbetstid baserad på en lägre lön är egentligen konstigt. Avståndstagandet går inte ihop med hans åsikt att en stor del av dagens konsumtion är onödig och manipulerad, och bara till för att hålla igång arbetssamhället. Varför då inte en rejäl inkomstminskning som skulle kunna råda bot på överkonsumtionen?

De hittillsvarande ”arbetskritiska” förslagen har överlag varit alltför mesiga, menar Paulsen. En revolutionerande teknologi skall klara av att skapa de nödvändiga resurserna. Det revolutionära alternativet skulle också förutsätta en radikal omfördelning av inkomster från dem som i dag tjänar mest till dem som tjänar minst. Det är oklart om Paulsen tänker sig att det skall leda till att alla får lika inkomst eller att den på något sätt – och i så fall utifrån vilken grundval – skall differentieras. Även på detta plan återstår mycket tankearbete om man skall kunna ta författarens resonemang på allvar. Han slutar sin genomgång av olika vägar ut ur arbetssamhället med att hänvisa till rätten till ”utopiska principer”. Det är i detta luftiga landskap vi till sist hamnar.

Publicerad i Respons 2017-5