Stadsdelen som tilltalas med förnamn

När slutade Söder att vara Söder? Jag menar såklart Södermalm, stadsdelen i Stockholm som alla är Du med. Jo, visst, i teorin är alla Du med alla i Sverige, men Söder är den enda stadsdelen som är rikskänd genom sitt förled. Östermalm är inte Öster, Kungsholmen inte Kungs, Norrmalm inte Norr, och så vidare. Detta Söder har verkligen en särskild plats i mångas hjärtan, vare sig de hatar eller älskar stadsdelen. Gemensamt för de flesta är dock att det de älskar eller hatar med platsen snarare är sina föreställningar om den än hur den verkligen är. För trots den gängse bilden har Söder aldrig varit enbart en arbetarstadsdel, merparten av invånarna är inte journalister och även om många konstnärer och författare valt att bo här – eller åtminstone gjorde det förr – är de knappast i majoritet.

Låt mig genast förklara att jag har en personlig relation till Södermalm. Jag flyttade dit en period i tonåren och fick min första egna lägenhet där 1987, blott 19 år gammal. Det var den tråkigaste delen av staden, tyckte jag då. Men nu är jag nostalgisk över hur den var de första åren, då jag fortfarande hade granntanter med katter som smet ut i trapphuset och det bodde en ensam, vänlig alkis några trappor upp. Hyran var osannolikt låg, bara lite drygt en tusenlapp i månaden, så jag kunde lugnt leva gott på en kombination av studielån och olika helg- och sommarjobb. Mitt första helgjobb var som vakt på Medeltidsmuseet, som var i ropet på den tiden. Vi delade ut en turistkarta som var gratis, men Södermalm fanns inte med på den, eftersom det ansågs vara en stadsdel som var ointressant för turister. Jag var lite provocerad av denna förutfattade mening, visst, men kunde inte riktigt argumentera emot. Vi hade visserligen Fjällgatan med sin vy över Stockholms inlopp, och Mariaberget med sina tinnar och torn högt över Riddarfjärden, men annars fanns där inga museer, inga restauranger eller platser som kunde intressera utsocknes.

Jag blev kvar på Södermalm i mer än 35 år, en boendesvit jag aldrig kommer att kunna överträffa av rent biologiska och matematiska skäl. Och jag fick se hur stadsdelen förvandlades. Dels till det bättre – den blev onekligen roligare. Dels till det sämre som en följd av gentrifieringen. I dag tycker jag att det är trevligt att besöka Södermalm ibland, men jag saknar verkligen inte att bo där − inte så som stadsdelen ser ut i dag.

Hos Forsell framstår hela Söder som något av Stockholms – denna självupptagna, koketta stads – bakgård.

Håkan Forsell är urbanhistoriker, professor vid Stockholms universitet och tidigare gästprofessor vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Dessutom står han tillsammans med skribenten Dan Hallemar bakom en av Sveriges mest ambitiösa podcasts, »Staden«, som i 171 avsnitt tagit sig an platser som Piteå, Dresden och Kairo. Forsell är därtill författare till ett antal böcker, den senaste i raden handlar om just stadsdelen som tilltalas med förnamn. Söder är också vad han valt att kalla boken, med den kongeniala undertiteln Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel. För det är verkligen slående i denna breda skildring av Södermalm genom de senaste 125 åren, att den är lika mycket konkretion, politik, ekonomi och samhälle i förvandling som drömmar om vad som varit, hur det skulle kunna vara och vad som kan bli. Dessutom är stadsdelen en helt unik projektionsyta för fantasier om det genuina livet i den gamla söderkåken, såväl som hipsterns vilja att »make it new« – om än på ett välbekant sätt och helst inte avvikande från rådande trender.

Forsell skriver att stadsdelen präglats av »den urbana halvskuggan«, det vill säga att kvarter och gator utvecklats lite bortom den officiella planeringen. Här finns gott om bergknallar, stugor, malmgårdar och annat som »kunde härledas till förmoderna behov, men som den moderna staden hade att förhålla sig till långt in på 1900-talet, i vissa fall ända fram till idag«. Hos Forsell framstår hela Söder som något av Stockholms – denna självupptagna, koketta stads – bakgård. Boken tecknar väl denna bakgrund, och hur den fortsätter att prägla Söder. Men inte minst handlar den om hur den stora skärgårdsön på olika sätt blivit integrerad i staden, på gott och på ont får man väl säga. Det har sprängts bort berg, grävts tunnlar, planerats för nya kvarter, som ibland varit så stora att de nästintill blivit stadsdelar i stadsdelen.

Norra Hammarbyhamnen var en gång i tiden stökig och farlig, man gick helst inte dit kvällstid – om man inte skulle besöka någon svartklubb i de gamla industrilokalerna. Men så i ett svep gjordes hela den gamla hamnmiljön om till ett bostadsområde. Processen fortsatte på andra sidan Hammarbykanalen i Hammarby Sjöstad och så småningom ända bort till Sickla, där det fanns småindustrier, mekaniker och hantverkare i plåtskjul ända in på 2000-talet.

Södermalm jämförs i boken med vad Forsell kallar »Söders kusiner«: Kreuzberg i Berlin, Belleville i Paris, Khan Market i New Delhi och så vidare; relativt stora stadsdelar som upplevs som egna samhällen, rent av städer i staden. Periodvis har somliga av dessa platser till och med haft egen administration. De ligger centralt, men har varit svårtillgängliga och har därför ett annat historiskt djup än den omgivande urbana miljön. Invånarna var ofta arbetarklass, och ibland etniska minoriteter, som bidragit till stadsdelarnas särprägel. Själv kan jag inte låta bli att associera till romernas gamla stadsdel Sulukule i Istanbul, som genomgått en brutal gentrifiering med resultatet att månghundraåriga traditioner krossats samtidigt som folket spritts åt alla håll. Gentrifiering är en ofta lidelsefri process, även om den av många skäl, inte minst sociala, kan vara nödvändig.

Ett sätt som Söder blivit integrerat på är genom bostadsrätterna, som gjort det omöjligt för kattanterna och ölgubbarna att bo kvar. Men när de infördes en gång i tiden var det intressant nog mer i linje med egnahemsrörelsens ideal om att arbetarfamiljer skulle äga sitt boende än som en typ av investering med sikte på »bostadskarriär«: Bostadsrätten var under flera decennier snarare ett slags mobiliseringsverktyg för den skötsamma arbetarklassen, oavsett om de bodde i de kooperativa föreningarnas lägenheter eller i enskilda bostadsrättsföreningar.

En hyresgäst var tidigare nästan helt rättslös. Hela familjer kunde tvingas flytta så ofta som en gång om året då kontrakten länge var mycket kortfristiga. Privata hyresvärdar gjorde som de ville och många hyreskaserner på Söder var illa förvaltade. Strax efter första världskriget grundades Stockholms Kooperativa Bostadsförening, SKB, och några år senare HSB, organisationer för vad Forsell kallar »småfolk« som ville komma undan fastighetsägarnas godtycke. Bägge föreningarna byggde under 1920-och 1930-talet stora, vackra kvarter som numera är otroligt attraktiva. Så småningom skulle ombildningarna av hyreshusen sätta fart och under 1900-talets sista decennier utvecklades en helt ny syn på bostadsrätten. Enligt en undersökning från 2017, som Forsell hänvisar till i boken, hade den som köpt 100 kvadratmeter i Stockholms innerstad 2006 på tio år gjort en vinst på svindlande 1200 kronor om dagen.

Så småningom ökar priserna på lokaler och bostäder så mycket att konsten och konstnärerna trängs ut, tillsammans med de äldre, ekonomiskt svagare invånarna. Vad Stockholm anbelangar är denna process i princip avslutad i hela innerstaden.

Södermalm har, som Forsell påpekar, fortfarande både ungkarlshotell och hyreskvarter. Det är inte helt slut med »gamla Söder«. Men förnyelse och omvandling har sannerligen präglat utvecklingen alltsedan senaste sekelskiftet. Gentrifiering är ett ord som slängs runt ganska lättvindigt, men det visar sig att det svarar mot en svårdefinierad process. Begreppet myntades på 1960-talet av den brittiska sociologen Ruth Glass, för att beskriva de förändringar som påbörjades i London vid den tiden. Avreglering av bostadsmarknaden och nya investeringsstrategier samverkade till att förändra den sociala sammansättningen i vissa stadsdelar. Till de mest kända exemplen hör hur Notting Hill gick från att vara nedgånget och befolkat av invandrare från Karibien till att bli dagens mycket exklusiva och nästintill döda stadsdel. Men London är verkligen skräckexemplet på hur man tar livet av en storstad genom att göra den till en enda stor investeringsmöjlighet.

I Sverige började man prata om gentrifiering på 1980-talet, men det var först på 2000-talet som begreppet började tilllämpas på den svenska utvecklingen. Förutom Södermalm i Stockholm brukar Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg anföras som exempel på gentrifierade stadsdelar. Som Forsell påpekar i boken pågår liknande processer numera även i vissa förorter, som Bagarmossen »söder om Söder«.

Som Forsell beskriver det är gentrifiering ett uttryck som lite svepande syftar på att »finare« – det vill säga bättre bemedlade – personer flyttar in i vad som tidigare varit mer folkliga kvarter. Utöver att beskriva detta fenomen tar han också fasta på hur investeringar och politiska beslut påverkar utvecklingen. En gentrifieringsprocess går inte bara av sig själv, även om det ibland kan verka så. Intuitivt skulle jag säga att en sådan process ofta drivs av att billiga bostäder och lokaler lockar yngre och ofta konstnärligt verksamma personer. När konstgallerierna och ateljéerna börjar få konkurrens av design- och inredningsbutiker lockas den yngre medelklassen som vill ha del av den kreativa miljön dit. Så

småningom ökar priserna på lokaler och bostäder så mycket att konsten och konstnärerna trängs ut, tillsammans med de äldre, ekonomiskt svagare invånarna. Vad Stockholm anbelangar är denna process i princip avslutad i hela innerstaden. En av de sista avkrokarna var östra Södermalm, där det länge låg ett väldigt gammalt bussgarage, Söderdepån, i vilket det fanns ateljéer och studior med låg hyra. Nu är också det rivet och bostadshusen har helt tagit över även där.

Håkan Forsell skriver sakligt om Södermalm, denna ö som också är Stockholms största stadsdel. Han blir aldrig sentimental, men romantiken lyser ibland igenom, som när han skriver om den tidigare nämnda urbana halvskuggan, »stadens täta mening« och vad han kallar tjocka rum, det vill säga platser »som skapas över tid, när alla dess trådar, de lyckosamma besluten jämte alla misstag och försummelser i det förflutna, får synas«.

Han gör faktiskt också upp med en av de envisaste föreställningarna om Södermalm, nämligen den att det bara skulle ha varit arbetarklass som bodde där i begynnelsen. Tvärtom, påpekar han, har det alltid funnits finare kvarter även på Södermalm, samt en vilja från politikerna att lyfta stadsdelen genom att öka andelen borgare. Och så framhäver han en alltid förbisedd, för att inte säga föraktad, grupp: småborgerskapet – de som drev de små familjeföretagen, kvarterskrogarna och de udda butikerna som brukade prägla stadsdelen. Strävsamma, ordentliga, lokalpatriotiska, och oftast osynliga.

Forsell frågar alldeles i början av boken: Hur kan berättelser om en plats vara så starka att platsen får en egen karaktär? Kan historierna nästla sig in i verkligheten så att de inte går att skilja från de materiella, ekonomiska och sociala realiteterna? På B svarar vi ja, och på A – läs Håkan Forsells bok för att få grepp om saken.