Vad blir människan när företaget blir norm?

»Om du skulle få leva om ditt liv, hur skulle du leva då?« Vi har väl alla fått den frågan någon gång. Fantiserat om ett annat liv än det man levt hittills – lite friare, obegränsat och mindre tyngt av ansvar. Man kanske till och med kunde leva för evigt. Efter att ha läst Per Molanders senaste bok En invasiv art – Så tog företagen över världen framstår svaret alldeles självklart − man borde återfödas som ett företag. Det låter möjligen långsökt, men i Molanders analys är det just denna abstrakta figur som tycks ha dragit vinstlotten.

Per Molander ser företagsformen som den mest kraftfulla samhällsaktören i vår tid. Han spårar denna utveckling till en avgörande konstruktion, Persona Ficta, eller mer allmänt refererad till som »den juridiska personen«. Enligt denna idé kan företag, precis som människor, betraktas som rättssubjekt med egna rättigheter och skyldigheter. Men Molander menar att denna likställighet är bedräglig. Genom att analysera företagets specifika »genetiska kod«, träffsäkert formulerad i akronymen MIDAS (mobility, immortality, dictatorship, amorality, size), blottlägger han hur företaget skiljer sig radikalt från den fysiska personen – människan. Företaget är snabbare, lever längre, slipper demokratiska förpliktelser, saknar moralisk kompass och förfogar över överlägsna resurser. Resultatet är en aktör som likt en invasiv art systematiskt tränger undan och tar över människans plats – inte bara ekonomiskt utan även juridiskt och politiskt.

Molander beskriver företaget som en art med egen logik vars inflytande hotar både jämlikhet och demokrati. Företag agerar inte inom etiska eller demokratiska ramar, utan drivs uteslutande av vinstmotiv – vilket gör dem särskilt farliga när de politiska systemen tycks anpassa sig efter kapitalets krav. Molanders grundläggande tes är att företaget, som juridisk person, har tilldelats en rad egenskaper som gör det inte bara annorlunda än utan också överlägset människan. Samhället har, ofta omedvetet, gett denna entitet friheter och ett oproportionerligt inflytande över politiska, ekonomiska och kulturella beslut. Boken, som är lika mycket idéhistorisk som politisk, växlar mellan juridik, biologi, filosofi och ekonomi och visar hur företaget agerar globalt utan ansvar, undandrar sig beskattning, omformar arbetets villkor och påverkar demokratin genom lobbyism och opinionsbildning. Målet, menar Molander, bör vara att återupprätta människan och det demokratiska systemet som suveräna aktörer.

I företagens tidszon är döden ett undantag, inte ett villkor.

Molanders bok är stringent, saklig och systemorienterad. Den vill inte främst chocka, utan förklara: hur vi hamnat här, vilka mekanismer har lett till vårt nuvarande predikament, och vad som behöver göras för att återta den demokratiska kontrollen. Hans analys är i första hand en samhällskritik, men den är varken sentimental eller utopisk. Tvärtom. Om det är strukturer som har gett företaget oproportionerlig frihet krävs strukturella motåtgärder. Molander föreslår därför reformer på flera plan så som en återpolitiserad skattepolitik, ett stärkt statligt ägarskap, begränsningar av kapitalets rörlighet och nya juridiska principer för vad företagsansvar bör innebära. Reformförslagen handlar om att återföra den juridiska personen till något som liknar ett verktyg bland alla andra, snarare än att vara ett väsen som lever på demokratins och människans bekostnad.

Även om Molanders analys är upplysande och kritisk är det svårt att läsa En invasiv art utan att samtidigt känna att större saker står på spel. Trots sin nödvändiga saklighet rör den vid något som känns djupt inne i bröstet. Det är något i bokens ton som stannar kvar efter att argumenten klarnat. Ett slags lågmäld förnimmelse om att någonting är skevt på ett djupare plan än det Molander själv väljer att uppehålla sig vid. Det är som om texten i all sin saklighet bär på ett tryck under ytan – en nästan passiv-aggressiv laddning. För bakom alla siffror, rättsfigurer och globala flöden finns det en tyst förlorare i Molanders berättelse – människan. Det visar sig inte minst i hans återkommande jämförelser mellan den fysiska och den juridiska personens egenskaper.

En sådan jämförelse görs i kapitlet om företagens rörlighet, där Molander pekar på skillnader mellan människans och företagens fysiska väsen. Han menar att, i motsats till den juridiska personen är människan geografiskt bunden. Trots alla innovationer som utökat hennes möjligheter till rörlighet kan hon alltjämt bara vara på en fysisk plats på jorden på en och samma gång. Den juridiska personen däremot kan som följd av sin abstrakta och multipla natur vara närvarande på flera platser samtidigt – juridiskt, finansiellt och organisatoriskt. Företaget kan vara registrerat i ett land, med produktion i ett annat och försäljning i ett tredje, ofta utan att sätta sin fot i något av dem. Genom dotterbolag, skatteplanering, fusioner och avtal förflyttar det sig fritt över gränserna, inte som kropp, men som juridisk konstruktion. Det är denna asymmetri som gör att företaget kan agera med en snabbhet och en räckvidd som står i skarp kontrast till människans villkor.

En annan jämförelse mellan människan och företaget handlar om deras respektive dödlighet. Människor föds och dör. Men till skillnad från oss människor har företag ingen egen kropp som föds, åldras och dör. Företag konstrueras, ombildas, fusioneras, säljs och byter namn. Molander visar hur företaget genom sin juridiska konstruktion undandrar sig den biologiska gränsen, byter form och kropp om så behövs, och hur det på så sätt överlever sina grundare, anställda och till och med sina syften. Kapital, kontrakt och varumärken migrerar vidare, oavsett vad som händer med människorna som en gång uppbar dem. I företagens tidszon är döden ett undantag, inte ett villkor. På grund av sin juridiska konstruktion finns det inte heller någonting som binder dess handlingar till en kropp eller ett samvete. Där människan är ansvarig inför sitt eget liv och död, inför andra och sig själv, kan företaget leva på – utan ansvar, utan skuld.

Att växa gränslöst, slippa konsekvenser och leva utan slut är villkor som enbart är företaget förunnat och som ger det ett övertag över människan. Men vad som gör denna jämförelse särskilt drabbande är den paradox Molander blottlägger. För trots att företaget riskerar att underminera själva grunden för våra mänskliga samhällen bygger vi allt stabilare strukturer för dess fortlevnad. Varför? Företag är förvisso effektiva och kapitalinbringande men viktigare för att förstå varför vi omhuldar deras privilegier är kanske att de svarar mot människans längtan efter att överskrida sig själv, att de är en sinnebild för hennes fantasi om frihet. I detta ljus blir företaget inte bara ett ekonomiskt subjekt, utan ett ideologiskt ideal. Företaget är vad vi inte kan vara men önskar att vi kunde bli.

Mer i skymundan brottas Molanders sakligt uppställda systemkritik med en mer grundläggande existentiell fråga. Den frågan handlar inte enbart om vad vi ska göra med företagen, utan vad företagen redan har gjort med oss. Filosofen Judith Butler visar hur subjekt skapas genom normer för vad som får räknas som verkligt och eftersträvansvärt. I detta ljus riskerar den kroppsliga, beroende och dödliga människan att framstå som misslyckad i jämförelse med företaget som kan verka utan konsekvens och slut. På samma sätt som mannen hos Simone de Beauvoir en gång utgjorde måttstocken för det mänskliga, blir den juridiska personen i dag frihetens figur. Människan, likt kvinnan i de Beauvoirs analys, förpassas till »det andra« – det som bär kropp, sårbarhet och plats. Hon erkänns, men aldrig riktigt fullt ut. Det vi kallar människa blir därmed ett slags underordnat företagsjag.

Människan, likt kvinnan i de Beauvoirs analys, förpassas till ›det andra‹ – det som bär kropp, sårbarhet och plats.

Men det är inte säkert att detta »andra« måste vara en brist. Hos Nina Björk möter vi en annan frihetsförståelse, en som inte söker sig bort från kropp och beroende, utan ser just dessa som villkor för frihet. Verklig frihet, menar hon, är inte att slippa ansvar, utan att kunna leva i det tillsammans med andra. Medan företagsformen bygger på en relationell logik, där relationer utnyttjas snarare än erkänns, springer den mänskliga friheten ur vår sårbarhet. Att värna frihet innebär att göra plats för liv som inte lönar sig men som betyder något. Det är därför inte en frihet trots våra gränser, utan genom dem. Kanske är det just här, i denna syn på friheten som något relationellt, som människan åter kan träda fram – inte som ett bristfälligt företag, utan som något helt annat.

Med En invasiv art erbjuder Molander inte bara en insiktsfull – om än bitvis omständlig och väl eklektisk – genomlysning av hur företaget vuxit fram som vår tids dominerande samhällskraft och vad som krävs för att begränsa dess negativa konsekvenser. Han ger oss också, om än kanske omedvetet, en möjlighet att tänka kring vad det är vi egentligen organiserar samhället för. Hans utgångspunkt är strukturell och politisk – att förändra bolagsrätt, ägandestrukturer och skattepolitik – och det är nödvändigt. Att tämja den juridiska personens makt i syfte att stärka samhällets demokratiska fundament kräver institutionella medel.

Men det är också på denna punkt som Molanders förslag kan upplevas som begränsat. Om vi stannar där har vi kanske inte förstått den verkliga förlusten. För även om han identifierar hur företagsformen har smugit sig in i samhällsinstitutionerna är det oklart om han fullt ut ser hur den har smugit sig in i människan själv. När företaget blir norm och förändrar samhällets yttre struktur förskjuts våra inre mått. Vi talar om oss själva som varumärken. Vi optimerar våra kroppar som resurser. Vi navigerar relationer som transaktioner. Vi mäter oss i rörelse, flexibilitet, lönsamhet. Inte för att vi vill utan för att det − i butlersk mening − är så vi blivit lärda att känna igen ett lyckat liv.

När företaget blir norm och förändrar samhällets yttre struktur förskjuts våra inre mått.

Om Molanders föreslagna reformer ska få verklig genomslagskraft krävs mer än en institutionell viljeakt; det krävs också en etisk reformation. Om människan ska få tillbaka sin plats som subjekt måste företaget förlora sin roll som ideal. Det krävs en annan måttstock, ett annat sätt att värdera liv, det gäller på politisk nivå men även för hur vi pratar med varandra och tänker om oss själva som människor. Molanders analys skulle vinna på att möta ett existentiellt språk som inte bara säger »så här fungerar systemet« men också vågar fråga: »Vilket sorts liv vill vi att systemet ska fungera för?« Som Nina Björk föreslår behöver vi kanske tänka tvärtom: att det långsamma inte är svagt, att oberoende inte är ofritt, att det sårbara inte behöver döljas – utan i stället erkännas. Det är inte att romantisera svaghet. Det är att erkänna för sig själv att svaghet är en förutsättning för ett liv som betyder något. En frihet att slippa tänka på sig själv som ett misslyckat företag utan som något som faktiskt har kropp, är beroende, kan dö.

Så nästa gång jag får frågan »Om du få leva om ditt liv, hur skulle du leva då?« blir mitt svar: »Lite mera som människa«.