Skarpt ljus på liberalismens grundläggande problem

De liberala idéerna har de senaste årtiondena beskrivit en motsägelsefull utvecklingsbana. Efter den östliga socialismens sammanbrott tycktes den liberala demokratin triumfera, och marknadsliberalismen hade redan under 1980-talet blivit huvudspåret inom ekonomisk politik. Efter murens fall blev doktrinen om mänskliga rättigheter ramen för internationell politik. Ett kvartssekel senare står det liberala idé- och samhällssystemet inför en tilltagande motreaktion. Den globala frihandeln är satt under press. Demokratin i Väst påstås vara hotad inifrån. Den seger som bara för ett ögonblick sedan syntes ohotad är på väg att gå förlorad, fruktar nu många.

Timbro utkom i höstas med en ny bok om de liberala idéerna, nämligen antologin Ny liberalism, redigerad av Patrick Krassén. Utgåvan innehåller sex uppsatser om ett antal framstående anglosachsiska filosofer – Deirdre McCloskey, Jonathan Haidt, David Schmidtz, John Tomasi, Jan Narveson och Michael Huemer – skrivna av yngre svenska skribenter och akademiker. Boken är i flera avseenden en mycket kunnig vägledning i aktuell liberal filosofi; inte minst är det glädjande att ta del av de genomgående begåvade och sakliga analyserna i en tid då det jag-fixerade och exalterade känsloruset präglar de stora tidningarnas kulturskribenter.

Ett kvartssekel senare står det liberala idé- och samhällssystemet inför en tilltagande motreaktion. Den globala frihandeln är satt under press.

Två frågor står i fokus för analyserna i boken, dels vad som är rättvisa, dels hur statens tvångsutövning skall legitimeras. Problemställningarna är i högsta grad inspirerade av John Rawls A Theory of Justice och Robert Nozicks Anarchy, State, and Utopia, båda utgivna under 1970-talet. Rättvisetanken är enligt min mening ingen central liberal idé, i varje fall inte som Rawls kom att formulera den. Idén om rättvisa är snarare en följeslagare till frihets- och rättighetsdeklarationerna, som de ursprungligen formulerades i de amerikanska och franska revolutionerna. Här krävdes att konstitutionellt lagstyre skulle ersätta monarkens personliga godtycke samt att alla medborgare skulle vara lika inför lagen. Medborgarens frihet förutsatte med andra ord juridisk rättvisa.

När Rawls på sitt kontraktteoretiska vis definierade det rättvisa samhällets grundstruktur betonade han först och främst de traditionella politiska friheterna. Så långt ligger hans resonemang helt i linje med klassisk liberalism. Mer problematiskt och omdebatterat var hans jämlikhetskrav. Förenklat uttryckt hävdade Rawls att i ett rättvist samhälle måste alla ”sociala värden” (till exempel friheter, möjligheter, resurser) vara lika fördelade. En ojämlik fördelning kan bara ses som rättvis under förutsättning att den är till allas fördel; i en senare och skarpare formulering krävde han att den måste vara till de sämst ställdas fördel. Det senare är en formel som ligger nära en radikal socialistisk ståndpunkt och kan vara svår att förena med den liberala idén om individuell frihet. Denna uppställer inte bara villkoret om allas lika möjligheter, utan också allas rätt att fritt utveckla sina förmågor och resurser, även om detta inte leder till någon förbättring för vare sig de sämst ställda eller för samhället som helhet.

I en av antologins uppsatser tar Jesper Ahlin Marceta upp den kanadensiske filosofen David Schmidtz kritik av Rawls. Enligt Schmidtz bortser Rawls från att det finns värdekonflikter mellan olika rättvisemål och pekar bland annat på konflikten mellan jämlikhet i fråga om likabehandling och meritering. Likabehandling av människor oavsett kön, etnicitet, religion, sexuell läggning etcetera är centralt i liberalismen. Samtidigt förutsätter samma doktrin att den mest meriterade skall ha företräde till exempelvis en studieplats eller en offentlig tjänst. Tanken är att kompetens och saklighet skall avgöra antagningen till studier och offentliga ämbeten. Men fri tävlan (meritering) kommer oundvikligen att leda till olika slutresultat. Oavsett om skillnaderna i slutresultat är en följd av olikheter i naturliga talanger, variationer i social bakgrund eller individuella ambitioner, kan utfallet av meriteringskampen komma att strida mot ett rättvisekrav som med jämlikhet menar lika utfall för individer och grupper.

Schmidtz hör till de liberaler (egalitarianer) som menar att – en viss – ekonomisk jämlikhet är önskvärd. Han anser emellertid att omfördelning av resurser för att främja likhet bör vara begränsad; exempelvis kan han tänka sig att en minoritet drabbad av historiska oförrätter skall kunna kompenseras, men däremot avvisar han kompensation för ojämlikhet när det gäller naturliga talanger, vilket Rawls däremot förespråkar. Schmidtz argument för omfördelningen av ”sociala värden” övertygar emellertid inte. Låt mig ta ett exempel. Schmidtz hävdar att godtycket i det naturliga lotteriet inte är orättvist, eftersom det är slumpmässigt, men inte principlöst – i kortspel delas korten ut slumpmässigt, men inte principlöst. Det senare skulle innebära att spelat var riggat. Distinktionen är diskutabel. Det naturliga lotteriet – fördelningen av exempelvis begåvning, psyke, sjukdomsanlag, styrka och skönhet – är bara delvis slumpmässigt. I betydande grad är lotteriet ärftligt -–”riggat” med Schmidtz ord – och borde därför föranleda omfördelning av resurser till de förfördelades bästa. Men låter sig en sådan ingripande omfördelning förenas med ett samhälle som samtidigt premierar individuell förkovran och de för samhällets framgång bästa insatserna? Naturligtvis inte. 1900-talets historiska erfarenhet visar övertygande att strävan efter långtgående jämlikhet är en lika säker väg in i ett ofritt samhälle som kampen för nationell självhävdelse eller etnisk renhet.

Det naturliga lotteriet – fördelningen av exempelvis begåvning, psyke, sjukdomsanlag, styrka och skönhet – är bara delvis slumpmässigt.

Frågan om statens våldsmakt har vållat liberalismen problem sedan dess uppkomst. Hur kan friheten förenas med en institution som har makt att tvinga fria medborgare till lydnad? Varför ska fria medborgare följa statens lagar? Patrick Krassén analyserar problematiken i en artikel om Michael Huemers filosofiska anarkism. Huemer laborerar med olika former för legitimering: samhällskontrakt, konsekvensetik, demokrati. Mot samhällskontrakt, där individen avstår frihet i utbyte mot ordning, invänder Huemer att varje kontrakt ingås mellan icke jämbördiga parter. Konsekvensetiska resonemang, i vilka statens legitimitet anses bygga på de värden och nyttigheter den garanterar, ser han som otillräckliga för att rättfärdiga alla lagar. Men hur välja ut rättfärdiga från orättfärdiga lagar? Huemer har inget svar. Inte heller demokratiskt fattade beslut i ett samhälle med jämlika medborgare accepterar Huemer som grund för statligt tvång. Återigen pekar han på det orättfärdiga i att en minoritet påtvingas majoritetens vilja via statens lagstiftning – minoriteten kan komma att uppleva sin status som jämlika medborgare kränkt.

Huemers frihetliga anarkism illustrerar liberalismens tillkortakommande som statsgrundande doktrin. Utgår man, som liberaler ofta gör, från föreställningen att det finns ett frihetligt tillstånd som alternativ till statligt organiserad ordning, misslyckas varje försök att legitimera statens tvång. Ett sådant tillstånd är emellertid lika utopiskt som det klasslösa samhället. Alternativet till ordning är inte frihet eller jämlikhet utan ett allas krig mot alla. Om inte konflikter mellan olika intressen kan lösas med kompromisser och omröstning, väntar inte en pastoral idyll runt hörnet, utan i sista änden inbördeskrig.

Boken Ny liberalism är inte lättillgänglig, men den är mycket läsvärd därför att uppsatsförfattarna kastar ett skarpt ljus över ett par av liberalismens grundläggande problemställningar.

Publicerad i Respons 2019-1