Rwanda har rest sig ur katastrofen

Världsekonomins jakt på expansionsmöjligheter fortsätter. För 30 år sedan var det Asien som växte, först tigerekonomierna och sedan Kina. Under 1990-talet och en bit in på 00-talet seglade Latinamerika upp som en ny kraft i världsekonomin, men efterhand ebbade detta ut. Vad finns kvar att rikta förhoppningar och investeringar mot? Jo, Afrika.

Afrika kan inte reduceras till en berättelse. De tragiska stråken finns här: länder som utsätts för rovdrift av inhemska eller främmande krafter, av stater som rör sig cirkulärt mellan demokrati och diktatur, och mellan öppenhet och slutenhet. Men en berättelse som också kan berättas i dag handlar om upprättelse och den förkroppsligas kanske mer än något annat av ett land som har varit märkt av kolonialism och vanskötsel som kulminerade i folkmord, men som i dag försöker samlas kring tillit, tillförsikt, teknologi och tolerans.

Landet är Rwanda. Det är det kanske allra mest talande exemplet på en afrikansk upprättelse och återuppståndelse, detta land som hamnade i världens blickfång några få månader 1994, när nästan en miljon människor dödades. Rwanda bröt denna dödsdans av egen kraft, medan USA och Europa tittade på. Detta var det ultimata sveket mot ett land som lämnades att dö för egen hand.

Om Rwanda 1994 symboliserade Afrikas alla problem är landet i dag kanske kontinentens klarast lysande stjärna. I Rwandas fall betyder det att alla de krafter som i någon mening ”är” Afrika möts här: stöket, mångfalden, det komplicerade arvet, den unga befolkningen, naturrikedomarna, det komplexa politiska spelet och de många motsättningarna. Rwanda visar att alla dessa krafter kan hanteras och förenas utan uppenbar risk för sammanbrott, utan snarare som drivkraft för expansion och utveckling.

Expansionen syns överallt. Det är ett ungt land, medianåldern är 20 år, hälften av Sveriges. Stadsbefolkningen växer snabbt, huvudstaden Kigali har tredubblat sin befolkning på 25 år. Men landsbygden är fortfarande landets ekonomiska och sociala ryggrad; mer än hälften av ekonomin och befolkningen finns i och kring jordbruket. Men landsbygden är för liten och småskalig för att rymma en ung generation. En förutsättning för att krafterna ska kunna mötas och förstärka varandra är att städerna växer och ger energin möjlighet till produktiva utlopp.

Om rörlighet och stadsutveckling är viktiga delar i återskapandet av Rwanda är hanteringen av det förflutna lika centralt. Landet är en stor biståndsmottagare, ett bistånd i det dåliga samvetets tecken, men biståndet är inte det viktigaste i hanteringen av det förflutna. Det är snarare att landet talar så öppet om och bygger på denna erfarenhet. Överallt påminns man om folkmordet, i monument, minnesmärken, massgravar och platser där förödelsen var särskilt svår. Läkningsarbetet handlar inte bara om att namnge det förflutna, utan också om att lära av det. Man talar exempelvis inte länge om olika folkslag, utan om en rwandisk befolkning.

Om Rwanda 1994 symboliserade Afrikas alla problem är landet i dag kanske kontinentens klarast lysande stjärna.

Konflikthantering i det lokala var sättet att försonas. Förövarna dömdes i sina lokala sammanhang. Det skapade både förståelse och försoning. Denna typ av försoning bär drag av erfarenheterna från Tyskland, Japan och Vietnam, där just öppenheten och förlåtandet blev förutsättningen för att kunna gå vidare och utvecklas.

I progressiviteten ligger också att landet vill vara ett undantag från omgivande länders oro och oreda. Denna ambition syns på många olika sätt. Entrén till landet sker elektroniskt; visum ordnas fram på plats, oändligt mycket smidigare än passagen in i Nordamerika eller Kina. Minsta kiosk är digitalt uppkopplad, elektroniska pengar fungerar lika bra som kontanter. Marknaderna verkar utan korrupta smörjmedel. Det är enkelt att starta bolag och få tillgång till kapital utan mellanhänder. Hävdvunna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas, i familjen, på arbetsplatsen, i politiken och i samhället i stort. Statsapparaten sköts professionellt och rättsstaten verkar hyggligt trovärdig.

Samhällsbyggandet syns kanske allra tydligast inom utbildningen. Det Rwanda som kollapsade under folkmordet var ett fattigt jordbruksland, utan egentlig stadsförtätning och andra urbana uppgifter än de som en tämligen smal stat kunde erbjuda. Utbildningen var i huvudsak en kolonial rest, ägnad att forma en liten lojal elit, och jordbruket – ekonomins ryggrad – byggde på familjen som ekonomisk enhet och på den beprövade erfarenheten som kunskapsbas. Som en del i den nationella resningen och som ett svar på den snabbväxande befolkningen har utbildningen moderniserats och rustats upp.

Rwanda har sedan fem år, när åtta specialhögskolor slogs ihop till en samlad enhet, ett sammanhållet riksuniversitet. Universitetet är inrymt i fina, rymliga och moderna lokaler. Utrustning och faciliteter är fullt funktionella. Ambitionen är att göra Rwanda till en synlig nod i den globala universitetsvärlden, ett högt ställt mål med med tanke på att inget land i Afrika, med undantag för Sydafrika, syns i dagens akademiska rankinglistor. Men denna synlighet ska byggas och det görs på ett nitiskt sätt. Styrning och genomlysning av det akademiska vardagsarbetet kombineras med stora satsningar inom områden där Rwanda i dag faktiskt gör avtryck i världen. Dit hör biodiversitet och konflikthantering, områden där landet har en del att lära världen, med sina minimala ekologiska fotavtryck och erfarenhet av att bearbeta nationella trauman.

Den finns en sammankopplad ambition att göra Rwanda till en kunskapsbaserad ekonomi, som kanske förefaller optimistisk när småföretagande och handel, snarare än biotech och IT, är de dominerande sysslorna. Men viljan är inte att ta miste på. Utbildningen dominerar som uppdrag för universitetet, forskningen får stå tillbaka när tiden inte riktigt räcker till. Men det finns en önskan att täppa till bristerna och ge också den genomsnittlige rwandiske läraren tillgång till och inträde i ett globalt kunskapssystem. För detta mål byggs broar och allianser med svenska och andra internationella grupper, i samarbeten om utbildning, forskning och innovation.

Detta är postkolonialism på allvar, kampen för självständighet som vardagspraktik.

Rwanda är en del av världen och det syns. Landet genomkorsas av krafter som kommer utifrån med sina ambitioner och dagordningar. Den kinesiska närvaron är påtaglig, i infrastrukturprojekt, ekonomiska program och stöd till innovatörer. Men även USA märks, inte bara som donator utan också som investerare i framtidens guld: begåvade, yngre, företagsamma och teknikorienterade individer som i framtiden ska lockas till Nordamerika. I Rwanda finns också det första internationella universitet som etablerat sig i Afrika – när prestigeuniversitetet Carnegie Mellon startat sitt första campus i Afrika är det just i Rwandas huvudstad. Staten subventionerar genom att ge bort marken som universitetet står på, men det amerikanska universitet gör ändå en satsning på i storleksordningen 100 miljoner kronor bara för själva byggnaden. Filialen står där som ett palats i utkanten av den innovationszon som växer fram med kinesiskt bidrag och bistånd, och som ett löfte om att knyta samman den afrikanska kontinenten med de globala toppuniversiteten (och, litet paradoxalt, kinesiska storföretag som också finns där).

Samtidigt stänger USA i Trumps härnadståg mot främmande element gränserna för visum för just unga, begåvade. En positiv effekt av det kan bli att den lokala begåvningen stannar i Afrika snarare än att sugas upp av det nordamerikanska högteknologiska systemet. Ännu är det inte riktigt så; lockelsen att bryta upp och fara till Nordamerika eller Europa sitter fortfarande djupt. Om Rwandas nyinslagna väg med kunskap och kunnande som drivkrafter på allvar ska slå rot, behövs en nationell plan av ungefär det slag som Singapore och de andra asiatiska tigrarna tog fram för 40 år sedan, med investeringar, utbildning och industristöd i statens regi. Det är mycket prat och ambition men liten målmedvetenhet som det ser ut nu och risken för bakslag och frustration är betydande.

Men riktningen är entydig. Det finns en medvetenhet om att om Rwanda på allvar ska växa, måste det ske av egen kraft, med egna målsättningar och resurser. Gästspel av donatorer och välgörare räcker inte i längden, och att bli en kolonial utpost för Kina eller för den delen USA är inte heller en hållbar väg framåt. Och om inte annat måste landet hålla ihop av egen kraft, för världen har en förmåga att glömma sina löften och springa sin väg om det börjar bli oroligt.

Detta är postkolonialism på allvar, kampen för självständighet som vardagspraktik. En pensionerad diplomat som jag mötte på hotellet där jag bodde under min vistelse i landet sade: – Vad har vi lärt oss av folkmordet? Att vi i slutändan inte kan lita på andra. Vi måste kunna klara oss själva.

Och just så är det kanske i den framgångsrika och samtidigt ömtåliga globaliseringen: att öppna sig för samarbete med andra, men samtidigt se till att säkra den egna överlevnaden. För globaliseringen är en kall kraft som vet priset på allt, men värdet på intet.

Mats Benner är professor i forksningspolitik vid Lunds universitet och besökte nyligen Rwanda som del i en SIDA-Rwanda-samarbetsgrupp kring ledning och organisation av University of Rwanda.

Publicerad i Respons 2020-1