Stabila demokratier behöver en gemensam kunskapsbas

Krig i Mellanöstern, Trumps tullkaos, USA:s växande isolationism och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är tyvärr bara några exempel på det allt sämre säkerhetspolitiska läget i världen. Att Sverige påverkas av vad som händer i vårt närområde, men också i omvärlden kan inte ha undgått någon. Men när behovet av enhet och beslutsamhet är som störst i både Sverige och världen växer demokratiutmanande tendenser som populism och konspirationsteorier.

Samtidigt som hoten kommer från auktoritära stater och diktaturer finns det också en oroande utveckling där västvärldens demokratier – inte minst USA – själva medverkar till att försvaga och nedmontera demokratin och rättsstaten. De demokratiska framsteg som gjordes i världen efter Sovjetunionens fall tycks inte längre gälla och därför finns det ett akut behov av att ta fram nya strategier för att möta både lokala och globala faror, menar journalisten Patrik Oksanen i sin bok Rysslands hemliga krig mot Sverige. Oksanen tecknar en skrämmande bild av hur Ryssland under Vladimir Putin har blivit alltmer aktivt i sina försök att splittra västvärlden. Målet är att återupprätta och utöka det ryska imperiet. Detta är något som vi både behöver förstå och bemöta, menar han.

Och just det historiska minnet – eller snarare en specifik läsning av historien – är en central del i den ryska propagandan. Exempelvis betonas att Ryssland mer eller mindre på egen hand räddade Europa från nazismen.

Oksanens bok består av tjugo kapitel som på olika sätt illustrerar historiska och nutida exempel på Rysslands expansionspolitik och de metoder som används för att störa och skapa osäkerhet i vårt närområde. Flera kapitel ägnas åt den rysk-ortodoxa kyrkan, eller Moskvapatriarkatet som den också kallas, som har etablerat sig på strategiskt viktiga platser i Sverige med hjälp av lokalt stöd från enskilda personer och statliga skattemedel, men också genom skumma affärer samt stöd från Ryssland. Trots detta har denna kyrka blivit föremål för relativt få kritiska diskussioner eller granskningar – något som kan jämföras med den kritik som har riktats mot exempelvis muslimska organisationer. Detta är en påminnelse om att journalister och myndigheter bör idka stor försiktighet när de bevakar olika slags religiösa organisationer − inte enbart när det gäller muslimska samfund. Till exempel är det viktigt att inte likställa religiösa institutioners ledningar med »vanliga« trosutövarnas behov, åsikter eller inställningar till en politisk fråga. 

Samtidigt understryker Oksanen att Moskvapatriarkatet inte är vilken kyrka som helst. Den står under direkt inflytande av Rysslands högsta ledning och har bland annat utmärkt sig genom sitt stöd för den ryska invasionen av Ukraina. 

Enligt kyrkans högsta andlige ledare, patriarken Kirill, ska ryska världen bygga på ortodox tro, rysk kultur, det ryska språket samt ett gemensamt minne av historien. Och just det historiska minnet – eller snarare en specifik läsning av historien – är en central del i den ryska propagandan. Exempelvis betonas att Ryssland mer eller mindre på egen hand räddade Europa från nazismen. Däremot tonar man ned den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, som bland annat innebar att Stalin och Hitler delade upp kontrollen över Baltikum och andra områden i Rysslands närhet mellan sig. Under både det kalla kriget och under Putins styre har detta narrativ använts för att hävda Rysslands rätt att expandera sitt välde. Att flera av de områden som Ryssland gör anspråk på i dag, inte minst Ukraina, består av fria och demokratiska länder är något som inte godtas i den ryska berättelsen.

Exempel på mer påtagliga kampanjer är hur fartyg ur den så kallade skuggflottan förstör telekommunikationskablar och gasledningar som förbinder Sverige, Finland och de baltiska länderna, eller avslöjanden om hur ryska trollfabriker fabricerar narrativ som sprids via sociala medier och som ibland plockas upp av svenska medier. I andra fall har personer som direkt eller indirekt arbetar för Ryssland lyckats infiltrera myndigheter och politiska partier, något som uppmärksammats i både svenska medier och av SÄPO.

Det öppna samhället är särskilt sårbart för denna typ av påverkan. Å ena sidan har vi friheter som yttrande-, åsikts- och religionsfrihet. Å andra sidan kan dessa friheter användas i skadliga syften av både främmande makt och organisationer som utnyttjar det öppna och demokratiska samhället. Även om det inte finns någon enkel lösning på detta dilemma – demokrati försvaras knappast bäst med antidemokratiska medel (exempelvis genom att förbjuda vissa yttranden) – är kunskap om vilka narrativ som sprids, vem som sprider dem och varför de sprids av central betydelse. För att uttrycka det mer explicit: Vi behöver få en bättre kunskap om vår omvärld och vår historia för att inte bli lurade att tro på något som är förvrängt eller helt enkelt falskt. 

Oksanens bok är lärorik och relevant, men den saknar några aspekter. Vi har sett flera exempel på att Ryssland och andra länder som Kina och Iran har försökt störa och påverka det svenska samhället, men hur förhindrar vi att desinformation och subversiva narrativ skapar konfliktlinjer i vårt eget samhälle? Det stämmer förmodligen att flera främmande makter (Ryssland inkluderat) försökte utnyttja de konflikter som följde på koranbränningarna och de så kallade påskupploppen 2022–2023. Detta skedde dels genom att underminera den svenska Natoprocessen, dels genom att elda på debatten i flera muslimska majoritetsländer, bland annat genom att underblåsa narrativ som visade att Sverige var splittrat och ett muslimfientligt land.  

Dessa narrativ plockades bland annat upp av den turkiska ledningen och fick rättfärdiga deras olika försök att förhindra eller fördröja att Sverige upptogs som medlem i NATO. Det hetsiga debattklimatet ökade också risken för att Sverige skulle utsättas för terrordåd, ett hot som blev verklighet när två svenska fotbollssupportrar mördades i Bryssel med hänvisning till just koranbränningarna. 

Samtidigt som trollfabriker och andra aktörer gjorde vad de kunde för att vilseleda den svenska allmänheten gav debatten om koranbränningarna nytt bränsle till redan häftiga inrikespolitiska konflikter om islam, muslimer, invandring och integration i Sverige. Detta var förmodligen inte ett mål i sig men genom att skapa splittring och förvirring framstår Sverige som ett land i fritt fall. Detta kan utnyttjas både av främmande makter liksom av populistiska krafter och speciellt av dem som omhuldar det ryska narrativ som Oksanen varnar för i sin bok.    

Eftersom globala konflikter ofta får lokala effekter oavsett vem som startar eller utnyttjar dem hade jag önskat att Oksanen ibland hade vidgat perspektivet och fört en mer generell diskussion kring hur påverkanskampanjer och direkta attacker kan göra oss svagare och mer sårbara som nation. Snarare än att fördjupa motsättningar och sträva efter enkla politiska poänger har både politiker och journalister ett ansvar att skydda oss från vilseledande propaganda, hot och desinformation samtidigt som de måste värna rättsstatens principer och det demokratiska systemet. Kritik och meningsskiljaktigheter ska givetvis ges utrymme, men det är inte ovanligt att det är just de mest kritiska rösterna som ges störst utrymme, vilket kan utnyttjas av grupper och länder som vill Sverige illa. 

Balansgången är svår, men viktig. På denna punkt är Oksanen och jag överens, men för att leva upp till ambitionen om en balanserad samhällsdebatt som beaktar både globala och lokala perspektiv måste vi bli bättre på att förstå både vår omvärld och de utmaningar som Sverige står inför i dag. Precis som Oksanen skriver så försvaras en demokrati »bäst genom kunskap hos sina medborgare.«