Regeringen visar att den tar kulturen på allvar

Sara Kärrholm

Under årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg presenterades slutbetänkandet av den nya litteraturutredningen, Läsandets kultur, SOU 2012:65. Den över 600-sidiga luntan utgör trots sitt omfång en mycket tänkvärd och intressant läsning. Efter den högröstade debatten i kölvattnet av resultaten av 2009 års kulturutredning har regeringen haft många ögon på sig när det gäller kultur- och litteraturpolitik. Förväntningarna inför litteraturutredningen, som tillsattes 2011, har varit splittrade: en del har fruktat att utredningen skulle följa den trend som sattes av kulturutredningen och att litteraturpolitiken hädanefter också skulle komma att ledas av principen om att marknaden ska få följa sina egna lagar på bekostnad av kvalitet och etik. Andra har vågat hoppas att regeringen äntligen skulle visa att den tar kulturen på allvar. Till stor glädje för båda grupperna borde litteraturutredningens slutbetänkande ses som ett bevis för det sistnämnda.

Läsandets kultur är frukten av ett tydligt ställningstagande för att litteraturen bör tas på allvar i dagens svenska samhälle. Medan tidigare litteraturutredningar ofta formulerat sig vagt om orsaken till litteraturens värdefullhet i samhället, har man i årets skrift lagt sig vinn om att var och en som läser den ska förstå varför utredningen och dess föreslagna åtgärder faktiskt behövs. Vikten av att främja läsförståelse formuleras i inledningen där det bland annat slås fast att ”en mer utvecklad läsförståelse är viktig för att som medborgare fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet” samt att det är ”kopplat till teoretiskt tänkande och en förutsättning för framgång i de allra flesta skolämnen”. Därmed är det även i förlängningen förbundet med Sveriges chanser att hävda sig när det gäller arbetskraft i internationell konkurrens. Det finns emellertid även andra, mindre instrumentella värden som lyfts fram.

Ur ett humanistiskt perspektiv eller ett bildningsperspektiv har läsning av litteratur ett värde i sig. Det ligger bland annat i den estetiska upplevelsen av verket och de specifika erfarenheter som därigenom förmedlas. Värdet av detta är svårare att mäta men bör för den skull inte förringas. Bildningens syfte bör bland annat vara att ge den enskilde förutsättningar att kunna ta del av dessa konstnärliga uttryck oavsett om de är nya eller gamla. Bland dem av oss som arbetar med litteratur, som till exempel litteraturvetare, författare och lärare, finns det många som särskilt värnar om dessa värden. Det är uppfriskande att se att också de räknas i sådana här sammanhang. Litteraturen gör oss inte nödvändigtvis till bättre människor, men världen och livet blir definitivt fattigare utan den.

Ett ytterligare bevis för att utredarna tar sin uppgift på allvar är att de förlitar sig på aktuell forskning om de förhållanden som undersöks. Detta har förstås även gjorts i tidigare utredningar men aldrig så grundligt genomfört som i detta fall. Utredningskommittén har från början av sitt arbete anlitat ett lag med experter som de uppdrog att undersöka olika delområden. Till rådgivarna hör bland andra Johan Svedjedal, Ann Steiner, Lisbeth Larsson, Åsa Warnqvist, Pelle Snickars, Per Rydén och Magnus Persson. Resultaten redovisas i antologin Läsarnas marknad, marknadens läsare som publicerades några månader före SOU-rapporten. Antologin är en gedigen samling artiklar av stort intresse för den som bryr sig om litteratur och litteraturpolitik, även om den stora mängden faktainsamling och statistik som presenteras emellanåt stör läsvänligheten. Med sina respektive specialkompetenser bidrar forskarlaget till att de förslag som lämnas i utredningen ter sig aktuella och välgrundade. Ett av förslagen är passande nog också att stärka kunskapsöverföringen mellan forskningsvärlden och de politiska beslutsfattarna.

Utredarna har haft som uppdrag att undersöka hur dagens läsvanor, läsförståelse och bokmarknad har förändrats, bland annat sett utifrån den senaste tekniska utvecklingen, men också utifrån samhällsutvecklingen i stort. Beredningen fick i uppdrag att analysera litteraturens ställning i dag genom att titta på sex olika områden: litteraturens ställning i skolan, läsfrämjande insatser, upphovsmännens villkor, bokmarknaden, tidskriftsmarknaden och internationellt utbyte på litteraturområdet.

Utredarna tecknar inledningsvis en positiv bild av litteraturens ställning i dagens Sverige: ”Befolkningens läsvanor ligger tämligen stabilt på en hög nivå, det publiceras mer litteratur än någonsin och Sverige har för att vara ett litet språkområde stora exportframgångar på litteraturområdet.” Samtidigt, menar författarna, kan man skönja några ”orosmoln” på den i övrigt blåa himlen som kan tolkas som hot mot litteraturens ställning i ett framtidsperspektiv. Det avgjort största hotet som identifieras är de försämrade läsvanorna och läsfärdigheterna hos unga läsare. Den grupp som ligger särskilt illa till bland dessa är pojkar, vilkas läsvanor ligger betydligt lägre än de unga flickornas. Bland annat visar en PISA-undersökning att så mycket som en fjärdedel av pojkarna i 15-årsåldern i Sverige uppvisar brister i läsförståelse.

Orsakerna till den försämrade utvecklingen av ungas läsvanor är flera: den ökande användningen av internet i vardagen anges som en anledning, en annan är ökande klyftor mellan olika socioekonomiska samhällsgrupper, en tredje är att skolan i mindre utsträckning än tidigare ansvarar för läsandet. Varje anledning analyseras ingående för sig på ett föredömligt sätt i utredningstexten. Det konstateras exempelvis att internetanvändning och litteraturläsning inte nödvändigtvis behöver ses som varandras hot. Två olika medier kan till och med förstärka varandra och öka konsumtionen av båda på olika sätt. Det finns emellertid även forskning som visar att av den sammanlagda tid som står till förfogande för medieanvändning i just unga pojkars vardag, läggs alltmer på internetanvändning och dataspel och tidsutrymmet för bokläsning blir allt mindre.

Som läsare och förälder reagerar jag starkt på dessa forskningsresultat och får genast dåligt samvete för att jag läser för lite för min sexårige son. Forskningen visar nämligen också att det är de vuxnas läsvanor och högläsningsvanor som är det som påverkar mest i dessa sammanhang. Att läsa för sitt barn är av avgörande vikt för barnets utveckling av sin framtida läsfärdighet. Det är symptomatiskt att det är just jag som reagerar på detta sätt: jag är högutbildad, litteraturvetare och har dessutom undervisat i ämnet Barn- och ungdomslitteratur i flera år. Det är inte min privilegierade samhällsgrupp som står för den sviktande statistiken när det gäller läsfärdighet. Det handlar snarare om att nå ut till andra socioekonomiska grupper och att överbrygga klyftorna mellan dessa och andra. Det är därför tacksamt att litteraturutredarna föreslår en strukturerad lösning på problemet genom ett förstärkt arbete med lästräning i skola och förskola med utbildade pedagoger samt en bättre tillgång till skolbibliotekarier med relevanta kunskaper. I satsningen ingår även att ta fram andra former av läsfrämjande verksamhet som kan nå ut till även till de grupper som i första hand står för de sviktande siffrorna i statistiken.

Välkommet är också att e-bokens roll på bokmarknaden undersöks på ett sakligt sätt. De diskussioner som förts hittills om e-boken präglas inte sällan av uppblåsta farhågor om bokens förestående död, alternativt stark rädsla för att Sverige inte hänger med i den internationella utvecklingen där e-bokens genomslag ses som en oundviklig framtid. I utredningen tar man sin utgångspunkt i de fördelar som digitalisering och e-litteratur kan ge för att motverka brister i den svenska bokmarknaden när det gäller tillgänglighet till olika slag av litteratur. Man konstaterar att den svenska marknaden får svårt att konkurrera med utländska förlag och producenter när det gäller e-litteratur och föreslår därför olika åtgärder som kan hjälpa den svenska utvecklingen framåt. Ett välkommet förslag är bland annat understöd för förlagen att digitalisera sina backlists för att öka tillgängligheten till äldre litteratur i dagens bokflod. Därtill uppdras åt Kungliga biblioteket att samordna digital litteratur från olika distributörer via den nationella katalogen Libris, för att öka tillgängligheten.

Litteraturutredningens slutbetänkande är en grundligt genomförd analys av olika viktiga delar av dagens svenska bokmarknad, baserad på ett ordentligt forskningsunderlag som styrker angelägenheten i de förslag som ges. Den ekonomiska uppbackningen av förslagen innebär i huvudsak en effektivisering av redan existerande budget. Därtill siktar man på hållbarhet i ett längre perspektiv. Även om några enskilda aktörer, som exempelvis studieförbunden, kan tänkas bli upprörda över indragna medel, kommer dessa medel samma aktörer till godo via andra vägar som särskilt främjar lästräningen. Planen är att byråkrati och systemets tröghet inte ska sätta käppar i hjulen för ett arbete mot ökad läsfärdighet. Det återstår att se om resultaten låter visa sig redan 2018, som är utredningens sluttid för det föreslagna projektet ”Ett läslyft för Sverige”.

En konsekvens av utredningens föreslagna satsningar torde rimligtvis också bli ökade arbetsmöjligheter för dem som är utbildade i litteraturvetenskap – såväl för de allmäninriktade som för dem som inriktar sig på barn- och ungdomslitteratur. Vågar man hoppas att detta också kan leda till ökade satsningar på dessa ämnen inom forskning och högre utbildning?

Gunnar Petri

Litteratur och läsning har under hela efterkrigstiden varit föremål för kontinuerlig politisk uppmärksamhet, successiva offentliga utredningar och ett helt batteri av olika åtgärder från samhällets sida. Nu är det dags igen. Förra året tillsatte regeringen en ny litteraturutredning. Sammansättningen var befriande okonventionell med förre riksbibliotekarien Tomas Lidman som ordförande och neurologiprofessorn Martin Ingvar, litteraturkritikern Annina Rabe samt kritikern och programledaren Johanna Koljonen som ledamöter. De lade fram sina förslag den 27 september i år.

De olika tidigare bokutredningarna präglades naturligtvis av sin tidsanda, men det grundläggande perspektivet är ändå förvånansvärt konstant: bokläsning är något gott, alla borde göra det och alla borde ha möjlighet att göra det. Så också denna utredning. Förslagen ska enligt direktivet leda till ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur.

Den första, 1948 års bokutredning, verkade under planhushållningdebattens år och är mest notabel för vad den seriöst diskuterade men inte föreslog, ett förstatligande av förlagsbranschen. Utredningens bestående resultat blev i stället biblioteksersättningen, som ger författarna en ekonomisk kompensation för utlåningen av deras böcker på bibliotek. Denna ordning baseras på utlåningsstatistiken och ser till att pengarna hamnar i svenska fickor.

Sedan kom den nya aktiva kulturpolitiken och den sociala ingenjörskonstens storhetstid. Huvudresultatet av 1968 års omfattande litteraturutredning blev det klokt utformade utgivningsstödet, ett efterhandsstöd riktat mot titlar och inte mot förlag och med en kvalitetsorienterad och genomtänkt selektionsmekanism. Förlag och bokhandel levde då i en reglerad symbios. Systemet garanterade att böckerna spreds men inte att de såldes och det förhindrade priskonkurrens i detaljhandeln. Denna rest från det gamla privilegiesystemet kunde i längden inte hålla stånd mot den anstormande näringsfriheten, och 1970 avreglerades bokbranschen. Därefter gällde det för de statliga insatserna att försöka mildra effekterna av denna avreglering.

Efter ytterligare utredande kom så 2002 den största litteraturstödsinsatsen någonsin i ekonomiska termer, en kraftig generell momssänkning till 6 procent. Ingen social ingenjörskonst här inte, utan en rejäl marknadskonform stimulans.

Där står vi i dag. Bokinköp är numera skattemässigt jämställda med restaurang- besök. Dessutom finns, utöver utgivningsstödet och biblioteksersättningen, ett antal mindre stödinsatser. Men vida viktigare för litteraturens ställning är en rad andra omständigheter, som medieutvecklingen i stort, teknikens snabba språng, globaliseringen, bibliotekens ställning, läget i skolan, läsvanor och läskunnighet.

Forskningen inom samhällsvetenskap och humaniora beskylls ibland för att vara inåtvänd och utan relevans för beslutsfattare som söker lösningar på aktuella problem. På samma sätt beskylls den offentliga beslutsprocessen för att inte beakta forskningens resultat. Detta kan man inte beskylla den nya litteraturutredningen för.

Den vände sig till akademin med en öppen fråga och fick ett brett och givande gensvar. Den för ämnet intresserade läsaren kan ta del av resultatet i form av forskningsantologin Läsarnas marknad, marknadens läsare, sammanställd av professor Ulla Carlsson och universitetslektor Jenny Johannesson, som publicerades i maj i år. Här kan man finna ett rikt faktaunderlag, men också en livlig diskussion där perspektiven är intressanta och gränsöverskridande utan att förlora i relevans. Svar lämnas ibland på frågor som inte har ställts och problematisering sker ur oväntade synvinklar, ett utmärkt exempel på gott samspel mellan forskning och politik.

Det är mycket som är positivt i den bild som tecknas. Det har aldrig funnits ett så stort, varierat, billigt och lättillgängligt bokutbud. Det ges ut böcker, och folk köper böcker, som aldrig förr. Många i Sverige läser engelsk litteratur på originalspråket, och inflödet av översatt litteratur är bland de relativt sett största i världen. Svensk litteratur har aldrig förr haft ett så brett genomslag i den stora världen, och svenskan som källspråk för översättningar överglänses endast av några av de stora världsspråken. Trots den ökande konkurrensen från sociala medier, internet och datorspel med mera ligger svenskars bokläsning totalt sett ganska stabilt på en mycket hög nivå i en internationell jämförelse.

You never had it so good, alltså. Men bilden måste nyanseras. Att kvinnor läser mera än män är kanske inte ett problem för feministiskt inriktade forskare. Så har det varit länge, och skillnaden verkar bestå. Men att 42 procent av kvinnorna men endast 28 procent av männen har läst bok en genomsnittlig dag är ändå något som vore värt lite reflexion. Även de socioekonomiska skillnaderna, som alltid ägnats stor uppmärksamhet, förblir ganska oförändrade. På en punkt finns emellertid en signifikant förändring. Under såväl 1990-talet som 00-talet minskade ungdomars läsning, läslust och läsförståelse markant. Detta gäller särskilt pojkar. På sikt är detta ett stort och växande demokratiproblem.

Det är särskilt två faktorer som lyfts fram som förklaringar till denna dystra utveckling. Den ena är den ökande datoranvändningen, internet och sociala medier som tränger ut läsning både som förströelse och källa till information. Den andra är den ändrade pedagogiska inriktningen av skolarbetet med tonvikt på individuell kunskapsinhämtning och grupparbeten utan stark lärarnärvaro.

En omständighet som framkommer i rapporterna, men som inte närmare problematiseras, är den elementära svenska språkförståelsens roll i detta. Elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland de svaga läsarna. Läsningen av skönlitteratur är också påtagligt lägre bland dessa barns föräldrar. Kanske är detta en ytterligare nyckel till förståelse av orsakssambanden.

Men läsningen kanske ökar på andra områden än den traditionella skönlitterära boken? Att man läser Wikipedia i stället för Nationalencyklopedin betyder kanske inte minskad läsning, möjligen tvärtom. Kanske förändras läsförmågans inriktning? Säkert har unga människor större färdighet i att röra sig i och med de nya medierna än en aldrig så intresserad 60-årig läsarinna av skönlitteratur. Kanske kan uppmärksamhet i sociala medier öka intresset för mera kvalificerad läsning?

Det förefaller verkligen som om en ny sorts sätt att läsa utvecklas, på gott och ont. I detta ligger en frigörelse från auktoriteter som skola, bibliotek och tidningarnas kultursidor. Ibland har dessa auktoriteter själva abdikerat, ibland har de bara blivit omkullsprungna. Sociala mediers meningsutbyten kring läsning, där subjektiva utrop ekar i en global tomhet, utgör emellertid inget substitut när Googles algoritmer ersätter bibliotekets kortlåda. Inte heller kan den nya sortens läsning mäta sig med det gamla sättet när det gäller verklig läsförståelse.

Också den omfattande bokutgivningens inriktning ger anledning till nyanserande reflexioner. Koncentrationen kring de titlar som ger de stora upplagorna ökar. De spektakulära utlandsframgångarna beror på att svensk populärlitteratur i översättning blivit en del av den transnationella underhållningsindustrin.

Strukturförändringarna i bokbranschen fortsätter. Bokproduktion och bokdistribution integreras och koncentreras. Problemen inom bokhandeln tilltar, och vad e-bokens definitiva genombrott kommer att betyda kan vi bara spekulera om. Näthandeln innebär både en koncentration till ett fåtal aktörer, drastiskt ökad tillgänglighet och stärkt konsumentinflytande. Något som inte uppmärksammas är den revolution och det uppsving som näthandeln inneburit för antikvariatshandeln. En gigantisk backlist finns nu tillgänglig för var och en, och återanvändningen av böcker har underlättats radikalt. Den som vill bygga upp ett privat bibliotek hemma kan göra det enkelt, praktiskt och billigt.

Men de offentliga biblioteken genomgår en identitetskris. Besöken minskar, utlåningen, bokinköpen och bokbestånden sjunker, inslaget av förströelselitteratur ökar. Tillfrågade om orsakerna till detta anger biblioteken själva konkurrens från nya medier, momssänkningen och pocketboksexpansionen. Som svar på dessa utmaningar har folkbiblioteken blivit användarstyrda och upplevelseorienterade. De vänder sig famlande mot de nya företeelser som i själva verket är deras konkurrenter och som på många sätt bättre tillgodoser användarnas krav på lättillgänglighet, information och sociala upplevelser.

I mångt och mycket kan folkbibliotekens situation påminna om public service-televisionens. Kommersiellt drivna aktörer hotar att ifrågasätta deras existensberättigande och svaret blir anpassning.

Det är inte mycket som utredarna kan göra åt de bakomliggande strukturella förändringarna, och litteraturutredningens förslag i det digra betänkandet Läsandets kultur blir därefter. Inte heller finns några nämnvärda nya pengar att spendera.

Utredningens huvudförslag blir därför en vacker målsättning, som ska vara uppfylld 2018. Den presenteras under slagordet ”Ett läslyft för Sverige”. Då ska läsfärdigheten bland barn och ungdomar ha förbättrats avsevärt och mätbart, och fler barn och unga ska regelbundet ta del av litteratur. Kunskapen om läsandets betydelse ska ha ökat i alla grupper som i dag läser i liten utsträckning. Detta mål ska följas upp av parlamentarisk beredning. Mera konkret kommer utredningen med en del förslag om ökade insatser för läsfrämjande. Det gäller skolbibliotekarier, en idé om läsombud i förskolan, pengar från folkbildningen till läsfrämjande, lärarstöd och en miljon till evenemang i den tynande bokhandeln. Allt detta är gott och väl, men lär inte ändra på den grundläggande bilden. För det får vi sätta vårt hopp till skolpolitiken. Där hör rimligen också utvärderingen hemma.

Mera spännande, och kontroversiellt, är förslaget att folkbiblioteken ska engagera sig på bred front i förmedlingen av e-böcker av alla slag och därmed konkurrera med andra försäljningskanaler. Denna tanke har prövats tidigare när det gäller fysiska exemplar, och invändningarna från bokhandel och förlag lär nog bli desamma denna gång. Verkligt intressant, och rimligen mindre kontroversiellt, är förslaget att KB ska få i uppdrag att möjliggöra för externa distributörer att tillhandahålla e-resurser via den nationella katalogen Libris och säkerställa att upphovsrättsligt fri e-litteratur finns tillgänglig denna väg. Här ligger vägen öppen för folkbiblioteken att skaffa sig en ny affärsidé.

I direktivet flaggade regeringen för en förändring av den så kallade förhandlings- ordning som ger Författarförbundet ett slags förhandlingsrätt rörande biblioteksersättningen. Denna heta potatis lämnar utredningen åt sitt öde.

När det gäller utgivningsstödet kommer utredningen med förslaget att ett tak om en miljon per mottagande förlag skall införas i syfte att frigöra medel för vissa andra förändringar. Samma idé har tidigare ventilerats av kulturministern. Detta vore en viktig principiell förändring som bestämt bör avvisas. Syftet med utgivningsstödet är att, för läsarnas skull, möjliggöra utgivning av titlar som är angelägna och som annars inte skulle ha kommit till stånd, inte att styra vilket förlag som ger ut vad. Om förslaget genomförs förlorar de förlag som nått taket ett viktigt incitament till angelägen utgivning.

Publicerad i Respons 2012-5