Storslaget verk om Skånes historia

Skåne, berättar språkvetarna, stammar från ett urnordiskt ord som betyder ungefär ”den farliga ön”. Det första delen av ordet, Skathin- betyder ”skada” eller ”farlighet” och enligt en teori var det inte hela Skåne som järnåldersgermanerna ansåg vara farligt, utan sandrevlarna vid Skanör. Med tiden kom den där udden att ge namn åt både den skånska ”ön” – och hela den skandinaviska halvön. Om denna farliga ö har malmöfödde Gunnar Wetterberg skrivit ett märkligt trebandsverk. Och jag vill redan här säga, att trots att Wetterbergs skepp är så fullastat med historisk kunskap att det ligger väl djupt i vatten, så lider han inte skeppsbrott.

Tvärtom, för det här är ett populärvetenskapligt kraftprov av sällan skådat slag. Det är som om Wetterberg föresatt sig att bräda alla som före honom har skrivit översikter om Skånes historia, hela vägen bak till 1700-talets Sven Lagerbring. För att jämföra med de två tidigare historiker som hittills mäktat att skriva om hela Skånes historia från forntid till samtid: där Gösta Johannesson (1971) skildrade landskapets förflutna på 495 sidor och Sten Skansjö (1997) på blott 255 har Wetterberg nu (2016–2017) kommit ut med tre mastiga volymer som inalles väger in på strax över tvåtusen sidor. Och Wetterberg spiller inte många av dem på definitioner och slika spetsfundigheter; det Skåne han skriver om har samma gränser som dagens svenska landskap och han börjar när de första människorna anlände och går fram till i dag – en tidsrymd på tretton och ett halvt årtusenden.

Förvisso skymtar en och annan källa förbi i de tre banden, men på det stora hela bygger Wetterberg på andras forskning. Och hans inläsning är närmast Dick Harrisonsk i sin grundlighet. Han erkänner ödmjukt att han säkert har missat mycket som skrivits om Skånes förflutna och det saknas också ett antal monografier från de senare årens historiska forskning i de annars välfyllda litteraturlistorna, men det ska sägas att det handlar om tämligen smala vetenskapliga studier av små hörn av landskapets historia som knappast hade ändrat helheten, utan snarare lagt till fler utvikningar i ett verk som redan är fullt av utvikningar.

Wetterberg ramar in sin skånska historia med att annat monumentalt verk: Fernand Braudels klassiska bok La Méditerranée et le Monde Méditerranéen à l’Epoque de Philippe II (1949), mest känd för de tre historiska tidshorisonter som Braudel laborerar med där. Han börjar med en långsam, (kultur)geografisk tid, där bergens och havens, jordmånens och klimatets, men också vägarnas och städerna historia skildras. Därefter kommer, med Braudels ord, ”en mer individualiserad historia, som berör grupper, kollektiva öden och tendenser i stort” – med andra ord: samhällshistoria, i vilket det sociala och ekonomiska livets litet snabbare konjunkturer och skiftningar står i centrum. Braudel avslutar med traditionell händelsehistoria, histoire événementielle, en historia om krigens och diplomatins ständiga växlingar, i vilken de enskilda aktörerna tar plats på historiens scen.

Böckerna myllrar av fakta och om detta är populärvetenskap, så är det inte av den mer inställsamma sort som satsar på billig dramatik eller språklig spänst för att göra sitt ämne lockande och lättsmält.

Wetterberg har dock inte valt att följa Braudels upplägg att börja med den geografiska tiden, sedan gå igenom den samhällshistoriska nivån, för att avsluta med händelsehistorien. Hans upplägg är i stället kronologiskt. Inom kronologin rör han sig fritt mellan landskapets, samhällets och händelsernas historia, blandar stort och smått inom och mellan kapitel. Ett kapitel om rågodling under vikingatiden slutar med brynen som gravgåvor, och så går han raskt vidare till ett kapitel om dansk riksbildning. Än är det geografins historia, än kollektivens, än individernas. Skåningarna Tycho och Sophie Brahe får ett helt kapitel, liksom flera kungar och en ärkebiskop. De historiska perspektiven växlar ständigt: socialhistoria, agrarhistoria, näringslivshistoria, finanshistoria, presshistoria, teknikhistoria, politisk historia. Han lånar av arkeologin, arkeogenetiken, demografin, geologin, kulturgeografin. Med hjälp av den historiska lingvistiken tar han med läsaren på en resa från urgermanskan över vikingatidens danska tunga till en egen skånsk dialekt och fram till Zlatans moderna malmödialekt. Uppåkras, Lunds och Malmös historia redovisas grundligt, de andra tidiga skånska städerna översiktligt. Inte så få av industrialismens tätorter får så småningom också plats på boksidorna.

Böckerna myllrar av fakta och om detta är populärvetenskap, så är det inte av den mer inställsamma sort som satsar på billig dramatik eller språklig spänst för att göra sitt ämne lockande och lättsmält. Det Wetterberg serverar oss är mer skånsk kalops än spettekaka, det är tung och närande kost, inte ett sprött och delikat bakverk. Detta är ett trebandsverk som kräver sin läsare.

Wetterberg börjar för en femtontusen år sedan, när den smältande inlandsisen avtäckte det som vi i dag kallar för Skåne. Först kom växterna, sedan djuren – och efter dem människorna. Det är faktiskt i Skåne, utanför Hässleholm, som arkeologerna har hittat de äldsta spåren efter mänsklig verksamhet inom det nuvarande Sveriges gränser. De har daterat fynden till 11500 f.vt. och i den första tredjedelen av det första bandet är det just arkeologerna som får komma till tals. Wetterberg går igenom tidsålder för tidsålder, från en dimmig jägarstenålder, när Skåne beboddes av några dussin jägare, fram till en avsevärt tydligare vikingatid. Det är en berättelse om migration, kulturimport och teknologispridning, där vågor av nyheter sköljer in över Skåne, och där Wetterberg skickligt sätter in det skånska i ett större europeiskt sammanhang; i förekommande fall drar han ut trådarna hela vägen till Medelhavet och Mellanöstern. Skildringen ligger nära människorna och deras vardagsliv, hur de försörjde sig, vad de åt, hur de bodde, hur de begravde sina döda. Det blir mycket krukor och klimat, husdjur och redskap, dösar och gånggrifter.

När band ett når fram till mitten på 900-talet skiftar det karaktär. Det var då som ett danskt rike växte fram och danska kungar lade Skåne under sig. Från denna tid finns det skriftligt källmaterial och arkeologin får träda tillbaka för historievetenskapen. Wetterbergs fokus förskjuts från den samhällshistoriska nivån till den händelsehistoriska, ett fokus som han sedan behåller fram till slutet av band två. Han tappar förvisso aldrig bort landskapet och samhället, men från Harald Blåtand och fram till och med slutet på stora nordiska kriget – över nästan tusen boksidor – blir det ett stort mått av kungar och krig. Och det är detaljerat, namnen virvlar över boksidorna. Regenter och tronkrävare slår ihjäl varandra, en intrigant ärkebiskop följs av en annan, det ena dansk-svenska kriget följer efter det andra. Den som undrat över hur det nu gick för alla Sven Estridsens söner, vilka former investiturstriden tog sig i det fjärran Norden eller forskningens nuvarande ståndpunkt kring den så kallade försvenskningen, kommer inte att bli besviken.

Ibland hamnar skildringen ganska långt från Skåne när Wetterberg för att få ordning på de skånska händelserna måste fördjupa sig i dansk eller svensk rikspolitik, kejsarens eller påvens förehavanden, Hansaförbundet eller Nederländernas agerande. Wetterberg påminner här om att Skåne i över ett halvt årtusende var en självklar del av det danska kungariket, ”den vackraste delen av Danmark”, som ingen mindre än Adam av Bremen skriver, och därför ett återkommande stridsäpple i tidens alla inbördesstrider. Med Kalmarunionen drogs landskapet också in i de ständiga konflikterna mellan Danmark och Sverige om makten i Norden. Landskapets historia går inte att förstå fullt ut om man inte som Wetterberg sätter in det i de större sammanhangen. Eftersom historievetenskapen länge hade den moderna nationalstaten som givet studieobjekt har Skåne tenderat att falla mellan de danska och svenska stolarna – med övergången mellan de två rikena 1658 som brytpunkt – men tack vare sin grundliga inläsning av både det danska och det svenska forskningsläget kan Wetterberg ge en fullödig skildring av landskapets hela historia. Det är en av dessa böckers främsta förtjänster.

I band två är det Skånes övergång från Danmark till Sverige som står i centrum. Här beträder Wetterberg ett delvis politiserat historiskt minfält, men han reder ut de kvistigaste ämnena – vilka snapphanarna var, tidigmoderna identiteter, försvenskningen – med bravur, alltid nära de senaste forskningsrönen och utan att låna sin penna till de myter och missförstånd som florerar kring denna omstridda tid. Den som är skånelandsnationalist blir troligen besviken, den som vill veta vad forskningen säger blir det inte.

Till slut blir det dock äntligen fred i Skåne, och i band tre – som inleds 1720 – är det den fredliga utvecklingen som står i centrum. Här förskjuts Wetterbergs intresse bort från händelsehistoria. Fokus blir ånyo samhällshistoriskt. Den agrara och industriella revolutionens verkningar på det skånska samhällslivet och kulturlandskapet skildras med bredd och djup. Understundom förlorar Wetterberg sig i enskilda företagare och företag, men ger ändå på ett övergripande plan en fin bild av Skånes omvandling från eftersatt ekonomiskt bakvatten i början av bandet till svensk kornbod och gryende industrisamhälle under 1800-talet. Han följer sedan industrialiseringen fram till 1970- och 1990-talets kriser för att avsluta med utvecklingen fram till dagens skånska ”kunskaps- och teknologinav”. Som sig bör när författaren tidigare har skrivit en tjock lunta om riksbankens historia blir det också en del skånsk finanshistoria – både enskiftande bönder och frambrytande industrialister behöver ju kapital. Bandet ger en milt sagt rik bild av Skånes näringslivshistoria under 1800- och 1900-talet.

Han glömmer inte bort att skildra Sverigedemokraternas skånska rötter och ursprung.

Wetterberg tar sig också an hur Sveriges politiska modernisering gestaltade sig på skånsk botten, med kommunreformer och kommunsammanslagningar, demokratisering och välfärdsbygge – och så EU-anslutningen. Han avslutar med de senaste årtiondenas plus och minus. Här finns diskussioner om Öresundsbrons och Pågatågens positiva konsekvenser för Skånes näringsliv, men också den misslyckade integrationens effekter i ett invandrartätt landskap. Han glömmer inte bort att skildra Sverigedemokraternas skånska rötter och ursprung. Wetterberg avslutar elegant med att konstatera att det senaste årtiondet har den skånska moränen till slut släppt det grepp den haft över det skånska bosättningsmönstret sedan bondstenåldern – och pekar framåt mot en skånsk framtid, i vilken en hög andel lågutbildade människor är en stor utmaning, en högutbildad arbetskraft, men också det skånska kulturarvet en stor tillgång, ”detta kulturarv som jag har försökt beskriva och förklara i de här böckerna”.

Och beskrivit har han verkligen gjort, Wetterberg, kanske för mycket. Detta verks största svaghet är en avsaknad av en övergripande tes (eller flera) eller bärande struktur. När det är som värst blir det väl detaljerat och rapsodiskt; Wetterberg bubblar av berättarglädje och med Braudel som alibi kan allt som någonsin har timat inom Skånes gränser beredas plats på sidorna. En del trådar går förlorade i bristen på systematik: jag har av Wetterberg lärt mig åtskilligt om hur sten-, järn- och bronsålderns skåningar bodde och vad de åt, men inte mycket om vardagslivet för 1800-talet eller för den delen 1900-talets skåningar. Inte heller har alla perspektiv fått plats; etnologin och kulturhistorien lyser till stor del med sin frånvaro, vilket han själv också erkänner, men varför han har valt bort just dem får läsaren inte veta. Wetterberg och förlaget har inte heller riktigt bemästrat de väldiga textmassorna: ett och annat korrektur- och sakfel har följt med i trycket, det finns några upprepningar som borde ha strukits och ett par namn har inte kommit med i registren.

Inget av detta förtar på något sätt förtjänsterna med detta verk. Bredden och djupet på Wetterbergs historiska lärdom är imponerade, och han är à jour med många forskningslägen och -fält. Wetterberg har med dessa tre band utfört en populärhistorisk kulturgärning av rang. Tillsammans bildar böckerna vad som närmast kan liknas vid en totalhistoria i Annales-skolans anda över fjorton årtusenden skånsk historia, där Wetterberg ständigt växlar mellan och knyter ihop landskap och klimat, samhälle och ekonomi, individernas strävan efter makt eller bröd för dagen. Detta verk ställer alla äldre skånehistoriker helt i sin skugga; det är det nya standardverket och det lär så förbli i årtionden framöver. Gunnar Wetterbergs trebandsverk Skånes historia är inget mindre än storslaget.

Publicerad i Respons 2018-4