Spänningen mellan idealism och positivism

Kjell Åke Modéer, professor emeritus i rättshistoria i Lund, har inte slagit av på tempot. När han nu närmar sig de åttio – han är född 1939 – ger han ut en diger historik över den juridiska lundafakulteten sedan dess grundande. Hans arbete är ett av många som behandlar Lunds universitetshistoria med anledning av universitetets 350-åriga jubileum. För en upplysande beskrivning av ett antal av de övriga jubileumsskrifterna hänvisas till en understreckare av Johan Östling (Svenska Dagbladet den 13 november 2017). 

Modéers bok, med sin förpliktande titel, är en mäktig exposé över fakultetens upp- och nedgångar, i hög grad illustrerade av dess framgångsrika professorer, men också av dess mindre lyckosamma. Kanske att dessa senare ges onödigt mycket utrymme. Alla får de sin beskärda del av utrymmet, även om naturligtvis de ledande figurerna dominerar framställningen. Hit hör sådana rättsvetenskapliga föregångsmän som Samuel Pufendorf (f. 1632), som utvecklade folkrätten på naturrättslig grund; David Nehrman Ehrenstråle (f. 1719), som bland annat skrev den första systematiska läroboken i civilrätt; Carl Johan Schlyter (f. 1795), rättshistoriker som bland annat gav ut Sveriges medeltida lagar; Johan C.W. Thyrén (f. 1861), lärdomsgigant och straffrättsprofessor – för övrigt även universitetets rektor och sedermera justitieminister, samt Carl Olivecrona (f. 1897) som var central för den skandinaviska rättsrealismen. Från senare tid kan framhållas namn som Folke Schmidt (f. 1909), som lade grunden för arbetsrättens utveckling, men ganska snart lämnade Lund, och Håkan Strömberg (f. 1917), som var ledande inom förvaltningsrätten. Bara en kvinna platsar i denna skara, nämligen Anna Christensen (f. 1936), som installerades 1976 som fakultetens första kvinnliga professor. Hennes område kan beskrivas som välfärdsstatens rättsliga strukturer. 

Framställningen är i hög grad uppbyggd kring dessa och andra ledande företrädare för fakulteten, inte så förvånande med tanke på Modéers personintresse. Men han stannar inte här. Också dagens professorer och andra verksamma vid fakulteten omfattas av hans studie, till och med Modéer själv, om än berörd i modesta ordalag. 

Modéers bok är en imponerande studie som förtjänar en vid läsekrets, helst av dagens unga jurister.

Det bör sägas att det inte är någon panegyrisk exposé. Åtskilliga kritiska synpunkter kryddar framställningen, som underbyggs av en omfångsrik notapparat. Omfattande personregister och porträttgalleri förnöjer bläddrandet i boken. 

Bokens titel är ett uttryck för juristernas plikt – som Modéer ser det – att upprätthålla minnet av det som varit. I sin bok avger han en form av programförklaring. Han vill hjälpa dem som verkar på Juridicum i Lund att ”identifiera och markera vår identitet, vår institutionskultur”. Boken knyter på så vis an till ett tidigare storverk av Modéer, nämligen Juristernas nära förflutna – Rättskulturer i förändring” (Santérus 2009). Som framgår redan av dess titel ställer den juristernas kultur i centrum, i detta fall inte bara och inte främst de akademiska juristernas kultur, utan rättskulturen i allmänhet. I denna tecknar Modéer kampen mellan en idealistisk syn på rätten som dominerade under 1800-talet och en mer positivistisk och reforminriktad syn som slog igenom på 1900-talet. 

Med europarättens inträde på scenen har juristerna nu återvänt, menar Modéer, till tron på värden, rättvisa och rättigheter, en utveckling som innebär ett rättsliggörande (så kallad juridifiering) av i grund och botten politiska frågor. Spänningen mellan idealism och positivism illustreras väl av Modéers analys av utvecklingen vid lundafakulteten, som speglar den allmänna rättskulturella utvecklingen men också påverkar denna. Man kan tycka att det skulle ha varit givande om han mer ingående granskat hur kunskapsstrukturerna utvecklades under seklernas gång utan att hänga upp resonemangen på enskilda individer. Samtidigt kan det inte förnekas att det framställningssättet utgör ett pedagogiskt lyckat grepp.

Modéers bok är en imponerande studie som förtjänar en vid läsekrets, helst av dagens unga jurister. Man kan önska att dessa tillägnade sig åtminstone delar av boken, i varje fall bläddrade sig igenom denna, för att på så vis tillägna sig minnet av det som varit. Men den nyttoinriktade syn på studier som är rådande i dag och den hårda konkurrensen på arbetsmarknaden är knappast en grogrund för läsning av lärda arbeten av detta slag.

Publicerad i Respons 2018-2