Startskott för en nyanserad debatt om klimatet

Vi är vana vid att höra å ena sidan en stor majoritet av forskare och politiker tala om den globala uppvärmningen i termer av ”en obehaglig sanning”, å andra sidan en minoritet av klimatförnekare som ifrågasätter denna sanning. Sällan får vi ta del av nyanserna inom den förra gruppen och sällan diskuteras komplexiteten i konsekvenserna av klimatförändring i samhällsvetenskapliga termer. Jag tror vi kan se startskottet för en sådan debatt med denna bok.

Fredrik Charpentier Ljungqvist har forskat om klimatet i tio år. Mig veterligen finns ingen som kombinerar ett humanistiskt ämne, historia, med ett naturvetenskapligt, klimatologi, på ett så avancerat sätt att det resulterat i publiceringar i Nature där han står som förstanamn. Denna unika kombination märks framför allt i de anslutande kapitlen i den populärvetenskapliga och sammanfattande boken Klimatet och människan under 12 000 år.

Boken ger en lång sammanhängande bild av klimatförändringar sedan senaste istiden för cirka 12 000 år sedan, inte minst genom att den är rikt illustrerad med fotografier, kartor och grafer. Det är mycket välkommet, eftersom nyhetsflödet kring klimatet blir fragmenterat, vilket också gäller den vetenskapliga litteraturen och dess ofta starkt specialiserade studier. Här får vi i stället en grundlig genomgång av ett långt förlopp, som är nyanserad i sin framställning och som även tar upp felaktigheter i den tidiga klimathistoriska forskningen och de kvarstående osäkerheterna i forskningsläget, till exempel att vi ännu inte vet den exakta fördelningen mellan naturligt och mänskligt driven uppvärmning. Man kan säga att författaren har två teman: revidering av klimatdata genom ”rekonstruktion” och ett korrektiv mot klimatdeterminism.

Den klimathistoriska forskningen kompletterar och korrigerar de modeller forskarna mest använder sig av för att förklara och förutspå klimatförändringar. Charpentier Ljungqvist och hans kolleger runt om i världen använder sig av andra datakällor än de meteorologiska, som baseras på data från 1800-talet och framåt. Det rör sig om data från borrhål i marken (temperaturmätning på olika djup), studier av glaciärer (olika metoder för datering av förändringar hos glaciärer), isborrkärnor från glaciärer och inlandsisar (analys av sammansättningen av luftbubblorna), skriftliga källor (loggböcker med mera), trädringar (borrprover från levande och döda träd där man studerar ringvidd och celldensitet), droppstenar (de kan bli mycket gamla med ibland årliga lager), sediment från sjö- och havsbottnar samt pollen (mängden pollen vid olika tider). Trädringar och droppstenar tycks vara det som författaren själv sysslat med och då för den medeltida värmeperioden 800–1300 och för den lilla istiden 1300–1900.

Med sådana rekonstruktioner kan klimatmodellernas utfall jämföras och korrigeras. Till exempel underskattar de matematiska klimatmodellerna temperaturhöjningen under tidig medeltid och spår felaktigt att Östafrika inte ska drabbas av torka när den globala temperaturen stiger. Rekonstruktionerna ger alltså ett breddat underlag för att förstå klimatförändringarna, bland annat för att kunna skilja mänskligt driven uppvärmning från uppvärmning av naturliga orsaker, såsom jordaxelns förändrade lutning eller solfläckar. Även trädringsdata kan tolkas fel, som i fallet med den amerikanske meteorologen Michael Manns berömda ”hockeyklubba”, en kronologi som knappast visade några variationer alls i det förindustriella klimatet.

Nyanseringen går ganska långt. Charpentier Ljungqvist tar sats mot dem som hävdar att dagens uppvärmning är särdeles snabb: ”Det påståendet saknar vetenskaplig underbyggnad”. Abrupta förändringar har förekommit förr. Han skriver vidare att den medeltida temperaturen kan mäta sig med dagens ”i vissa regioner”. Och jämför vi med det postglaciala värmeoptimet 7000–3000 f.Kr. så ”fanns det långa perioder när jorden hade en högre medeltemperatur än den som den globala uppvärmningen hittills lett till”. Denna komparation innehåller mycket mer av försiktighet och osäkerhet än den bild man får av exempelvis Johan Rockström och Mattias Klum i Big World, Small Planet (2015). Här kunde man önska sig att den viktiga grafen på sidan 18 (se nästa sida), som avbildar temperaturen över hela perioden på 12 000 år, sträckte sig ända fram till 2015, så att läsaren omedelbart fick se hur dagens nivåer ter sig i det mycket långa perspektivet, men på den punkten blir vi lämnade i sticket. Författaren kan dock skriva på sidan 390:

Om den globala uppvärmningen fortsätter i samma takt som under de senaste tre årtiondena – vilket vi kan förvänta oss med tanke på de fortsatta utsläppen av koldioxid – kommer jorden före slutet av detta århundrade att vara varmare än någonsin tidigare på åtminstone 120 000 år.”

Bokens andra viktiga bidrag är bilden av konsekvenserna av uppvärmningen. Genom hela framställningen framhåller författaren att effekterna av klimatförändringar (inte bara uppvärmning utan också nedkylning) kan slå olika, beroende på hur samhället är organiserat. Det har inte bara att göra med att effekterna vid jordytan slår olika i skilda delar av världen: torka på ett ställe, mer nederbörd på ett annat. Även inom en region kan samhället anpassa sig olika bra. Historiska exempel visar att länder med fattigvård, import av livsmedel och goda transporter kan undvika de värsta konsekvenserna av missväxt, medan länder med bättre naturliga förutsättningar för jordbruk kan drabbas av svält, eftersom utjämnande mekanismer saknas. Klimatförändringar kan påverka den sociala stabiliteten, men vi kan inte säga vilka konsekvenserna blir enbart utifrån detta, eftersom samhällen är organiserade på olika sätt. Men författaren vill inte gå så långt som han menar att Fernand Braudel, Eric Hobsbawm och Amartya Sen gör när de enbart pekar på sociala faktorer såsom ojämn fördelning.

Ändå är Charpentier Ljungqvist vacklande när det gäller kausalitet och relativ autonomi i förhållandet mellan klimat och samhälle. Han ger många exempel på olika samhällens kreativitet och innovationsförmåga vid förändrade klimatförutsättningar, men kan ändå på slutet tala om ”sociala och kulturella konsekvenser”. Å ena sidan anför han exemplet med den klassiska Mayakulturen 250–900, där uppvärmningen började ge effekter i början på 800-talet. Här konstateras att det var fråga om en samling rivaliserande stadsstater och att krig föregick uppvärmningen. Trots att Mayaindianerna saknade dragdjur, vilket försvårade distribution av livsmedel (om rivaliteten bemästrats), uppfann de vattenreservoarer och bevattningssystem. Visserligen återkom perioder av svår torka som medförde att högkulturen gick i graven på 1200-talet, men för ett tag lades en teknologisk grund som gjorde att samhället kunde överleva. Å andra sidan diskuterar författaren klimatförändringarna som orsak till krig om knappa resurser. Men är det inte uppenbart att större och mer centraliserade samhällen, eller små stater med förmåga till fredlig samverkan, har bättre möjligheter att klara av både att införa tekniker som kompenserar och att distribuera livsmedel till missväxtområden, och därför inte behöver tillgripa krig?

Det är uppenbart att frågor om kausalitet och lärdomar från historien behöver fördjupas och förfinas. Den populärvetenskapliga framställningen öppnar för att andra tvärvetenskapliga forskare ska kunna bidra, inte nödvändigtvis med klimatanalys, men väl med gränssnittet mellan natur och samhälle och frågan om man över huvud taget kan tala om enkelriktade konsekvenser när vi lämnat de rent naturliga fenomenen. Att Mayafolket kunde kriga, men också skapa klimatkompenserande vattensystem, pekar på att det relationella spelar en avgörande roll. Hur uppfattades klimatförändringarna i historiska samhällen: var det ett öde eller straff eller vad? Hur reagerade man på förändringarna? Uppstod klimatflyktingar? En stor del av Charpentier Ljungqvists bok handlar om nedkylning under Lilla istiden, men det förs ingen diskussion om hur en sådan klimatförändring kan bidra till kunskapen om vår tids uppvärmning. Är lärdomarna av samma slag, det vill säga är det förändringen som är viktig, oavsett riktning?

Jag tror Charpentier Ljungqvist och förlaget inte förstått vad detta är för slags bok. Det är inte bara en populärvetenskaplig bok utan också en syntes. Författaren har skrivit en rad artiklar med ett speciellt fokus i varje. Att slå samman dessa till en hel bild av klimatförändringarna och deras konsekvenser över hela jorden under 12 000 år kräver något mer än en enkel addition av delarna. Därför är det synd att källhänvisningarna är nästan helt frånvarande i den löpande texten och litteraturförteckningen reducerad. Boken kan trots det läsas som en inbjudan till ett tvärvetenskapligt utbyte om vår tids ödesfråga.

Publicerad i Respons 2017-6