Svenska modellens uppgång och kris

Sverige och den svenska erfarenheten är ett framträdande tema i den samhällsvetenskapliga litteraturen, även den internationella. Sverige är alldeles uppenbart mer intressant än andra halvstora europeiska stater och har varit det länge. Intresset började med den svenska medelväg som trampades upp i trettiotalets sociala och politiska oreda. Det fortsatte med det osedvanligt långa maktinnehav som svensk socialdemokrati fick och hur det konsoliderades med kohandel och pensionsöverenskommelser. Den svenska modellen, som den kom att kallas, med centrala förhandlingar och arbetsfred, var ytterligare en bidragande faktor. Hur kunde världens starkaste fackföreningar samverka så smidigt med det mest maktkoncentrerade näringslivet i världen? Välfärdsstaten, det andra benet i den svenska modellen, var ytterligare något som fångade uppmärksamheten, med dess allt bredare och mer ambitiösa program för jämställdhet, barnomsorg, skola och en rad andra insatsområden. Litteraturen fick en ny skjuts framåt av de fördjupade experimenten med 1970-talets löntagarinflytande och arbetsplatsdemokrati, kontroversiella i riket men föremål för beundran utomlands. 

De stora skiftena i det svenska samhällsbygget under 1980-talet – som kulminerade med EU-inträdet 1994 – gjorde väl att entusiasmen svalnade något. Sverige blev ett land i mängden snarare än en särpräglad modell, men landet finns ändå kvar som ett slags symbol för en samhällsmodell präglad av rättvisa, sammanhållning och praktiska kompromisser. Sedan finns det en mängd andra studier av helt annan observans, som antingen ser Sverige som en särskilt toxisk variant av en europeisk sjuka av skattekilar och regleringar, alternativt som ett slags europeiskt Silicon Valley, fullt av riskvilligt kapital och innovatörer. Sverige är onekligen en projektion som lämpar sig för många olika kulörer. 

Ofta ses Sverige som en sorts lycksalighetens halvö – för att tala med en text av den kanske allra mest ryktbara svenske samhällsforskaren, Göran Therborn. Han har nött professorsstolar vid många framstående lärosäten i världen, först som en utrerat marxistisk teoretiker, senare som en empirisk samhällsforskare av mer mainstream-snitt. Under inte mindre än sju decennier har han satt de svenska samhällsförhållandena under granskning, med en kritisk, historiskt informerad blick för breda sociala, ekonomiska och politiska dragen. Efterhand har han alltså blivit en mer utpräglad vänstersocialdemokratisk polemiker och pekat på möjligheterna att förnya socialdemokratin genom breda allianser som skjuter in sig på orättvisor och klasskillnader. 

Ett huvudspår i Therborns arbeten under denna långa tid har varit att se Sverige som en särskild samhällsform, i vilken storkapital och organiserad arbetarrörelse bildat en instabil men likväl ganska lycksalig kombination över lång tid. Genom den har tillväxt, sysselsättning och omfördelning kunnat kombineras med hjälp av sinnrika politiska kompromisser och uthålliga institutionella arrangemang.

I en nyutkommen bok får fans av Therborns både analytiska och debatterande penna sitt lystmäte. Förlaget Arkiv har samlat ett knippe bidrag från dessa sju decennier, med utblickar ut i världen, in i arbetarrörelsens rum, med ett öga för spänningar och motsättningar i det reformistiska projekt som heter Sverige. Bidragen i denna bok är av rätt varierat slag. En del är mer av lärobokskaraktär. I det inledande kapitel förmanas den, får man anta, student som ska läsa: ”Framtidens aktörer kommer att avgöra. Och bland dem är väl Du min läsare?”. 

Längre fram i boken syns en förklarande och radikal kritik riktad främst mot en global publik: vad var det som gick fel, hur blev Sverige ojämlikhetens och de ranka koalitionernas land? Däremellan finns lärda långa uppsatser för akademiskt bruk, medan annat är skrivet för en inhemsk radikal publik, som söker efter rötterna till en frihetlig socialism som bygger broar mellan sociala intressen i jakten på social rättvisa. 

Ofta ses Sverige som en sorts lycksalighetens halvö – för att tala med en text av den kanske allra mest ryktbara svenske samhällsforskaren, Göran Therborn.

Det viktigaste bidraget i boken är den magistrala uppsatsen ”Socialdemokratin träder fram”, som skrevs mot slutet av det långa socialdemokratiska maktinnehavet i 1980-talets början. Det frilägger hur stora och djupa skiften i samhällsliv fått fäste i politiken, via kompromisser och statsbyggande. Tillsammans med några andra arbeten från samma tid tecknas socialdemokratins krön – då hade historiens utveckling klarnat. Ett annat knippe artiklar från slutet av 80-talet andas osäkerhet. Partiet firade sitt 100-årsjubileum 1989, men kunde det verkligen behålla sitt grepp om samhällsutvecklingen på sikt? Therborns ton i de bidragen var försiktigt och försonande positiv – socialdemokratin är skicklig på att fånga möjligheter och skapa breda allianser, blandar tur och skicklighet på det sätt som utmärker statsbärande partier. 

Senare bidrag pekar alltmer på irrvägar och återvändsgränder och den återkommande oförmågan att formulera ett budskap i tiden och i linje med omdaningar i det svenska samhället. Här riktas också kritik mot januariavtal och decemberöverenskommelser och frågan ställs hur långt högerut socialdemokratin tål att röra sig. Therborn konstaterar att den svenska socialdemokratin är mer uthållig som organisation än exempelvis den franska, som mer eller mindre upplösts. Samtidigt framhåller han att den politiska radikalismen i Frankrike är mycket mer framträdande och lättare att mobilisera än i Sverige. Starkare parti, men svagare socialdemokrati, med andra ord. 

De senare artiklarna är mörkare, präglade av de senaste decenniernas gradvisa förskjutning av det politiska landskapet i Sverige. Den försiktiga optimismen kom på skam under socialdemokratins högergirar under krisernas 1990-tal, det långa borgerliga maktinnehavet efter det och de instabila alliansernas tid efter 2014. Vad vill socialdemokraterna? Therborn har litet mindre att säga om hur framtidens allianser kan komma att utvecklas och hur socialdemokratin kan träda fram ånyo. Här är han naturligtvis inte ensam. Socialdemokratin är en viktig mittpunkt i svensk politik och kommer att ligga kvar någonstans kring 30 procent av valmanskåren inom överskådlig framtid. Men hur kan det omvandlas till en maktposition – i en storkoalition med det andra maktbärande partiet, i en regnbågsallians? Nu har pandemin och alldeles nyligen Rysslands krig mot Ukraina skapat om det politiska landskapet igen, tillfälligt eller permanent återstår att se och allt fler uppgörelser görs mellan socialdemokrater och moderater. Mellan dem finns många beröringspunkter men också avgrundsdjupa skillnader och en svensk storkoalition som den i Tyskland verkar osannolik. 

Parallellt har en viktig och underförstådd beståndsdel bakom det socialdemokratiska undret – kopplingen mellan politik och förvaltning – blivit allt suddigare. Staten, regionerna och kommunerna är i dag sammankopplade i komplexa framförhandlade uppgörelser om stort och smått, som binder upp alla parter utan att ge något riktigt ideologiskt svängrum. De löser uppkomna konflikter och problem, men är märkvärdigt svala problemlösningsinitiativ, onåbara för folkväldet. I ett sådant läge framstår en röst på socialdemokratin – eller en hemvist i arbetarrörelsen mer allmänt – som vag och ointressant, vilket öppnar för populistiska krafter; ett maktparti utan social förankring har svårt att få genomslag. Socialdemokratin är samtidigt en ofrånkomlig del av allt som ska göras politiskt i Sverige, men den politiska spelplanen är rörigare. Och så lär det förbli. Vi kommer antagligen aldrig att se en motsvarighet till socialdemokratins statsbärande och socialt förankrade roll i Sverige under 1900-talet. För den som vill förstå dess ups and downs finns ingen bättre följeslagare än Göran Therborn. 

Publicerad i Respons 2022-2