Skjuter bredvid målet om lagliga vapens roll vid skjutningar

Vad har svenska jägare och sportskyttar med våldet i förorterna att göra? Inte mycket. Ändå är det precis den koppling som görs i Vapensmederna – Männen som beväpnar Sveriges kriminella av Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle.

De kriminella uppgörelserna med skjutvapen, ofta kallade ”skjutningar”, och den otrygghet som följt i deras spår, har de senaste åren varit ett stående inslag i den politiska debatten. En färsk rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå (2021:8) visar också att det dödliga skjutvapenvåldet ökar i Sverige, samtidigt som det minskar i de flesta andra europeiska länder. Att författarna till Vapensmederna inför utgivningen av boken medverkat i alla de stora tidningarna och etermedierna är mot denna bakgrund knappast förvånande – och motiveras säkert ytterligare av de sensationella påståenden som författarna för fram. Deras budskap är att man letat på fel ställe när det gäller ursprunget till de kriminellas vapen. De menar att boken, som de uttrycker det, ”[slår] hål på en urgammal svensk myt: att lagliga jakt- och sportskyttevapen nästan aldrig hamnar i händerna på kriminella.”

Nu när boken är utgiven är det möjligt att undersöka i vilken mån det finns stöd för denna hypotes. Inledningsvis kan konstateras att det är välkänt att lagliga skjutvapen ibland stjäls och även att vapen med lagligt ursprung förekommer vid brottslighet – det är bara exceptionellt ovanligt. I min studie ”Safe storage and thefts of firearms in Sweden – An empirical study”, publicerad i European Journal of Criminology 2014, fann jag att faktiska stölder av skjutvapen sker vid i genomsnitt ett knappt 100-tal tillfällen om året (2020 anmäldes 97 stölder av skjutvapen från bostäder). På motsvarande vis fann SIPRI-forskaren Björn Hagelin i studien ”Skjutvapen använda i brott i Sverige 2000–2010” att lagliga eller tidigare lagliga vapen användes vid grov brottslighet vid i genomsnitt 1–3 fall om året. Det författarna avser med sina påståenden i media är dock inte detta, utan i stället att lagliga vapen skulle vara vanliga i kriminella miljöer. Vore det som författarna påstår skulle det vara en sensation. Det skulle strida mot vad både forskare och Brå tidigare funnit, men även mot Polisens underrättelserapporter och rapporteringen av beslag. 

Den bild som ges i boken är i detta avseende klart mindre sensationalistisk än den i intervjuerna före utgivningen. Undantar man ett i fall i Krylbo, där polisen lät en kriminell person, givetvis i strid med reglerna, inte bara ha vapenhandlartillstånd utan också slippa de obligatoriska kontrollerna – något som Krylbomannen utnyttjade till att sälja vapen till kriminella – är det i princip inget nytt som tillförs. Just detta fall har inte uppmärksammats särskilt innan det togs upp av författarna, men TV4:s Kalla Fakta kunde redan 2008 avslöja att Polisen låtit både dömda för vapenbrott och avlidna få eller behålla vapenhandlartillstånd, så problematiken som sådan är inte ny.

Övriga fall i boken handlar om smuggling av antingen riktiga vapen, gas- och startvapen, eller om svarttillverkning. Allt detta nämns redan i Brås rapport ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg – En kartläggning” (2012). Det som tillkommit sedan dess är främst att ombyggda gasvapen som smugglats in från exempelvis Slovakien eller Turkiet blivit vanligare i kriminella kretsar. 

Vapen som smugglats in i landet eller tillverkats illegalt, kan inte sägas utgöra ”lagliga jakt- eller sportskyttevapen”, detta även om smugglingsbrottet (som i ett av bokens exempel) begåtts av en person som vid tillfället hade licens på en pistol i kaliber .22 eller (som i ett annat) av en person som tidigare haft vapenlicens (vilken dock dragits in på grund av personens samröre med kriminella). Undantar man fallet med den kriminelle handlaren som polisen lät hållas, ger författarnas framställning närmast stöd för att dagens system och kontrollmekanismer fungerar bra. 

Undantar man ett i fall i Krylbo, där polisen lät en kriminell person, givetvis i strid med reglerna, inte bara ha vapenhandlartillstånd utan också slippa de obligatoriska kontrollerna – något som Krylbomannen utnyttjade till att sälja vapen till kriminella – är det i princip inget nytt som tillförs.

En svårighet för den som läser och ska värdera boken är att det är oklart vilken genre den hör till. Vapensmederna är inget vetenskapligt verk, inte heller en populärvetenskaplig framställning eller journalistisk sådan, utan snarast en politisk debattbok, i vilken författarna pläderar för en annan – mer restriktiv – politik för lagligt vapeninnehav hos jägare och skyttar. I detta ligger också att författarna inte tar upp eller bemöter sådant som går emot deras tes, exempelvis forskning eller utredningar från Brå. 

Bokens stil är närmast kriminalromanens. Likt hos Jan Guillou eller Sjöwall/Wahlöö beskrivs brotten suggestivt med skallar som krossas, benpipor som spräcks och patronhylsor som studsar på golvet. Dialog mellan kriminella gängmedlemmar återges också som om författarna var med på plats och lyssnade. Likt kriminalromanen är boken lättläst, dramaturgiskt skickligt skriven och bitvis spännande. 

En annan omständighet som gör det svårt för läsaren är att författarna inte redovisar sin bas, annat än att de gått igenom de ”största vapenutredningarna som kunde kopplas till gänguppgörelserna som skakat Sverige de senaste fem åren”. Därmed är det svårt att säga något om representativiteten. Det går emellertid att lista ut att det troligen handlar om sex fall, möjligen ytterligare något. Dessa kan ställas i relation till att det under den period de behandlar (2015–2019) anmäldes 191 mord med skjutvapen, 1 375 försök till mord eller dråp med skjutvapen, 4 985 rån med skjutvapen och därtill 32 117 brott mot vapenlagen. Brott i gängmiljö särredovisas inte i brottsstatistiken, men det är, även med hänsyn tagen till att varje utredning kan omfatta flera brott av olika typ och flera personer, tydligt att de fall författarna valt ut utgör ytterst liten andel av den totala brottsligheten med skjutvapen i Sverige.

I likhet med kriminalromanen saknar Vapensmederna också helt källhänvisningar och referenser. Det är därför svårt att se vad som är fakta, fiktion eller mittemellan. Likaså är det många gånger svårt att avgöra vad som är författarnas egna åsikter, eller varifrån olika uppgifter eller resonemang annars är hämtade. Vissa kan jag dock känna igen från andra publikationer. Beskrivningen om vapen vid skjutningar på sidan 312 kommer med stor sannolikhet från Polismyndighetens rapport ”Illegal vapenanvändning i polisregion Stockholm. Strategisk rapport. U 314/20” där ett mycket snarlikt stycke återfinns. Men utan referens är det svårt att avgöra säkert. 

Vapensmederna har också gemensamt med exempelvis Sjöwall/Wahlöö-romaner att det finns tydliga hjältar och skurkar. Hjältarna i boken är de som förordar ytterligare restriktioner för lagligt vapeninnehav, framför allt licenser för magasin. I boken innehas den rollen av inrikesminister Mikael Damberg (S). Skurkarna är de som motsatt sig detta förslag: jägar- och idrottsrörelsen samt oppositionen i riksdagen som röstade ner regeringens magasinlicensförslag. Främst Moderaterna pekas ut, men även Vänsterpartiet får en släng av sleven. 

Samma anslag finns även i författarnas terminologi. Brottslingar kallas ”jägare” eller ”vapenhandlare” och personer som illegalt bygger om insmugglade vapen benämns ”vapensmeder”. I det senare fallet skriver författarna att det handlar om deras egen översättning av ”handyman” (en term de tagit från ett belgiskt fredsinstitut) och att man med denna inte avser att peka ut ”en professionell vapensmed som utför ett legitimt hantverksyrke.” Jag har aldrig tidigare sett denna översättning i litteraturen (det engelska ordet för vapensmed är för övrigt ”gunsmith”) och den leder dessutom till just den förväxlingsrisk som man säger sig vilja undvika. Brå (2012) benämner i stället sådan verksamhet som ”svart tillverkning” ”eller ”egentillverkning”. Författarnas ordval kan väl därför snarast jämföras med att kalla personer, som likt Walter White i tv-serien Breaking Bad tillverkar amfetamin i badkaret, för ”apotekare”. 

Främst Moderaterna pekas ut, men även Vänsterpartiet får en släng av sleven.

Som Alf Henrikson skrev i en dagsvers i Dagens Nyheter skriver man som journalist ”för tusenden som kan mindre än man själv och hundraden som kan mer”. I detta fall är texten uppenbart inte skriven för den senare gruppen, eftersom den besväras av ett antal faktafel som en sakkunnig faktagranskning enkelt hade åtgärdat

En del av dessa är betydelselösa för framställningen men signalerar att skrivandet nog gått alltför snabbt. Till dessa hör hur de berättar om hur de träffat en vapenhandlare i Slovakien, som tar fram Glockpistoler som han säkrar och lägger på bordet. Glockpistoler har ingen manuell säkring utan osäkras genom att man trycker in avtryckaren och författarna kan därför inte ha sett det de påstår. Man skriver också om ”en relativt ovanlig Colt Desert Eagle”. Ovanlig är här en underdrift; någon sådan modell har aldrig tillverkats av Colt. 

Andra fel påverkar författarnas argumentation. De påstår till exempel att ”EU:s skärpta vapendirektiv från 2017 kräver att alla medlemsländer reglerar vem som får ha vapenmagasin”. Detta är inte korrekt. Det som regleras är vem som får använda vissa magasin i kombination med vissa vapen, inte innehav. Detsamma gäller påståendet till stöd för magasinlicenser: ”För en sportskytt eller jägare finns det inga som helst praktiska användningsområden för ett så stort magasin.” Tja, förutom då att de används vid dynamiskt sportskytte; en gren som författarna dessutom skriver att de blivit förevisade vid ett besök på en skjutbana…

Att komma tillrätta med skjutningarna är angeläget inte bara för dem som drabbas utan även för samhället. Det är därför viktigt att de åtgärder som vidtas är ändamålsenliga och effektiva. Men tyvärr bidrar Vapensmederna sannolikt mest till förvirring. Och när det kommer till det stora problem som beskrevs i boken – att Polismyndigheten i strid med reglerna lät en kriminell person ägna sig åt vapenhandel – har riksdagen redan gått före. I juni 2021 beslutade den genom ett tillkännagivande till regeringen att ansvaret för vapentillståndsärenden skulle flyttas till en annan myndighet. Regeringen har dock ännu inte genomfört det beslutet. Kanske kan den uppmärksamhet som boken skapat bidra till att så sker och i så fall har den trots allt kommit till nytta.

Publicerad i Respons 2021-5