Svensk vietnampolitik baserades på felaktiga premisser

I maj 1954 gjorde den vietnamesiska motståndsrörelsen Vietminh definitivt slut på det franska försöket att återupprätta kolonialmakten i Indokina. Fransmännen led ett förkrossande militärt nederlag vid Dien Bien Phu. Några dagar senare sände Sveriges ambassadör i Paris, Karl Ivan Westman, en kondoleansnot till den franske premiärministern, i vilken han meddelade att ”Dien Bien Phus försvarares hjältemodiga motstånd har väckt den djupaste rörelse hos det svenska folket, som med uppriktig beundran följt deras ojämna kamp.”

Citatet återfinns i Gunnar Åselius Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975, som är en diger och fascinerande studie av den svenska Vietnampolitikens framväxt. Fokus är främst på den roll som UD:s diplomater spelade i processen, men boken ger även en god bakgrund när det gäller själva konflikten; den skildrar de viktigaste faserna av krigets förlopp, både i ljuset av vad vi numera vet faktiskt hände, och i relation till den bild som de aktiva diplomaterna, UD och regeringen trodde på, ville tro på, förmedlade till omvärlden och baserade sitt agerande på.

Huvudpersonerna är alltså en handfull yngre diplomater, deras chefer på UD och några medlemmar av regeringen (och Sida-chefen). Handlingen är samspelet och stundom rivaliteten mellan dem och ibland även berörda ambassader utomlands samt förstås vietnamesiska och amerikanska myndigheter. UD:s arkiv har varit en förnämlig och välskött skattkammare, som bevarat vad den skrivkunniga personalen producerat och som gör det möjligt att följa denna historia. Åselius har också kompletterat med tillgänglig memoarlitteratur och intervjuat ett tjugotal tjänstemän som på olika sätt var med. Han skriver väl och klart och har en förmåga till precisa och minnesvärda formuleringar som gör läsningen till ett nöje.

För Sveriges del bidrog Vietnamkriget mer än något annat till att utforma den moderna versionen av ”den aktiva utrikespolitiken”, vars trådar löper fram till i dag. Dess rötter spårar Åselius till det som kallats den boströmianska traditionen i svensk förvaltning, inte minst hos äldre tjänstemän med juridisk skolning: föreställningen om Sverige som en garant för civilisation och rättfärdighet, som en allmännyttans advokat i världssamfundet, vilken i kraft av sin opartiskhet kan tala med större specifik vikt och insistera på de folkrättsliga grunderna. Denna ”mandarinetik” visar en kontinuitet som Åselius menar går från Hjalmar Hammarskjölds folkrättsligt motiverade politik under första världskriget till Löfvens regeringsförklaring 2014. En grandios självbild av ett moraliskt överlägset Sverige med stark röst i världen var etablerad långt före 1960-talet och var ingen socialdemokratisk uppfinning.

Det socialdemokratiska bidraget till denna ämbetsmannastatens ideologi och protestantiska kultur blev, menar Åselius, antiimperialismen. Bristen på kolonialt förflutet ansågs ge Sverige en speciell roll att sprida modernitet till efterblivna världsdelar. Ett socialdemokratiskt, alliansfritt Sverige sågs som det naturliga föredömet för tredje världens länder. Åselius spårar ett medvetet svenskt intresse av att stärka denna bild av historisk samhörighet mellan Sverige och fattiga länder som kämpade mot kolonialismen. Detta skulle ge Sverige en tyngre röst i världen och gjorde också socialdemokratin mer spännande. För trovärdighetens skull behövde Sverige i rollen som de fattigas talesman framställas som ett före detta u-land: vårt tidigare armod överdrevs och det faktum att Sverige sedan 1500-talet tillhört Europas mest utvecklade länder trollades bort. Palme kunde i sitt berömda Gävletal 1965 säga att det svenska exemplet visade den fattiga delen av världen hur gårdagens utopier blivit verklighet.

Åselius visar hur denna bakgrund bäddade för ett antal svenska antaganden om Vietnamkonflikten som får betecknas som villfarelser och som påverkade vårt agerande. Författaren själv är väl bevandrad i den vietnamesiska historien och menar att fyra föreställningar, som var centrala för det svenska engagemanget, helt enkelt är myter, spridda av den nordvietnamesiska propagandan: Vietnam som en uråldrig nation, Kina som Vietnams arvfiende, Vietnam som en enda enad nation samt Ho Chi Minh som mer nationalist än kommunist, av kriget driven i armarna på Sovjetunionen och Kina. Dessa föreställningar passade den svenska självbilden och påverkade perceptioner och rapportering från UD:s myndigheter. Ett centralt argument hos Åselius är alltså att Sverige baserade sin aktivism på ofullständiga eller felaktiga premisser.

Det är den detaljerade skildringen av den interna dialogen och det byråkratiska spelet som gör Åselius studie så intressant. Sverige följde det återupptagna franska kolonialkriget i början av 50-talet med ett avvaktande, desillusionerat, småstatsrealistiskt perspektiv. Indokinakonflikten sågs som en inre fransk angelägenhet och frågor om svensk beredskap att bidra till en lösning väckte inget gehör. Genèveavtalet 1954 och bildandet av två vietnamesiska stater sågs som en seger för kommunisterna och paralleller drogs till Korea.

Så hur gick det till när en egen, aktiv svensk linje i Vietnamfrågan började formuleras? Åselius tes är att den inte, som man skulle kunna tro, initierades av den socialdemokratiska regeringen, utan kom inifrån UD, främst från två äldre ambassadörer av tämligen traditionellt snitt, Tord Hagen i Bangkok och Lennart Petri i Peking. Båda ansåg att svensk utrikespolitik inte bara handlade om svenska intressen utan hade högre syften, som brobyggande och världsfredens bevarande. Den starkaste impulsen till en mer självständig politik kom dock genom Jean-Christophe Öbergs stationering i Bangkok 1964, först som medarbetare till Hagen och sedan som tillfällig chargé d´affaires i Bangkok. Öberg skulle under lång tid framåt ha en central roll för den nya politikens utveckling.

Dialogen mellan herrarna på fältet i Bangkok och Peking, som föreslog nytänkande och aktivism, och utrikesledningen med Torsten Nilsson, och ibland statsrådet Olof Palme, är i dag oväntad läsning. Petri ville ha fler kontakter med Nordvietnam och Hagen tyckte vi skulle ta på oss en aktivare roll. Åselius beskriver hur föreställningen om Sveriges särskilda roll mellan Öst och Väst och i relation de fattiga länderna, av utrikesledningen beskrevs som ”vidlyftiga världspolitiska spekulationer”. Den formuleringen hade godkänts av tillförordnade utrikesministern Olof Palme. Till Petri i Peking skrev UD:s polchef, efter samråd med Torsten Nilsson och Olof Palme, att ”vi har svårt att dela din uppfattning att av dig förordade kontakter skulle vara ägnade att främja en ’nationell kommunism’. Detta är för det första icke en uppgift för svensk utrikespolitik. Därutöver torde din uppfattning som vi ser det utgå ifrån en viss överskattning av värdet av ett litet lands neutralitetspolitik.” Detta var alltså i februari 1965, mindre än ett halvår före Palmes berömda Gävletal, som brukar anses som den aktiva svenska Vietnampolitikens startskott.

Vad hände under det halvåret? Jean-Christophe Öbergs tid i Bangkok blev ganska kort och när han återvände till UD blev han särskild handläggare för Vietnamfrågan. Snart därefter utsågs han av UD:s polchef att bli utrikesministerns handsekreterare. Torsten Nilsson, som även var ordförande i Stockholms arbetarkommun, fick ständigt frågor från sin vänsterflygel om Vietnam och bedömdes därför ha nytta av närheten till Öberg. Nilsson diskuterade gärna med sina tjänstemän, även de yngre, och posten som handsekreterare blev inflytelserik.

Efter några år tog Vietnamfrågorna alltmer av Öbergs tid, och han efterträddes 1968 som handsekreterare hos utrikesministern av Rolf Ekéus. Denne och kollegerna Ethel Ringborg och Ulf Svensson utgjorde den inre trion av unga radikala tjänstemän, som tillsammans med något ytterligare halvdussin yngre tjänstemän skaffade sig ett betydande inflytande över inte bara Vietnampolitiken utan också i viss mån bredare utrikespolitiska frågor. Organisatoriskt var basen utrikesministerns kansli, den ganska nyinrättade u-avdelningen och handläggartjänsten för Vietnam på politiska avdelningen.

Den amerikanska eskaleringen av Vietnamkriget började på allvar 1965. I mars inleddes de strategiska bombningarna, Rolling Thunder, och de första amerikanska marinkårsbataljonerna landsteg i Da Nang. I sitt tal på Broderskapsförbundets kongress i Gävle i juli 1965 tog Olof Palme, som vikarierande utrikesminister, för första gången offentligt ställning mot kriget. Formuleringarna var allmänt hållna: de handlade om fattiga folks strävan efter social rättvisa, fred, frihet från svält. USA nämndes inte vid namn. Men talet utgjorde ett avsteg från den försiktiga utrikespolitik som var förknippad med Östen Undén och utlöste en rejäl kontrovers både inrikespolitiskt och med USA.

Palme hade skrivit Gävletalet själv, och vi vet inte vilka hans viktigaste impulser var. Han hade visserligen tagit del av förslag och signaler från några utlandsstationerade UD-tjänstemän, vilka som vi sett tidigare hade avspisats, men det verkar rimligare att tro att han som politiker tagit större intryck av den intensiva Vietnamdebatt som blossat upp i Sverige månaderna innan talet hölls. Över ett dussin kända författare kritiserade kriget i en serie DN-debattartiklar och i radio våren och sommaren 1965. I juni slog polisen under stor medial uppmärksamhet ned en Vietnamdemonstration på Hötorget, en händelse som brukar betraktas som den svenska FNL-rörelsens födelse. För regeringen var det med andra ord tyngre krafter i rörelser än ambitiösa idéer från fjärran diplomater. Men det fördjupar sig inte Åselius i, eftersom hans fokus är just UD:s roll. Därmed blir möjligen intrycket att UD:s synpunkter vägde tyngre än de faktiskt gjorde i den samlade vågskålen. Förre ambassadören Yngve Möllers omfattande och detaljerade studie från 1991, Sverige och Vietnamkriget, ger mycket större utrymme åt opinionsbildandet utanför kanslihuset. Och som Möller själv konstaterar, i sista hand var det Olof Palme själv som personifierade svensk Vietnampolitik.

Uppfattad som en skildring av hur den svenska Vietnampolitiken kom att utformas blir därför Åselius bok ofullständig eller till och med skev genom den oproportionerligt stora roll som UD tilldelas. Men den samlade politiken är inte Åselius ärende, utan hans UD-fokus är bokens själva poäng. Och utan tvivel bidrog tjänstemännen till regeringens uppfattning om konfliktens natur.

Åselius spårar ett medvetet svenskt intresse av att stärka denna bild av historisk samhörighet mellan Sverige och fattiga länder som kämpade mot kolonialismen. Detta skulle ge Sverige en tyngre röst i världen och gjorde också socialdemokratin mer spännande.

Med de aktiva diplomaterna och deras chefer i centrum följer Åselius studie hur den svenska politiken utvecklades via de större frågor som det utdragna kriget väckte: Sveriges resultatlösa erbjudande att medla i konflikten, nedgraderingen av förbindelserna med Saigon, erkännandet av Nordvietnam, trycket att spendera de kraftigt växande svenska biståndsanslagen och biståndet till Nordvietnam, den allt skarpare svenska kritiken mot krigets brutalitet, som kulminerade under julbombningarna 1972, och den amerikanska reaktionen på den svenska kritiken, samt de svenska försöken att engagera sig i frågan om de tillfångatagna amerikanska piloternas öde, motiverade av önskan att lappa ihop de ansträngda förbindelserna med USA.

Saigons fall den 30 april 1975 utgör bokens naturliga slutpunkt. Det hade varit intressant att med författarens grepp följa hur Sverige förhöll sig till de nya konflikter som uppstod i fredens spår, och vilka perceptioner som dominerade på UD under det följande decenniet. Genom det stora biståndet hade Sverige investerat fast sig i en huvudsakligen positiv bild av utvecklingen i det förenade Vietnams utveckling, och reträtten till en mer verklighetsanpassad bild blev utdragen (något som recensenten deltog i under tjänstgöring i Vietnam och Laos efter kriget).

Åselius nöjer sig dock inte med att beskriva dessa detaljerade turer utan lyfter en del principiella frågeställningar: hur en dominerande uppfattning och styrande problemformulering slår rot och utvecklas, hur oliktänkande röster och avvikande uppfattningar hanteras och rapportering anpassas (eller inte) för att stämma med ledningens förväntningar. Åke Sjölin, som efterträdde Tord Hagen som ambassadör i Bangkok 1965 och därmed i Saigon, företrädde en helt annan syn på konflikten än vad man gjorde i Stockholm. Han uppmanades snart att hålla sig borta från Sydvietnam och man bestämde 1967 att inte söka agremang i Saigon för hans efterträdare.

De vanligtvis centrala folkrättsliga argumenten gav inget stöd åt den svenska uppfattningen och spelade därför ingen framträdande roll. Åselius citerar en utredning av UD:s folkrättssakkunnige Hans Blix från 1965, som bekräftade att det var fråga om två separata stater och att den amerikanska inblandningen var tillåten, eftersom den sydvietnamesiska regeringen bett om hjälp. Om Nordvietnam var inblandat i upproret i söder, kunde även bombningar av Nordvietnam vara tillåtna. Effekten av de folkrättsliga argumenten, menar Åselius, blev snarast att Sverige tonade ned Nordvietnams inblandning och framhävde FNL:s självständighet, trots att den amerikanske utrikesministern Dean Rusk 1966 förklarat för Torsten Nilsson att amerikanarna visste att det fanns 19 regementen ur den nordvietnamesiska armén i Sydvietnam.

Det betyder inte att romantiseringen av Nordvietnam var en förutsättning för kritiken av kriget. Det starkaste motståndet mot kriget utvecklades som bekant i USA självt, även bland många realister som inte hade några illusioner om Nordvietnam.

Åselius berör också frågan om källkritik och vem man väljer att lyssna på. Många länder försökte medla i konflikten. I försöken att erbjuda sina tjänster för att få igång samtal framhöll Sverige som en merit att man hade bättre kontakter med Nordvietnam än vad andra länder hade. (Till och med bristen på kontakter med Sydvietnam framhölls som en tillgång, eftersom den antogs ge ett större förtroende i Hanoi!) Men den tilltagande svenska kritiken mot USA gjorde att amerikanarna aldrig hade något förtroende för Sveriges strävanden att spela en roll i försöken att få igång samtal. De sågs mest som ambitioner drivna av svenska egenintressen: att visa den inhemska opinionen att regeringen gjorde något och att vinna prestige som internationell aktör.

Åselius menar att Sverige därtill kom att få en roll i den nordvietnamesiska propagandan. Redan 1963 tog Centralkommittén i Hanoi det första strategiska beslutet att eskalera striden i söder (den så kallade ”Södern först”-linjen). Då fattades även ett beslut att intensifiera propagandan i västvärlden för att mobilisera opinion mot USA:s närvaro i Vietnam. Åselius slutsats är att nordvietnameserna förstod hur de skulle få de svenska diplomaterna med sig genom att bekräfta den nationella självbild som svenskarna framhöll i sina samtal (Sverige som den opartiska trovärdiga rösten med en särskild uppgift) och även diplomaternas bild av sin egen personliga betydelse. Oavsett hur effektiv denna taktik var, kom svenska uppfattningar att i viktiga avseenden ligga den nordvietnamesiska propagandan nära.

Det fanns även ett emotionellt engagemang och en romantisk syn på befrielsekampen som bidrog till att Nordvietnams utsagor och agerande inte utsattes för någon kritisk diskussion. I detta avsnitt är boken utan pardon: den citerar åtskilliga UD-rapporter från besök i Hanoi som visar hur författarna blivit charmade av vad de sett och hört och tycks ha tappat sin kritiska förmåga. Åselius säger att de alla verkar ha förälskat sig i Nordvietnam, även om ingen av dem hade några sympatier för kommunismen. Men de nordvietnamesiska värdarna märkte svenskarnas beundran och försökte genom oavbrutet smicker förstärka deras hänförelse. Bilden av Nordvietnam som ett harmoniskt konsensussamhälle fritt från korruption och förkonstling tycks också, menar han, ha erbjudit en projektionsyta för svenskarnas nationella självbild.

Det mest kontroversiella och omtalade inslaget i den svenska kritiken av USA:s krigföring blev statsminister Palmes fördömande av julbombningarna av Hanoi den 23 december 1972, då han genom uppräkningen av ortnamnen Guernica, Oradur, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka skapade en länk mellan de amerikanska bombningarna och nazisternas folkmord. Utkastet till uttalandet hade enligt Åselius skrivits av Anders Ferm dagen innan, men utan de citerade parallellerna, som Palme själv lade till vid köksbordet på kvällen. Palme visade texten för Erlander och Alva Myrdal, men inte för några tjänstemän på UD. Åselius ger ett antal exempel på hur parallellerna till nazisterna gjorts tidigare i svensk debatt, första gången i en UD-promemoria av Jean-Christophe Öberg redan i slutet av 1965, därpå i en dikt som denne publicerat i Expressen 1969 efter massakern i Song My. Palme hade själv nämnt Treblinka i en DN-essä om Vietnam 1970. Åselius menar att tanken att jämställa den amerikanska krigföringen med nazisternas krigsförbrytelser tycks ha varit förhållandevis normaliserad i svensk Vietnamdebatt vid denna tid. Öbergs rapportering från Hanoi om de återupptagna bombningarna från den 18 december 1972 ”bidrog till att skapa en sinnesstämning i Stockholm där avsiktlig grymhet och folkmordsförberedelser förväntades från det amerikanska flygvapnet”.

Andra med Sverige jämförbara länder kritiserade också bombningarna i skarpa ordalag. Men jämförelsen med nazisterna förblev endast svensk. Amerikanarna blev ursinniga, inte minst Kissinger själv med sin tysk-judiska bakgrund. Även tyskarna var störda; enligt Bonnambassadens rapportering fann de Palmes liknelse pinsam, blåögd och ohistorisk, och ansåg att förintelsens unika karaktär banaliserades genom sådana jämförelser. Åselius menar att den unika parallellen bör förstås mot bakgrund av ”Förintelsen som en svensk icke-erfarenhet”. Andra kritiska länder hade mer direkta erfarenheter av andra världskriget, av Förintelsen och av USA:s roll för Europas befrielse än vad som fanns hos eliterna i Sverige.

Är Åselius skildring av huvudpersonernas agerande orättvist kritisk? De som drev Vietnampolitiken på UD var utan tvivel begåvade och välformulerade, fyllda av äkta övertygelse och skickliga både som operatörer och opinionsbildare. Även om deras argument brast och Sveriges intressen tog en del skada, kan man mer än ett halvsekel efteråt kanske ändå säga att de befann sig på rätt sida av historien åtminstone i den bemärkelsen att de kritiserade ett krig som var ett av USA:s största strategiska misstag under 1900-talet.

Kanske skulle Åselius inte hålla med om den värderingen, eftersom den rätta sidan av historien är svår att förena med en diktaturs strävan att erövra ett annat land. Hans kritiska skildring fokuserar på att huvudpersonerna var begränsade av sina egna övertygelser och ambitioner, eller som Åselius skriver: ”De svenska diplomaterna var inte bara offer för vilseledning. Det Vietnamkrig som intresserade de svenska diplomaterna var det Vietnamkrig som kunde bekräfta Sveriges betydelse i världen.” Den svenska politiken kom därför att lida av enögdhet i viktiga avseenden. Den främsta villfarelsen gällde nog oviljan eller oförmågan att se Nordvietnam som den kommunistiska enpartidiktatur det var, dess tidiga kontroll av motståndsrörelsen i söder och dess beslutsamhet att militärt erövra det självständiga grannlandet Sydvietnam.

Det betyder inte att romantiseringen av Nordvietnam var en förutsättning för kritiken av kriget. Det starkaste motståndet mot kriget utvecklades som bekant i USA självt, även bland många realister som inte hade några illusioner om Nordvietnam. I Ken Burns gripande och monumentala filmserie The Vietnam War (som numera finns på Netflix) kan man lyssna på hur samtliga amerikanska presidenter och försvarsministrar uttalar sin insikt att kriget inte kan vinnas, till och med än mer övertygande än vad som framgår i Pentagonpapperen. Men cynism, prestige och krass inrikespolitisk taktik gjorde att kriget fortsatte, trots att de fem sista och blodigaste åren gick åt till att försöka avsluta striderna utan att tappa ansiktet. Hela eskaleringsfilosofin och senare försöken till ”vietnamisering” och de massiva bombningarna byggde dock på en villfarelse: att man skulle kunna tvinga en kompromisslös regim, som var beredd att i stor skala offra den egna befolkningen, till en kompromiss i den avgörande frågan om Vietnams framtid.

Den största amerikanska villfarelsen var dock dominoteorin, en vidareutveckling av containment-politiken gentemot Sovjetunionen, men med avseende på avlägsna delar av världen. I de senatsförhör som senator Fulbright organiserade i början av 1966 utfrågades även containmentpolitikens upphovsman George Kennan. Han underkände containments relevans för Sydostasien och menade att det saknades grund för ett amerikanskt ingripande där. ”Vi borde vara mindre skrämda av vad som händer i små länder, det är inte vår sak, och vi kan inte ingripa med framgång.” Och han tillade: ”När det gäller att bistå folk att stå emot kommunistiska påtryckningar av alla slag, så är jag övertygad om att ingen sådan hjälp kan bli effektiv, om inte folket självt har en hög beslutsamhet och en vilja att hjälpa sig självt. I samma ögonblick som de börjar lägga det mesta av bördan på oss, så är situationen förlorad.” Och det var ju så det blev: USA kom att sitta fast med ansvaret för vad som skedde i ett land som ohjälpligen saknade en effektiv ledning. Sedan den alltmer auktoritäre presidenten Diem eliminerats på amerikanskt initiativ 1963 (och mördats) utbröt kaos, och de följande sydvietnamesiska regeringar som USA skulle hjälpa blev därefter rent amerikanska skapelser. Kriget kunde bara sluta på det sätt George Kennan angav i senatsförhöret.

Åselius refererar till en del av senare tids forskning om kriget. En revisionistisk skola har menat att det – med tanke på hur utvecklingen blev – var rätt att militärt stödja Sydvietnam, men att krigföringen undergrävdes av politisk feghet. Och även om det genomkorrupta Sydvietnam inte kunde räddas, menar denna skola, köpte USA genom kriget tid åt andra länder i Sydostasien att bygga upp institutioner och ekonomi nog att stå emot kommunistiska omstörtningsförsök. Åselius hävdar att forskning efter 1990, byggd på källor från före detta kommunistiska arkiv, har visat att det fanns en starkare koppling mellan Maos geopolitiska ambitioner och kriget i Vietnam än tidigare känt, och att Hanoi självt var delaktigt i att eskalera konflikten och från början hade ett fast grepp om gerillan i söder. Dominoteorin skulle möjligen kunna sägas ha varit korrekt så länge det handlade om förhoppningar och avsikter i Peking eller Moskva, även om dessa inte hade förmågan att omsätta ambitionerna i praktiken.

Undertecknad deltog i demonstrationer mot kriget, såväl i USA som i Sverige, och även i u-avdelningens firande med tårta på UD:s takterrass den 30 april 1975, när ”FNL segrade och vann”, dock utan att tro Nordvietnam om några särskilda goda avsikter eller ädlare egenskaper – mer än som den enda aktör som kunde bringa ett alltmera meningslöst krig till ett möjligt slut. Ett slut på ett kvartssekel av lidande, död och urskillningslös förstörelse tedde sig som en lättnad oavsett de fortsatta konsekvenserna.

Åselius bok är en god genomlysning av UD:s roll i den svenska Vietnampolitiken, inte minst de agerandes stundom blandade motiv, oklara verklighetskoppling och sammanblandning av tjänstemannaroll och partipolitisk aktivism. Boken blir därmed också en påminnelse om vikten av att undvika villfarelser, inte minst i de frågor som engagerar mest. Aktivism med goda intentioner men utan opartisk rapportering och kritisk genomlysning innebär en risk även i dag – och särskilt bör den egna ambitionens och självbildens inflytande ständigt rannsakas. Imperialismen må ha ändrat karaktär, liksom antiimperialismen, men Boström verkar leva vidare.

Publicerad i Respons 2019-5