Universiteten går i mjukvaruföretagens ledband
Det finns ekonomiska incitament för svenska lärosäten att satsa på AI samtidigt som pedagogiken inom humaniora och samhällsvetenskap urholkas.
Så här i examenstider ökar rättningsbördan för landets lärare, såväl på universiteten som i grundskolan. I dag är dock utmaningarna annorlunda än de var för bara ett par år sedan. En stor del av arbetet går nu ut på att avgöra om det är en student som har skrivit den aktuella uppsatsen eller en robot. De stora språkmodellerna har visserligen förbättrat grammatiken, men när det kommer till analys är resonemangen ofta snudd på obegripliga.
Nyligen stötte jag på den här meningen: »Du har helt rätt i din iakttagelse att nominalfraser blir allt vanligare i svensk lyrik under 1960-talet.« »Du«? Frasen och den hurtiga tonen var bekanta. Det var inte jag som adresserades. Och det var inte studenten som hade skrivit kommentaren eller resten av texten, kan tilläggas, utan Mr Chat.
Det är inte första gången jag får in uppsatser där det är bortom allt rimligt tvivel att studenten vare sig skrivit eller tänkt själv: texter med källhänvisningar som inte finns, texter med sammanfattningar av romaner som inte finns, texter som säger samma sak om och om och om igen. Men det är första gången jag får in en text med en prompt.
Uppsala universitets regelverk om studenters användning av AI i examinationer går närmast att beskriva som en icke-policy.
Uppsala universitets regelverk om studenters användning av AI i examinationer går närmast att beskriva som en icke-policy. Det är (oftast) upp till den enskilde läraren att bestämma om det är tillåtet att »använda AI« på den och den examinationen. Inom exempelvis juristutbildningen vid Uppsala universitet har man kollektivt beslutat att införa datorlösa seminarier och ett totalförbud mot användning av AI på flera kurser. Inom humaniora och samhällsvetenskap ser det annorlunda ut. Här följer man universitetets generella riktlinjer som säger att det är upp till varje lärare. Säger jag inte till studenterna att de inte får fuska är det inte fusk. Kanske ska jag vara tacksam för generositeten? Det gör ju mitt arbete enklare. Nu slipper jag lägga tid på att fundera på om det är en student eller en dator som har skrivit, och bara rätta texten som vilken text som helst. Svenskan har ju blivit bättre, that’s for sure. Men vad hände med det kritiska tänkandet? Med logik och struktur? Talande nog är det långt svårare att som lärare bringa reda i en »polerad« datorgenererad text än en som är skriven av en trevande student.
Universitetet har också investerat i en egen LLM (Large Language Model, alltså stora språkmodeller), Copilot, »inbyggd i Windows och Microsoft 365 som hjälper till att skriva, sammanfatta och analysera information«. Gott så, när det kommer till forskning. Men ur pedagogisk synvinkel, som ett redskap för studenter, är detta ytterst beklämmande. Modellen är kraftfull. Det lär inte dröja länge innan mitt arbete blir överflödigt. Parallellt erbjuds jag också att gå kurser där jag får lära mig att använda AI både för att planera kursupplägg och för att rätta tentamina. Vi är alltså redan här: en bot rättar en bot. Och då kan vi alla ta helg.
Problemet är inte att studenter tar genvägar och överlåter sitt tänkande åt andra. Karaktärsfel ligger på individnivå. Nej, problemet är att beteendet är socialt motiverat. Varför, kan man fråga sig, känner sig en student mer motiverad att tala med en dator än med mig? Svaret stavas resurser. Det den enskilde studenten gör är inbakat i ett underfinansierat system. För vi har faktiskt verktygen att ändra utvecklingen – vi skulle kunna ha individuell handledning, vi skulle kunna ha diskussionsbaserad seminarieverksamhet i smågrupper, vi skulle kunna ha fler lärarledda undervisningstillfällen, vi skulle kunna övertyga våra studenter att skrivprocessen är meningsfull i sig själv – men universiteten har inte råd. Den svenska studentpengen för en humaniorastudent är bland de lägsta i Europa. Därför blir det förstås logiskt att man lägger ännu mer resurser på AI-integrering. En chatbot behöver inget kollektivavtal, den blir inte utbränd, behöver inte hämta på dagis.
Vi är alltså redan här: en bot rättar en bot. Och då kan vi alla ta helg.
Det är dags att vi ger våra studenter den utbildning de har rätt till. Att vi slutar gå i mjukvaruföretagens ledband och teknikblint låter oss ledas mot en utveckling som inte gagnar någon. Att vi tar tillbaka vår pedagogik och gör den levande igen. Annars riskerar vi att fostra en generation som varken kan, vill eller behöver skriva, en generation som överlåter tänkandet åt teknologin.
