Rysslands ledning skräms inte av att bli utestängd från europeisk livstil

Det blev inte som vi befarade, men inte heller som vi hoppades. Sovjetunionens upplösning ledde inte till ett totalt kaos, men Ryssland har inte heller utvecklats mot en demokrati med en stark värdemässig relation till övriga Europa.

Efter Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien i augusti 1968 motiverades agerandet med den så kallade Brezjnev-doktrinen. Dess andemening var att den socialistiska gemenskapen var viktigare än enstaka staters nationella suveränitet och att det var Sovjetunionen som bestämde hur denna gemenskap skulle utformas. Tjeckoslovakiens utveckling under ”Pragvåren” kunde enligt Moskvas tankevärld leda till att landet skulle kunna bli en förebild för övriga länder inom Warszawapakten och leda till att Sovjet skulle tappa kontrollen. I dag finns det paralleller till Rysslands agerande i Ukraina. Brezjnev-doktrinen lever kvar med bara små förändringar. Numera lyder den: rysk säkerhet är viktigare än andra staters nationella suveränitet och det är Ryssland som bestämmer hur denna säkerhet ska utformas.

Det finns flera skäl till att Ryssland har svårt att släppa denna tankemodell. Ett är att Putin är en produkt av Sovjet, ett annat den ryska historiska idévärlden, som i hög grad bygger på känslan av att Ryssland är ett offer som ständigt blir angripet av omvärlden. Den ryska berättelsen saknar helt nyanser och analys av det egna agerandet.

Även i dag har ledningen i Moskva svårt att förstå och lita på den komplicerade politiska process som är utmärkande för demokratier i väst. Detta avspeglar sig också i den ryska synen på makthavare runt om i världen. Hellre förtyck och ordning än en utveckling mot demokrati som riskerar kaos. För Ryssland är västvärldens agerande ett hot mot den stabilitet som är målet för Moskva. I deras perspektiv upplever man att Ryssland ständigt blir överkört eller lurat i ett spel där västvärlden vrider och vänder på det internationella regelverket för att nå sitt mål att skaffa sig makt och inflytande på Rysslands bekostnad.

Ett återkommande problem i denna utveckling har varit Nato. Många ställde sig frågan om organisationen hade något berättigande efter att det kalla kriget upphört. Andra menade att det fanns ett behov av en säkerhetsorganisation i Europa även när risken för ett anfall från Sovjet inte längre fanns. Parallellt med användningen av Natostyrkor i fredsbevarande operationer har även många stater som tidigare befann sig bakom järnridån blivit medlemmar i Nato.

Förändringen av medlemsantalet i Nato var dock inte någon självklarhet. De forna östländerna ville närma sig Västeuropa. Minnena från decennier av sovjetiskt förtryck gjorde att de ville ha en garanti mot risken för ett ryskt inflytande i framtiden. Samtidigt fanns det inom Nato en tvekan inför en utökning av antalet medlemmar. Det skulle bara kosta pengar helt i onödan, eftersom det inte fanns något hot från Ryssland. Trots detta spred sig uppfattningen att det fanns en risk för en negativ politisk utveckling bland länderna i Östeuropa om de utestängdes från Västeuropa. För allt fler framstod medlemskapet i Nato som ett sätt att få till stånd en politisk integration och därmed en förstärkt demokratisk utveckling. Denna politiska process har beskrivits som en Natoutvidgning. Bilden av en organisation med säte i Bryssel som slukar allt fler länder och sakta närmar sig Rysslands gränser har vi själva bidragit till och därmed förstärkt den ryska självbilden som offer.

En mer rättvisande bild är att beskriva processen som en Natoanslutning. Den politiska rörelsen var inte från Bryssel mot Ryssland, utan den motsatta. Länderna som tvingats in i Warszawapakten sökte sig till Väst i en strävan att komma bort från Ryssland, på samma sätt som Ukraina i dag försöker att frigöra sig från det ryska beroendet och röra sig västerut. Synen på denna utveckling i Ryssland kan anas i Putins beskrivning av Sovjetunionens upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.

Rysslands behov att omge sig med ”lydiga” stater som en säkerhetsbarriär mot Väst visar på en statsledning som lider av mindervärdskomplex samtidigt som stormaktsambitionerna är påtagliga. Ledningen ser sig som offer och ständigt lurad, men är själv beredd att åsidosätta andra staters suveränitet och betraktar diplomati som ett nollsummespel. Men Ryssland klarar sig inte på egen hand. På samma sätt som EU:s medlemsstater behöver ett ekonomiskt och teknologiskt samarbete som stäcker sig utanför den egna kretsen, är Ryssland beroende av kontakter, handelsutbyte och investeringar från omvärlden för att öka den ekonomiska styrkan och ge sin befolkning ett drägligt liv. För en stabil europeisk säkerhet är också Ryssland en helt vital komponent.

I dag präglas relationen mellan Väst och Ryssland snarare av ömsesidiga sanktioner och misstroende. Den politiska utvecklingen i Västeuropa framstår inte heller som något eftersträvansvärt vare sig när det gäller den demokratiska modellen eller synen på mänskliga rättigheter. I ett tal tidigare i år sade Herman van Rompuy detta om EU:s styrka: ”Our biggest carrot is a way of life. Our biggest stick, a closed door”. I relationen till Ryssland verkar denna analys inte stämma. Det europeiska sättet att leva är knappast eftersträvansvärt för den politiska ledningen i Moskva och hotet om en stängd dörr ger inte heller det resultat man hoppas. EU har även tappat i inflytande på grund av de ekonomiska problemen och den ökade nationalismen. Om det inte sker politiska samtal jämsides med sanktioner riskerar utvecklingen gå mot ett ”chicken-race” där Putin är övertygad att EU kommer att väja först, inte minst mot bakgrund av det i dag stora behovet av rysk gas och olja. Det ryska aggressiva uppträdandet över bland annat Östersjön är ett annat exempel där Ryssland försöker att flytta fram sina positioner. Ändå måste det finnas en politisk dialog, men denna kommer inte att få tillräcklig trovärdighet om en försvagning av den västeuropeiska militära förmågan fortsätter.

Vid omröstningen om resolutionen i FN:s generalförsamling, som fördömde den ryska annekteringen av Krim, valde 11 länder att rösta emot medan 58 lade ner sina röster. I Europa finns det också grupperingar som samtycker till delar av den ryska politiken. Jobbik i Ungern och Front National i Frankrike har varit positiva till Putins EU-kritik, den yttersta vänstern gillar kritiken mot USA, medan religiöst konservativa stöder det ryska förhållningssättet mot homosexuella. För Putin framstår det som om omvärlden är splittrad och att det gäller att stå emot påtryckningar utifrån, särskilt som stödet från den ryska befolkningen är starkt. I en opinionsundersökning i augusti stödde 87 procent av medborgarna aktionerna i Ukraina.

De förändringar som krävs för att Ryssland ska integreras i Europa politiskt och ekonomiskt är omfattande. Det finns inte några tecken på att det nuvarande ledningsskiktet, bestående av tidigare KGB-bossar och lydiga oligarker, kommer att tillåta förändringar som hotar deras makt och miljarder. Resultatet kan bli en ekonomi som stagnerar. Man kan då inte utesluta att en ”yttre fiende” används för att avleda missnöje över de åtstramningar som kan bli nödvändiga.

Publicerad i Respons 2014-5