Splittrad syn på sakprosans kris

Under hösten har sakprosans framtid diskuterats flitigt på kultursidorna. Infallsvinklarna har varit många, men har alla sprungit ur en och samma oro: befinner sig den svenska facklitteraturen i kris? Ser man till Förläggarföreningens summering av 2024 finns skäl att anta att oron är befogad. Tappet i försäljningen av facklitteratur beskrivs nämligen som så omfattande att dess strukturella betydelse på bokmarknaden hittills bara överträffats av ljudbokens och abonnemangstjänsternas snabba framväxt. Faktum är att facklitteraturens andel av bokmarknaden har halverats  sedan 2018. 

Inom kurslitteraturen har tappet skett ännu fortare: mellan 2021 och 2024 gick brancshen back med 200 miljoner kronor och förlorade därmed halva sin omsättning på bara tre år. Siffrorna talar i båda fall sitt tydliga språk: sakprosans ställning ser i dag radikalt annorlunda ut både inom och utom akademin.

Det har inte saknats teorier om orsakerna bakom marknadsutvecklingen. I höstas blev Björn Werners kanske inte helt överlagda påstående om den svenskutgivna sakprosans undermålighet startskottet för debatten om fackbokens kris, och har sedan dess ackompanjerats av en rad andra förklaringsmodeller. Vissa menar att vi vänder oss till eskapistisk genrelitteratur i tider av oro och osäkerhet, andra att vi blir alltmer inåtvända och intresserade av det egna och personliga snarare än för yttre, samhällsorienterade spörsmål. Vill vi trots detta blicka utåt och förstå vår samtid lyssnar vi hellre till experter i radio- eller podd-format än söker svar i djuplodande samhällslitteratur. Men det är inte bara fackboken som satts under lupp. Den läskris som antas råda bland unga i dag fortsätter att diskuteras flitigt, liksom i vanlig ordning den tryckta bokens framtid i en medieekologi där de ljudande formaten dominerar i allt större utsträckning. 

Siffrorna talar i båda fall sitt tydliga språk: sakprosans ställning ser i dag radikalt annorlunda ut både inom och utom akademin.

Bokförlaget Daidalos är ett av de förlag som har märkt av trenden av nedåtgående fackboksförsäljning. Förlagets delägare Pelle Sjödén pekar i ett samtal med Respons på hur nedskärningar och omprioriteringar på kulturredaktionerna påverkat de mindre fackboksförlagen.

– När kulturredaktionerna blir mindre och färre drabbar det såklart bevakningen av facklitteratur och i förlängningen försäljningen. 

Det minskade antalet recensioner beskriver han som särskilt försvårande för den mer kvalificerade samt den översatta fackboksutgivningen.  

– Det verkar vara väldigt nyckfullt vilka böcker redaktionerna väljer att lyfta fram, och recensioner för en bok kan spridas ut över ett halvår från utgivningen. Vi har känslan av att det är frilansarna som är de som har bäst koll på vår utgivning och att det är de som kommer med förslag, medan kulturredaktionerna har sämre koll och mer springer på samma bollar, säger Sjödén.

Förlagets utgivning beskriver han som nischad, men att om bara böckerna når ut så finns där en marknad. 

– Det pratas ju om att folk läser mindre facklitteratur, men samtidigt upplever vi att när det väl skrivs och talas om böckerna så få det genomslag, även vad gäller relativt smala titlar. 

Men en ytterligare och hittills inte tillräckligt uppmärksammad aspekt av tappet för fackboken verkar hänga samman med utvecklingen för kursboksmarknaden. I Bokförsäljningsstatistiken 2024, där kurslitteraturen för första gången redovisas som en separat underkategori till facklitteratur, framgår att kurslitteraturen stod för 34 procent av den förlorade omsättningen inom facklitteratur. Medan 2021 beskrivs som ett slags »all time high« för kurslitteraturen, med en omsättning på 551 miljoner kronor, har branschen fortsatt att tappa i ett rasande tempo sedan dess.

På Daidalos har man, utöver den facklitterära utgivningen, historiskt haft en god försäljning av kurslitteratur, vilket varit en trygghet för förlaget. 

– Vi märkte ett tydligt tapp på i princip all kurslitteratur på en och samma gång runt höstterminen 2022 och vårterminen 2023. Och det har minskat mer och mer sedan dess, säger Pelle Sjödén. 

 Att så många titlar skulle ha bytts ut samtidigt på kurslistorna verkade osannolikt, så man drog slutsatsen att det berodde på hur andrahandsmarknaden vuxit sig starkare. I dag har förlaget dock en annan teori. Liksom många andra aktörer inom förlags- och bokhandlarbranschen misstänker man »Legimus« – en kostnadsfri talbokstjänst som tillhandahålls av den statliga Myndigheten för tillgängliga medier (MTM). Även större fackboksutgivande förlag som Natur & Kultur uppger när Respons hör sig för att de ser en minskning i försäljningen av kurslitteratur. På Natur & Kultur, liksom på Daidalos, ses den ökande tillgången på digital kurslitteratur via Legimus som en orsak, men man pekar också på hur allt fler studenter vid universitetsutbildningar uppfattas som lässvaga av lärarna, vilket i sin tur gör att man ersätter läsningen med mer lättillgängligt material i form av presentationer och sammanfattningar av kursböcker. 

Legimus är ett digitalt bibliotek och hjälpmedel för personer med en vidimerad läsnedsättning. Det kan röra sig om personer i behov av punktskriftsböcker eller som har en NPF-diagnos eller svår dyslexi, och som behöver tillgång till talböcker för att lyssna och läsa samtidigt. För denna målgrupp är tjänsten ett oumbärligt hjälpmedel i vardagen och vid studier, men de senaste åren har antalet aktiva låntagare och nedladdade filer från tjänsten ökat snabbt.

 I teorin vore det inte särskilt svårt att få tillgång till kurslitteratur på Legimus. Böckerna laddas ner till den egna datorn och eftersom filerna inte försvinner efter en viss tid är det upp till varje låntagare att radera dem efter som längst sex månader. I dag finns heller inga regleringar som säkerställer att den som ansöker om tillgång till Legimus verkligen har rätt till tjänsten. Inget uppvisade av intyg krävs och man måste heller inte uppge vilken form av läsnedsättning man har, utan det är upp till varje enskild bibliotekarie att göra en bedömning.

Det snabba tappet i efterfrågan på kurslitteratur har fått branschorganisationen Läromedelföretagen att reagera då man misstänker att filer sprids olagligt mellan studenter via Legimus. Stefan Persson, vd på Studentlitteratur, har liknat tjänsten med ett »statligt Pirate Bay« och beskriver i en intervju med Förlagspoddens Lasse Winkler hur kursboksförlagen under 2024 räknande med att det skett nedladdningar av mellan åtta- och nio hundratusen exemplar – en siffra som normalt sett motsvarar hela marknaden för all försäljning via kursboksförlagen. »Vid någon tidpunkt, och den är vi nära, blir det meningslöst för oss att ge ut kurslitteratur«, säger han i samma intervju. 

För ganska exakt ett år sedan larmade Persson i SvD om att tjänsten utnyttjas av studerande utan fastslagen läsnedsättning. På vissa högre lärosäten har man konstaterat att så mycket som 30 procent – och på Konstfack är siffran närmare 40 procent – av studenterna har konton på Legimus. Underligt nog fick kritiken av hur en statlig myndighet kunde tillåtas undergräva kursboksmarknaden aldrig något nämnbart fäste i debatten om läs- och fackbokskrisen. 

Likt hur man på Daidalos sett ett stort och plötsligt tapp i försäljningen av kurslitteratur under 2022 konstaterar Persson att användningen av Legimus »exploderade« för två år sedan. Man beskriver inom förlagsbranschen hur det i dag är många av kursboksförlagens titlar som laddas ner via Legimus i väsentligt högre antal än vad de säljer – myndighetens tjänster har i sin tur ökat med omkring fyrahundra procent de senaste åren. I Förlagspodden berättar han att man på Studentlitteratur drastiskt dragit ner på antalet nya titlar från 240 till 100 under 2024 som en konsekvens av de förlorade intäkterna. Även Daidalos och Natur & Kultur återger att man på grund av utvecklingen minskat utgivningen och att man är mer selektiv med vilka titlar som ges ut än tidigare. 

MTM:s bild av utvecklingen på kursboksmarknaden skiljer sig emellertid från förlagens. Respons har talat med Jannica Hedlund, enhetschef för Omvärld och samverkan på MTM, som beskriver att den korrelation som förlagen pekar på mellan ökade nedladdningsantal via Legimus och tappet i försäljningen av kursböcker i stället bör ses som en naturlig konsekvens av hur antalet studenter med diagnoser ökat.

– Fler personer med funktionsnedsättningar som innebär en syn- eller läsnedsättning tar sig upp till högre utbildning, men samhället har också blivit bättre på att identifiera personer med diagnoser och erbjuda ändamålsenligt stöd, säger Jannica Hedlund. 

Det finns enligt Hedlund inget som avviker i siffrorna över utvecklingen. Medan den största användargruppen av Legimus tidigare varit personer med synnedsättning – som av naturliga skäl är lättare att koppla till just läsnedsättning – ser man i dag en bredare grupp med funktionsnedsättningar som innebär en läsnedsättning, men där sambandet mellan funktions- och läsnedsättning inte är lika självklart och kräver en mer komplex bedömning. 

Samtidigt menar Läromedelsföretagen att den höga andelen låntagare vid vissa lärosäten rimmar illa med den andel av befolkningen som kan räknas ha en funktionsnedsättning som medför en läsnedsättning. Kritiken som riktats mot myndigheten med anledning av det förmodade läckaget bemöter MTM med att det endast är 15 procent av böckerna som faktiskt laddas ner – merparten av låntagarna läser och lyssnar strömmat. 

– Det finns inga belägg, ingen fakta eller statistik som har presenterats för att det förekommer »fulnedladdningar« eller att man sprider kurslitteratur som laddats ner från Legimus, säger Jannica Hedlund. 

Man framhåller även att allt missbruk av Legimus som kommer till myndighetens kännedom ses som oacceptabelt och att man agerar skyndsamt vid otillåten använding. Med anledning av kritiken om misstänkt läckage av talböcker publicerade myndigheten i maj en oberoende undersökning för att ta reda på i vilken utsträckning böcker från Legimus sprids illegalt på internet. Enligt undersökningen, där man tittat på 200 av de populäraste böckerna i Legimus, återfanns 93 av dessa titlar på fildelningssajter – men endast en av dessa titlar hade sitt ursprung i Legimus. De andra 92 var inskannade pappersversioner eller kom från kommersiella e-bokstjänster. 

Trots detta har man utifrån kursboksförlagens krav sedan i våras infört kryptering av böckerna för att hindra olovlig spridning. Beslutsprocessen för att få rätt till Legimus ska också ses över så att den blir »än mer rättssäker och robust, liksom likvärdig«, säger Hedlund. 

›Fler personer med funktionsnedsättningar som innebär en syn- eller läsnedsättning tar sig upp till högre utbildning, men samhället har också blivit bättre på att identifiera personer med diagnoser och erbjuda ändamålsenligt stöd.‹

Ord står onekligen mot ord vad gäller MTM:s roll i utarmningen av kursboksmarknaden. Medan det i dagsläget är en utbredd uppfattning inom både förlags- och nätbokhandelsbranschen att Legimus utgör en statligt finansierad och fram till nyligen helt oreglerad konkurrent till marknaden, tycks utfallet av MTM:s externa granskning å andra sidan peka i en annan riktning.  

En relaterad aspekt av debatten tycks dock kunna ge förlagen ytterligare vatten på sin kvar. I vintras publicerade Ämnesläraren en rad artiklar om  tillämpningen av så kallad »lyssneläsning« i grund- och gymnasieskola – vilket även ökat dramatiskt på högskolor och universitet. HD och Sydsvenskan gjorde vid samma tidpunkt en samlingsintervju med flera universitetslärare från några av våra mest prestigefyllda utbildningar. Bilden som gavs beskrivs som närapå samstämmig: man förmår inte ta sig igenom kurslitteraturen. I stället framhålls att studenterna vill göra nedslag, få sammanfattaningar eller lyssna till böcker. 

I ljuset av detta kan man fråga sig hur många unga vuxna som efter avslutad skolgång har vad kognitionsforskaren Agneta Gulz kallar en förvärvad, snarare än medfödd, läsnedsättning. Det är enligt Gulz många elever som kunnat bli funktionellt läskunniga, men som genom att hänvisas till lyssneläsning i grundskolan går ut i vuxenlivet med en »förvärvad funktionsnedsättning«. Runt två till fyra procent av grundskoleelever kan förväntas ha så pass svår dyslexi eller annan läsnedsättning att de har behov – och stor nytta, framhåller Gulz – av att lyssna i stället för att läsa – men lyssneläsning är något som för de flesta elever egentligen fördjupar läskrisen (Ämnesläraren, 12/11 2024).

Även om det i dagsläget enbart går att spekulera förblir det ändå en tankeväckande fråga. För vad händer när vi framöver har en växande skara studenter som faller inom ett slags gråzon för när man kan sägas ha ett reellt behov av inläst litteratur? En förvärvad läsnedsättning är trots allt en läsnedsättning, och här kommer talboksproducenter som MTM och ILT Inläsningstjänst (den senare, ska sägas, har gjort stora pengar på den ökande lässvagheten runt om i landet) behöva ta ställning i frågan om var man ska dra gränsen för rätten till inlästa läromedel. Det är en självklarhet att den som har en vidimerad läsnedsättning bör ha rätt till tillgängliggjord läsning, men vi ser i dag en utveckling som tyder på att gränsen för detta blir allt luddigare. 

I ljuset av detta kan man fråga sig hur många unga vuxna som efter avslutad skolgång har vad kognitionsforskaren Agneta Gulz kallar en förvärvad, snarare än medfödd, läsnedsättning.

Och utvecklingen för fackboken? Kanske är den inte helt olik den vi ser i kursbokens fall. Något en ung kvinna sa till Respons under Stockholms bokmässa dröjde sig kvar: hon hade gärna velat läsa mer facklitteratur, men sakprosan beskrev hon som, beklagligt nog, »så lätt att lägga ifrån sig«. Det kan ligga något i det. Även om vi drivs av samma nyfikenhet som tidigare och söker svar på liknande frågor – frågor som sakprosan en gång varit förhållandevis ensam om att kunna besvara – är fackboken i rådande medieklimat kanske just lite för »lätt att lägga ifrån sig«. 

Konkurrensen med andra media är hård, och det är lätt att kasta sten i glashus när man förfärar sig över ungas läs-, eller kanske ska man kalla det lyssningsvanor, men faktum är att en betydande del av fackbokens minskande försäljningsstatistik skulle kunna förklaras med att det tryckta facklitterära verket inte längre ensamt utgör plattform för kvalificerad analys och kunskap. Det finns i dag en uppsjö av radiodokumentärer och podcasts för historia, humaniora och samhällsanalys liksom samtalsserier med utgångspunkt i facklitterära verk dit den vetgirige med fördel kan vända sig. Förlagspoddens Kristoffer Lind är något på spåren när han hävdar att många av de diskussioner som historiskt återfunnits i den tryckta sakprosan numera förs bortom boken. Många av dessa diskussioner står numera att finna i ljudande form: vi lyssnar till uttolkare som satt sig in i de ämnen vi vill veta mer om och som kan förse oss med huvuddragen i och färdiga analyser av de verk vi vill läsa – och det är dessutom ofta gratis. 

I grund och botten är detta kanske inte helt olikt den utveckling vi ser i förhållande till kurslitteraturen, där just låg eller obefintlig kostnad och tillgänglighetsgrad sannolikt är avgörande faktorer för Legimus attraktionskraft. Det är därför relevant att fråga sig om vår rådande medieekologis rika utbud av diskussion och kunskap i ljudande fora faktiskt utarmar den tryckta sakprosan – och vad vi själva är beredda att betala för den. Att säkerställa de yngre generationernas läsförmåga förblir en viktig komponent i ekvationen för sakprosans fortsatta överlevnad – oavsett vilken sida som har rätt i Legimusdebatten – men nog kan »vi vuxna« även föregå med bättre exempel. Att fortsättningsvis söka oss till sakprosan med vår undran och våra funderingar i stället för att trycka på »play« vore en bra början.