Samhällets acceleration har tillfälligt stannat upp

Hur är social ordning möjlig? Den frågan återvänder sociologin ständigt till. Svaren har varierat och har formats av samhällets konfliktlinjer och utvecklingsytor. Länge handlade det om klass och industrialisering och hur ett samhälle som i grunden består av olika intressen ändå kan hänga samman. Sociologin gav då nycklar till förståelsen av hur olika samhällskrafter kunde mötas och tryckas ihop i stat, ekonomi och samhälle. Denna samhällsförståelse blev efterhand alltmer bräcklig när den globala marknaden smulade sönder efterkrigstidens samhällsfundament: det mäktiga facket, den allvetande staten, de ständiga förhandlingarna… Alla vittrade de bort. Sociologin tappade greppet när marknaden i stället trädde fram som den sociala ordningens källa, och när det – med Margaret Thatchers berömda ord – ”inte fanns något sådant som ett samhälle, bara män, kvinnor och familjer”. Men i takt med att friktionerna och spänningarna i vår samtid frilagts, uttryckt i populism, finansiell instabilitet och ökad internationell sårbarhet, och ovanpå det en pandemi som drabbar hela världen samtidigt, har de sociologiska perspektiven fått något av en renässans. Den frisläppta marknaden löste tydligen inte alla problem. Samhället som samlad enhet har återuppstått, för någon måste faktiskt hantera alla de spänningar, motsättningar och konflikter som präglar vår tid. 

Hartmut Rosa är en av de mest framträdande makrosociologerna i dag. Han verkar i traditionen av Ulrich Beck och andra berömda samhällsbetraktare, som studerar vår tid som ett slags ”andra modernitet”. Där formar framsteg och modernisering samhällets riktning, men medvetenheten om risker och instabilitet har tillfogats. Det är med andra ord inte ordningen och framsteget som är förväntade, det är snarare dissonanser, fragmentering och spänningar mellan framsteg och bakslag, möjligheter och risker. Rosas arbeten har en intressant tendens att peka på alternativa ordningar och människors egna möjligheter att forma framtiden. Han arbetar utifrån den klassiska sociologiska grundfiguren aktör-struktur. Aktörerna – det är vi, som söker bemästra vår omgivning. Strukturerna – det är vår omgivning, exempelvis naturen, marknaden och staten, som vi är med och skapar, men som också skapar oss. Rosa ger därmed uttryck både för de krafter som vi formas av och som vi samtidigt bidrar till att forma. Boken blir därför ingen abstrakt makrosociologisk exercis; den uppfodrar och placerar oss som människor i handlingens mitt. 

Rosa är kanske mest känd för begreppet ”acceleration” som hallstämpeln för vår tid, en alltmer uppskruvad hastighet i allt som görs. I denna bok för han resonemanget vidare, med ett populärt och inbjudande tilltal, närmast som en meditation över vad det innebär att vara människa och att göra val i en tid som präglas just av acceleration. 

Den kritiska punkten i dagens samhälle är frågan om tillgänglighet: att världen är omedelbart tillgänglig, i form av kommunikation, datainsamling, resor, språk och sammanhang. Den historiska friktion som språkskillnader, geografiska avstånd och trögheter i kommunikation har skapat har gradvis minimerats; i själva verket är både marknad och samhälle uppbyggt kring idealet om just tillgänglighet. Allt här och allt nu är grundbulten för vår tids ekonomiska och sociala modell. Det komplexa finansiella systemet, de ständigt närvarande sociala medierna och den globala reseindustrin och turismen är de mest uppenbara uttrycken för det, men det syns i stort i handel, produktion och logistik. 

Samhället som samlad enhet har återuppstått, för någon måste faktiskt hantera alla de spänningar, motsättningar och konflikter som präglar vår tid.

Alla är de områden som skär världen över med minimala ledtider och maximal tillgänglighet. Och så har ju också vår samtid kommit att bli en tid av uppkoppling, samverkan och access i en närmast ändlös sammansmältning. Allt är möjligt, nåbart, till synes möjligt att skapa och forma efter egen önskan. Men access är inte samma sak som respons, om man får tro Rosa. Saker och människor, personer och platser, de resonerar inte nödvändigtvis med varandra bara för att de är i kontakt. Förutsättningen för det är att det uppstår resonans, en ömsesidig beröring. Resonans har den egenheten att den är dubbelriktad; den bygger på samspel och ömsesidighet mellan två agerande, inte bara en som driver på. I den stund något kan kontrolleras och underordnas någon vilja, har också dess värde förlorats. Tillgängligheten – vår tids mantra – bär därför på sin egen undergång. 

Tillgängliggörandet handlar också om en besatthet hos oss själva men också hos våra institutioner att samla in, bearbeta och tillgängliggöra data om det vi gör. De stora datamängder som präglar vår tid – data om vad vi läser, gör, äter, tänker – utgör en till synes outsinlig lockelse för den som vill kontrollera och manipulera mänsklig handling. Men de trivialiserar och rutiniserar samtidigt handlingar som är uttryck för sökande, för egensinnighet, för tillhörighet. Tillgängligheten är med andra ord tveeggad – den kan vändas emot oss, samtidigt som den är en del av vårt sätt att vända oss och tillägna oss världen. 

Rosas bok är både tidsenlig och otidsenlig. Det tidsenliga ligger i synen på gränser och gränslöshet i samtiden.

Rosas bok är både tidsenlig och otidsenlig. Det tidsenliga ligger i synen på gränser och gränslöshet i samtiden. Rosa identifierar en mängd, som han kallar, aggressionspunkter i tillgängliggörandet: den aggressiva relationen mellan finansiella möjligheter och mänskliga drömmar, turismen som upplevelse men också intrång, sociala medier som öppnar kommunikation men också låser fast oss i kategorier. Han ser därför förfogandet som utvecklingens drivkraft, som det som driver på och formar sociala och ekonomiska relationer. Allt dras in i ett kretslopp av exploatering och expansion, som gör oss kanske rikare och mer flexibla än någonsin förr, men också kedjade vid plattformarnas algoritmer. Det är ett system som aldrig är i kris, eftersom det är så flexibelt, men som samtidigt alltid är i kris eftersom det är så sårbart, så instabilt. 

Det otidsenliga? Det är naturligtvis en fråga om timing. Rosas bok kommer i sin svenska översättning ut i en litet annan tid än när den tyska utgåvan publicerades 2018. För bara två år sedan tedde sig världen just gripbar, enkel att förfoga över och göra till sin. Då var det bara resan och transporten som utgjorde gränsytan mellan oss och världen, en värld som till synes friktionsfritt stod till vårt förfogande. En helg i New York eller New Delhi? Lätt ordnat. Konferenser i Houston eller Hongkong? För jämnan. Synka några strategiska processer på Arlanda? Givetvis. När jag skriver detta befinner vi oss på gränsen mellan två helt osedvanliga år, 2020 och 2021, och världen ter sig väsentligt mer otillgänglig; inrikesresor avråds, utrikesresor är mer eller mindre otänkbara. Helger och högtider krymps till de allra minsta beståndsdelarna. Familjen och den sociala sfären krymper. Inte ens ett besök hos handlaren runt hörnet är självklart och köpcentrum har förvandlats från konsumtionstempel till virusfällor. Naturligtvis kommer greppet att lossna, men erfarenheten av att rörelsefriheten kan beskäras med ett enda beslut (eller i Sveriges fall, en enda rekommendation) kommer under lång tid att prägla idén om världen, vår roll i den och vilka vi är. 

Samtiden är seg och de kommande åren lär bli en renässans för tillgängliggörandet. Längtan efter ”det normala” är enorm. Rosas bok kan fungera som en påminnelse inför detta återtåg. Finns det möjlighet att göra responsen snarare än accessen till samhällsmodell, en i vilken det handlar om att lyssna och erkänna gränser snarare än att bara stövla på? Ömsesidig respekt, nyfikenhet, lyssnande och svarande, det låter som eviga dygder i väntan på att återupptäckas. Rosa pekar just på att lyfta upp det som inte kan förfogas, att ge världen, naturen och det mänskliga tillbaka en del av dess förtrollning, dess oåtkomlighet – att hitta resonanspunkter snarare än aggressionspunkter, med Rosas ordval. Med andra ord, tillbaka till sociologins ursprungliga mandat att söka efter jämvikt snarare än obalans. Det är i så fall en jämvikt som vi alla har ansvaret att underhålla, manifesterat i vårt förhållningsätt till världen. Hur en sådan annan ordning skulle kunna vara möjlig i en värld som väl åtminstone på kort sikt fortsatt är uppbyggd kring mobilitet och ständig omgruppering, det ligger litet utanför Rosas berättelse som slutar dystopiskt. Det kan vara just det vi är med och skapar när världen sakta börjar byggas upp igen, en värld av mjuka gränser, ömsesidighet och respekt. 

Publicerad i Respons 2021-1